En grundlig introduktion till idrottens dopningsproblematik

Tags: , , , ,

Print Friendly, PDF & Email
David Hoff
Lärarutbildningen, Malmö högskola

 

I boken Drugs in Sport (2003) redigerad av David R. Mottram får vi en grundlig introduktion till idrottens dopningsproblematik. Boken är en artikelsamling som täcker in de flesta kunskaps- och forskningsfält kring dopning. Det innebär att det finns en slagsida åt den medicinska forskningen, som kommit längst på området. Vilket är ganska naturligt: att börja beskriva och definiera substanserna och deras verkan på människokroppen, för att i ett senare skede analysera psykologiska och samhällvetenskapliga frågor kring den idrottsliga dopningen, samt också etiska och juridiska spörsmål. Så småningom måste det även införas en breddning av forskningsfältet då det visar sig att dopning inte endast är ett problem inom idrotten, utan det börjar framskymta ett allvarligt samhällsproblem där dopning används i olika brottsliga sammanhang. Samhällsområdet lämnar däremot Mottram i stort sett utanför antologin.Men för att börja från början, vad det gäller dopningsforskning så är det lämpligt att börja läsa Drugs in Sport. Antologin inleder med att definiera ”drog”. I den engelska litteraturen talar man ofta om droger istället för dopningspreparat/-metoder, vilket också titeln på boken antyder. Dopning är en underkategori till droger. Nästa artikel i antologin tar bl a upp den historiska bakgrunden till problemet. Här ser man ungefär samma beskrivning som i flera andra böcker om dopning. Dopning är en uråldrig egyptisk uppiggande och stärkande drink. Den har använts av romerska gladiatorer och medeltida riddare. Det första dödsfallet inom den moderna idrotten till följd av dopning var (sannolikt) cyklisten Arthur Linton 1896, som enligt sin coach använt stryknin. Sedan finns det beskrivet ett antal vikiga händelser för utvecklingen av dopnings-diskursen framförallt i de olympiska spelens historia. En del som ligger ganska nära nutid, och som är ganska allmänt kända, är t ex DDR:s väl systematiserade och statligt styrda dopningsprogram under 1970- och 80-talen.

Denna artikel försöker också närmare definiera vad som är dopning, vilket visar sig vara ganska svårt, och man får, som det internationella idrottssamfundet självt har gjort, använda en utpekande definition, dvs preparat A, B, C, etc och metod 1, 2, 3, etc är att betrakta som dopning. Författaren lyfter också fram den etiska problematiken: dopningen är både en risk för individers hälsa och en risk för idrottens etik, dvs dopningen kan korrumpera idrottens fair play-ideal – att tävla på lika villkor. Det gör vi i och för sig ändå inte, oavsett dopning; vi föds t ex med olika fysiska resurser, och tävlar självklart med olika ”orättvisa” förutsättningar. Detta faktum problematiseras på ett mer sofistikerat sätt av filosofen Loland i boken Fair-play in sport (2002), än vad som framkommer i föreliggande antologi. En uppfriskande påminnelse om detta etiska dilemma finner man också i den likaledes betitlade Drugs in Sport – The pressure to perform (British Medical Association, 2002).

Men den starka sidan i den recenserade boken ligger inte på den humanistiska eller samhällsvetenskapliga problematiken, utan den medicinska. Flera kapitel handlar om strikt medicinska frågor. George beskriver olika stimulantias betydelse för och verkan på centrala nervsystemet. Samma författare beskriver längre fram i boken de androgena anabola steroiderna sett ur ett medicinskt perspektiv. I ett ytterligare kapitel av George behandlas olika hormoner som används inom idrotten. Bloddopningens påverkan på individuella sportare analyseras av Armstrong och Reilly. Sedan kommer Elliott in på behandlingen av inflammationer som åsamkats av idrottslig aktivitet. Ångestdämpande medel diskuteras av Reilly, där olika sociala drogers verkan beskrivs, t ex marijuana och alkohol. MacLaren tar upp det aktuella ämnet kreatin (creatine) som är ett väldigt populärt kosttillskott hos idrottare. Kreatin är inte förbjudet att använda. Det avslutande kapitlet av Mottram belyser utbredningen av dopning. Han konstaterar att det är ganska ovanligt, men samtidigt misstänker han att mörkertalet är stort. Det behövs forskning och fler tester för att få tillförlitliga siffror.

Det kapitel som är mest intressant sett ur mitt rättssociologiska perspektiv är Verrokens och Mottrams artikel ”Doping control in sport”. Här kommer författarna in på flera intressanta problem då det gäller styrning och kontroll av dopningen. De pekar på flera brister i kontrollapparaten (snarare kontrollapparaterna), men också på positiva utvecklingstendenser.

Författarna beskriver historiskt hur kontrollapparaten har utvecklats, vilket även tydliggör en del problem, t ex att det i Mexiko-OS 1968 fanns misstankar om bruk av androgena anabola steroider. Eftersom det inte fanns några medicinska sätt att påvisa denna typ av dopning i människokroppen så hade förbudet knappast någon effektiv verkan. Saknas kontroll- eller sanktionsmöjligheter av ett förbjudet beteende riskerar normen att bli tämligen verkningslös. Detta är grundläggande rättssociologisk kunskap.

Ett viktigt och avgörande problem för att kunna få bukt med idrottens dopning är standardisering – eller för att uttrycka det på ett annat sätt, att samordna olika norm- och sanktionssystem. Det finns en mängd olika normer i olika internationella och nationella förbund och även regler inom stater. Sanktionerna är också olika och det finns konflikter mellan nationella lagar och idrottens dopningssanktioner. Regleringsmässigt sett menar Verroken och Mottram att det finns ett behov av att bygga upp ett internationellt enhetligt normsystem avseende dopning. Jurisdiktionen måste vara internationell eftersom idrottens verksamhet och det som följer i spåren, som dopning, inte stannar vid några nationsgränser i dagens globaliserade samhälle.

En positiv ansats i detta hänseende som Verroken och Mottram belyser är den överstatliga organisationen WADA (World Anti-Doping Agency). WADA instiftades av IOC (International Olympic Committee). Organisationen finansieras åtminstone initialt av världens regeringar. Författarna konstaterar att efter år 2000 har WADA haft en betydande positiv påverkan på och samordningen av dopningskontroll-arbetet inom idrotten.

En viktig ingrediens i dopningskontrollarbetet är utvecklandet av enhetliga och oförvitliga dopningslaboratorier, där kunskapen om hur olika nya dopningspreparat skall kunna upptäckas och analyseras måste ligga i forskningsfronten. Det finns en speciell IOC-ackreditering av laboratorier. Denna funktion föreslås tas över av WADA. Det finns utförliga etiska regler för de ackrediterade dopningslaboratorierna. Detta för att skapa en internationell legitimitet för kontrollförfarandet (så att laborationerna t ex inte misstänks för att gå den egna nationens idrottares ärenden).

Författarna lyfter fram det faktum att kontrollen av dopningen i högsta grad är beroende av den medicinska forskningen. Det är helt enkelt så att för att kunna förbjuda vissa preparat så måste det finnas en kännedom om preparaten. Vidare betonar också Verroken och Mottram behovet av utbildning av idrottare, tränare, föräldrar och andra. Man avslutar med kommentaren att det nu behövs forskning om varför idrottare väljer att dopa sig! Och jag kan bara instämma: när Drugs in Sport även innehåller några kapitel om detta, samt mer forskning kring problemen med styrningen och normbildningen av handlingar i relation till idrottslig dopning, så kan man verkligen tala om en Grundbok, med stort G, i den idrottsliga dopningsproblematiken. Men forskningen måste också ta ett steg ut i samhället, där användandet av anabola steroider har börjat utvecklas till ett allvarligt socialt problem.

 

Köp boken från Amazon.

Läs mer om dopning på idrottsforum.org

 

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message