Intressant och ofta upplysande om OS och miljön, men med stora metodologiska problem

Tags:

Print Friendly

Erik Jönsson
Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi


John Karamichas The Olympic Games and the Environment 242 sidor, inb. Basingstoke, Hamps.: Palgrave Macmillan 2013 (Global Culture and Sport) ISBN 978-0-230-22861-0

John Karamichas
The Olympic Games and the Environment
242 sidor, inb.
Basingstoke, Hamps.: Palgrave Macmillan 2013 (Global Culture and Sport)
ISBN 978-0-230-22861-0

Berlin-OS 1936 har sedan länge diskuterats som Hitlers OS, som en måste maktdemonstration lika mycket som en samling tävlingar. Följaktligen måste till exempel uppmärksamheten kring den afroamerikanske atleten Jesse Owens fyra guld därmed förstås mot bakgrund av kraftmätningarna åren innan andra världskriget bröt ut. OS i Moskva 1980 var märkt av kalla krigets dynamik, och bojkottades av många länder på grund av Sovjets invasion av Afghanistan. OS i Los Angeles fyra år senare bojkottades därmed istället av Sovjet och en mängd östblocksorienterade länder. På de nyligen avslutade vinterspelen i Sotji syntes både HBTQ-aktivism och (i Sverige) en debatt kring tron på just svenskar som lite renare än andra länders idrottare – där turerna kring Nicklas Bäckströms korta dopingsavstängning belyste idrottens banala nationalism (Billig, 1995). OS handlar uppenbarligen alltid om så mycket mer än om de idrottare som tävlar, eller om den publik som är på plats.

I The Olympic Games and the Environment finns, med undantag av något kort omnämnande av Jesse Owens och en diskussion om utövarna i antikens Grekland, själva deltagarna nästan inte med alls. Iställetriktar John Karamichas in sig på OS’ möjliga kvarvarande effekter, och försöker utifrån ekologisk modernisering som grund bedöma huruvida ett OS-arrangemang möjligtvis kan leda till en grönare framtid för värdlandet. Karamichas försöker med andra ord, utifrån en grundsyn baserad på tilltron till miljömässiga förbättringar genom ekonomisk tillväxt, avgöra vilken sorts kvarvarande resultat som de senaste fyra OS-turneringarna haft när det gäller länders miljöpolitiska prestationer. Koldioxidutsläpp, miljömedvetande, ratificering av internationella överenskommelser, miljökonsekvensbeskrivningarnas användning och miljöorganisationers politiska inflytande är här tänkta att tillsammans avgöra var länderna befinner sig idag och hur OS påverkat detta. Slutsatsen som Karamichas senare drar baserat på analysen av dessa faktorer är emellertid att inget kausalt samband går att finna mellan OS-arrangemang och värdlandets kapacitet för ekologisk modernisering.

Men boken börjar inte i denna analys. Första halvan ägnas istället åt att rama in studien genom diskussioner kring relevansen av ett miljöperspektiv inom sociologin och sociologins relevans för miljöfrågor, delvis genom en tillbakablick på hur redan den kanoniserade trio av Europeiska tänkare som ses som sociologins fäder – Emile Durkheim, Max Weber och Karl Marx – inkorporerade socio-ekologiska relationer i sina teorier. Det jag dock saknar i bokens första halva är en djupare genomgång av varför just ekologisk modernisering bör vara den grund som analysen bygger på (även om perspektivets grunddrag presenteras). Stundtals argumenterar Karamichas närmast utifrån att det räcker med att ett teoretiskt perspektiv får mycket uppmärksamhet för att det ska vara relevant som analytisk grund. Den tilltro till miljöförbättringar genom ekonomisk tillväxt (eller modernisering) som är analysens grundval är idag något som långt ifrån alla sociologer ställer sig bakom, även om ekologisk modernisering fått mycket uppmärksamhet. Här skulle Karamichas kunnat stärka sin teoretisk-normativa grund betydligt genom att grundligare diskutera just vad ekologisk modernisering egentligen har som tidigare miljösociologi eller den ekologiska moderniseringens kritiker inte har, snarare än genom att nöja sig med att konstatera perspektivets dominans – samt vid något enstaka tillfälle bemöta York och Rosas (2003) kritik mot att moderniserade länder använder mer och mer resurser med kommentaren att inte alla löften som görs i en OS-ansökan uppfylls. Den generella kritiken mot en grön ekonomisk tillväxts möjligheter försvinner därmed genom att mötas av en betydligt mer specifik fråga kring hur specifika projekt implementeras.

Att inget kausalt samband här kunde skönjas är knappast en överraskning när Karamichas gett sig i kast med en sådan omfattande frågeställning.

Karamichas lyckas dock boken igenom belysa en mängd intressanta aspekter kring olympiska spel och dertas relation till miljöpolitiska satsningar, men samtidigt visar bokens detaljerade genomgång av de fyra senaste OS-arrangörerna framför allt på den svårighet som finns i att besvara bokens grundfråga, ”to what extent does Olympic Games hosting lead to the [ecological modernization] development of the host nation?” (s.103). Att inget kausalt samband här kunde skönjas är knappast en överraskning när Karamichas gett sig i kast med en sådan omfattande frågeställning. Även hans försiktiga svar innehåller, som han själv medger, spekulativa element. Att uttala sig om London-OS kvarvarande effekter i en bok skriven innan London-OS ägt rum är självklart svårt, och även bedömningen av Beijing-OS vilar av nödvändighet på en relativt spekulativ grund i en bok utgiven så pass kort tid efter spelen.  Det finns, vilket blir tydligt i Karamichas’ genomgående beskrivningar av Kinas utveckling och Greklands finansiella kris, samtidigt en mängd faktorer som spelar in kring de aspekter Karamichas valt att studera som ytterligare försvårar frågans besvarande. Som han kommer in på i sina diskussioner kring värdländernas miljöpolitik kan mycket mer än ett OS-arrangemang påverka hur koldioxidutsläpp, eller för den delen hur miljömedvetande, utvecklas.  Spåren av spelens påverkan riskerar därmed att försvinna i en turbulent miljöpolitik där många faktorer, processer och evenemang vävs samman. Kanske försöker bokens grundfråga här helt enkelt fånga för mycket, en tendens som även blir uppenbar i förhållanden till själva frågans rumsliga skala.

Även om Karamichas genom sina noggranna analyser av värdländernas nutidshistoria och deras OS-värdskap lyckas blottlägga mycket matnyttigt är det uppenbart att frågan i sig lider av en metodologisk nationalism (se t.ex. Wimmer & Glick Schiller, 2002), där just staten tas som given analytisk utgångspunkt. Karamichas belyser förtjänstfull den betydelse ett OS kan ha för att sätta miljöpolitiska frågor (som t.ex. luftkvaliteten i Beijing 2008) på en miljöpolitisk dagordning även utanför den enskilda värdstaden. Men samtidigt är det svårt att komma ifrån att OS är ett stadsevenemang minst lika mycket som ett landsevenemang – vilket blir uppenbart när Karamichas diskuterar de skillnader som finns i Kinas större städer. Det som gäller i Beijing behöver inte nödvändigtvis gälla i Shanghai. Att då ställa bokens grundfråga som en fråga om påverkan på endast den nationella nivån adderar tyvärr ytterligare ett metodologiskt problem till en redan svår (om än intressant och ofta upplysande) studie.

Copyright © Erik Jönsson 2014

Referenser

  • Billig, M (1995) Banal nationalism (Sage, London)
  • Wimmer, A. & Glick Schiller, N. (2002) “Methodological nationalism and beyond: nation–state building, migration and the social sciences” Global Networks 2(4) 301-334
  • York, R. & Rosa, E. A. (2003) “Key Challenges to Ecological Modernization Theory Institutional Efficacy, Case Study Evidence, Units of Analysis, and the Pace of Eco-Efficiency” Organization & Environment 16(3) 273-288
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message