Print Friendly

David Hoff
Lärarutbildningen, Malmö Högskola

 

Dessa tre författare ger oss intressant och mycket nyttig kunskap om dopningsproblematiken i världssamhället, både inom idrotten och inom andra samhällsområden. Samtliga intar ett internationellt perspektiv vilket är relevant eftersom dopning är ett internationellt problem inom främst idrotten men också utanför densamma. Författarna utgår samtliga från samhällsvetenskapliga och/eller juridiska perspektiv. Det handlar mycket om hur antidopningspolicyn (reglering och kontroll) ser ut och fungerar, men det handlar även om bakgrunden till varför dopning har blivit ett problem.Mycket av dagens dopningsdiskussion handlar om hälsorisker med dopning och det oetiska i att dopa sig (fusk, brott mot fair-play). Den självklara lösningen på problemet är ett starkt fördömande av dopningen som tar sig uttryck i förbud, diskvalificeringar och avstängningar. I Sverige är dopningen, antidopningspolicyn och antidopningsarbetet egentligen inget problem. Inom idrotten och i samhället i övrigt är dopningsmotståndet kompakt och det föreligger inga egentliga normativa konflikter. Undantag finnes dock, t ex filosofen Claudio Tamburrinis inställning om fri dopning.

Författarna i denna recension bidrar med dopningskunskap som ligger utanför den medicinska och etiska mittforan. Och det är enligt mitt sätt att se det relevant kunskap, oavsett om man ”bara” vill förstå dopningsproblematiken eller om man dessutom vill kunna motverka den genom antidopningspolicy.

Den mycket starka och oproblematiserade negativa inställningen till dopning i Sverige och i en del andra länder kan dock leda till vissa kunskapsmässiga problem, och i förlängningen reglerings- och kontrollproblem av dopningen. Den kan leda till en orealistisk inställning till hur dopningen skall hanteras och eventuellt elimineras. Ett känt faktum inom vetenskapen är att starka värderingar ofta grumlar bilden av verkligheten. Ideal som objektivitet har därför växt fram. Objektiviteten har sedermera kritiserats inom samhällsvetenskaperna – och visst, ingen människa kan vara helt objektiv, och det är inte ens önskvärt. Men våra omdömen om verkligheten påverkas naturligtvis av våra värderingar och känslor för verkligheten, vilket den första recenserade författaren Ivan Waddington tar fasta på.

I Waddingtons bok om hälsa och dopning inom idrotten (i huvudsak diskuteras här delen om dopning) inleder han med att vi som forskare bör försöka hålla oss avskalade (”detached” i Norbert Elias’ mening) för att få en nyanserad och relevant bild av verkligheten, och för att inte förlora oss i ett starkt känslomässigt engagemang mot dopning, som utelämnar kunskapsluckor, t ex gällande förklaringar till varför dopning växer fram. Känslomässigt ser man gärna dopning kort och gott som fusk, och man är inte intresserad av förklaringar till dopningens framväxt. Vi vill helt enkelt inte se vissa obekväma ”sanningar”, som t ex att dopning är att ganska vanligt förekommande och till och med accepterat inom vissa idrotter. Denna allmänna hållningen i antidopningsdebatten kännetecknas nästan av krigshets: man för ett krig likt korsriddare för ”det rätta” mot de vedervärdiga och moraliskt förkastliga doparna. Fördömarna behöver inte legitimera sitt agerande via kunskap om det definierade dopningsproblemet. Kunskap och förklaringar till dopningsframväxten betraktas snarare som dåliga ursäkter för det oetiska handlandet. Detta entydiga perspektiv kallar Waddington ”the absolutist” eller ”the it’s either right or wrong approach” (terminologin lånad av Coakley, 1998). Waddington refererar till Coakley, ibid, där han säger följande om avvikande beteende inom sporten:

This leads to a “law-and-order” orientation emphasizing that the only way to establish social control is through four strategies: establishing more rules, making rules more strict and inflexible, developing a more comprehensive system of detecting and punishing rule violators, and making everyone more aware of the rules and what happens to those who don’t follow them.

This approach also leads to the idea that people violates rules only because they lack moral character, intelligence, or sanity, and that good, normal, healthy people wouldn’t be so foolish as to violate rules.

Problemet är bara att ”law-and-order-strategin” i många sammanhang har visat sig vara otillräcklig för att förändra beteenden (inom rättssociologin har en liknande inriktning diskuterats, ”strömbrytarteorin”, som innebär att en ny lag per automatik ger ett nytt beteende, vilket ofta inte blir fallet). Likaså har det konstaterats inom kriminologin och i studier av avvikande beteende att lagstiftningen har ganska liten inverkan på de kriminaliserade handlingarna. Mot bakgrund av denna kunskap har också andra styrningsstrategier kunnat utvecklas, t ex utdelning av sprutor till narkomaner, samt metadonbehandling osv – s k ”soft law”.

Det problem som jag här vill adressera i relation till de tre recenserade böckerna är att om vi inte fördjupar förståelsen av varför dopning växer fram och utvecklar kunskapen om hur olika kontroll- och regleringsstrategier fungerar respektive inte fungerar, då kommer vi inte att lyckas att kontrollera dopningsbeteendet. Vi får en bristfällig antidopningspolicy (antidopningsreglering och -kontroll). Och det är det vi har idag. Ständigt dyker nya dopningsfall upp. Och misstankarna om existensen av betydligt fler dopningsfall tränger sig allt närmare på, och detta med i vissa fall regeringars, nationella idrottsförbunds och internationella idrottsorganisationers goda minne.

För att en effektiv antidopningspolicy skall kunna implementeras i idrottsvärlden måste vi först beskriva den komplexa verkligheten kring dopningen. Det är en åsikt som jag delar med de tre författare som recenseras i denna artikel. Och det är precis vad författarna också gör. Samtliga belyser flera mycket intressanta aspekter på dopningsproblematiken, vilket inte hindrar dem från att föra intressanta diskussioner om hur dopningen skall kontrolleras (eller varför den inte skall kontrolleras!). Men deras antidopningspolicydiskussioner är väl förankrade i kunskap om sociala processer som är förknippade med dopning.

Waddingtons viktigaste bidrag till förståelsen av dopningsbeteenden är, menar jag, hans fokusering på sociala processer som ligger bakom och påvekar utvecklingen av dopning. Detta kan t ex jämföras med den medicinska forskningen som undersöker kroppsliga förändringar till följd av dopning och utvecklar metoder för att upptäcka dopning. Waddingtons perspektiv kan också jämföras med psykologernas ingång i problematiken: varför dopar individer sig? Waddingtons diskussion kan även relateras till den frekventa etiska debatten som finns: är dopning oetiskt? varför/varför inte är det oetiskt? osv. Förvisso är samtliga dessa perspektiv viktiga, men vill man verkligen gå till botten med dopningsproblematiken så måste det ovanliga, i detta sammanhang, sociologiska perspektivet även komma till uttryck – och en bra start för detta är Waddingtons bok.

Inom breda forskningskretsar och inom sportsamfundet är man eniga om att nästa viktiga fråga att beforska är just frågan om varför individer dopar sig. Frågan är förstås relevant, men den gängse metoden att besvara den genom att fråga individer som dopar sig varför de dopar sig är inte tillfredställande (men kan givetvis bidra till att en del av ”sanningen” bakom dopningen blir belyst). För att förstå en individs handlingar måste också individen sättas in en social kontext. Handlingarna måste förstås mot bakgrund av sociala influenser. Detta är grundläggande sociologisk kunskap. Och det är därför inte konstigt att sociologen Waddington lyfter fram och belyser en sådan social kontext eller process. Den processen benämns ”the medicalisation of sport”. Waddington lyfter här fram historiska fakta som visar hur den medicinska perspektivet i samhället har brett ut sig allt mer. Fler ”naturliga” tillstånd som ledsenhet, graviditet, hög ålder osv har börjat betraktas som sjukdomar, som kräver behandling av professionella läkare. Detta är så klart en gynnsam utveckling för läkarprofessionen. Den skapas fler arbeten och bättre ekonomi för läkarskrået. Detta är inte Waddington den första sociologen att lyfta fram, men hans tillämpning av perspektivet på idrotten är nyskapande.

Även inom idrotten har läkarna fått en enorm betydelse under 1900-talet. Ett land som t ex vill vara med och slåss om medaljer av de ädlare valörerna i ett OS måste omge sig med ett stall av kompetenta läkare. Och antalet läkemedel är av enorm storlek (inte sällan prestationshöjande preparat, även om de inte klassas som dopning, t ex bedövning och andra smärtstillande preparat och inflammationshämmande mediciner).

Läkemedelsindustrin har en viktig roll i idrottens medikalisering. Nya sjukdomar har skapat behov av nya läkemedel, och finns det inte nya sjukdomar kan nya läkemedel framställas för gamla åkommor. Läkemedelsindustrin är idag enormt stor och dess utveckling stärker naturligtvis medikaliseringsprocessen.

Det stora problemet vad gäller idrott är att idrottsläkare ofta jobbar för att få fram kosttillskott, medikamenter och fysiologiska metoder som skall förbättra idrottarens prestationer, och skapa bättre förutsättningar för återhämtning. Som läsaren kan notera skulle dessa sista rader lika väl kunna beskriva framtagandet av dopningspreparat som har precis samma syften. Och gränsen för de läkare och fysiologer som ligger i spetsen är naturligtvis hårfin mellan dopningspreparat/metoder och legitima läkemedel/metoder. Bloddopningsmetoden är t ex utvecklad av läkare, som ett tänkt fullt legitimt hjälpmedel. Den här kreativiteten och ambitionen har, menar Waddington, fått kosekvenser för dopningen inom idrotten. Han riktar med andra ord fokus från den enskilde individen till den social kontexten kring individen. Och slutsatsen blir, om Waddington har rätt, att antidopningspolicyn borde inrikta sig mer på andra aktörer förutom idrottarna om man vill komma till rätta med problemet – i detta fallet läkarna. Som en randanmärkning kan sägas att här fungerar inte läkarnas interna etiska regler tillfredställande, och denna typ av interna styrning kan helt klart ha sina begränsningar (se t ex Hoff, 2004).

Även om Waddington också diskuterar lämplig antidopningspolicy, så är hans analys av ”The medicalisation of sport” den mest intressanta i framställning. Kort kan sägas om Waddingtons antidopningspolicysyn att han förespråkar det som inom rättsvetenskapen brukar kallas ”soft law”. Han gör här jämförelser med den ganska ineffektiva kontrollen av drogbrott (narkotika). Dessa minskar inte med hjälp av kraftfull reglering. Därför har vissa länder börjat införa en mer pragmatisk styrning i form t ex sprututdelning till narkomaner, metadonbehandling osv. Staten försöker genom ”soft law” lösa en del av problemen utan att starkt fördöma och straffa vissa beteenden. På samma sätt ser Waddington, att även om man inte skulle tillåta dopning inom samhället och inom idrotten, så bör man kunna ge idrottare medicinsk hjälp vid dopning, och medicinsk hjälp för att komma bort från dopning. Detta skulle då skötas anonymt, eftersom beteendet fortfarande bör vara förbjudet enligt Waddington. Det medicinska stödet skulle bidra till att undvika onödiga skador på grund av okunskap om farliga dopningspreparat.

En bok som verkligen har tyngdpunkten på regleringen av dopning är John O’Learys antologi Drugs and Dopning in Sport – Socio-Legal Perspectives. Den prominenta skaran författare är både praktiskt verksamma jurister och forskare och lärare inom universitet. Samtliga har en anknytning till idrott, som medlemmar i ”Court of Arbitration for Sport”, professorer i ”Sport policy”, ordförande i nationella etiska råd eller antidopningsorganisationer. Blandningen av jurister, advokater, verksamma i antidopningsarbete och rättvetenskapliga forskare ger en mycket mångfacetterad bild av antidopningspolicydiskussionen i Storbritannien. Redaktören John O’ Leary skall ha en eloge för att ha valt denna brokiga skara av medförfattare som långtifrån samtliga argumenterar för samma något kontroversiella slutsats som O’Leary, nämligen att tillåta dopning inom idrotten. Det är med andra ord en mängd olika infallsvinklar och perspektiv på antidopningspolicy som presenteras. Det som möjligen förenar samtliga författare är deras kalla, avskalade (”detached”) konstaterande av antidopningspolicyns nästan omöjliga uppdrag att implementeras – ett ”mission impossible” känns det som, när man läst boken. Men så är ofta ”sanningen” – otäck och påträngande.

Hur som helst så måste även den mest hängivne dopningsmotståndaren inse att för att kunna ta itu med dopningsproblemet måste problemet förstås och förklaras. Och skall en effektiv antidopningspolicy kunna implementeras måste en del regleringsmässiga minor först detekteras och desarmeras.

I sann anglosaxisk och liberal anda är det mest behandlade och övergripande problemet i denna bok konflikten mellan en effektiv antidopningspolicy och individens rättigheter. Dopningskontrollen kan inte ske, menar flera författare, på bekostnad av integritetskränkning och inskränkningar av den enskildes rättigheter (den presumtive dopningsbrottslingen). Det diskuteras också ett antal fall där just nationella domstolar underkänt idrottens dopningsavstängningar.

Om O’Learys bok slår undan mycket av hoppet om en dopningsfri sport, så kan Barrie Houlihans Dying to winmed fördel läsas som tröst. Houlihan som är professor i ”Sport policy” och som starkt förespråkar ett fortsatt policyarbete mot dopning inom idrotten duckar inte för de obehagliga ”sanningar” som talar mot den etiskt (förment) överlägsna antidopningsinställningen – det skall han ha intellektuell heder av. Men inte bara det, utan det ger självklart en styrka i hans argumentation att han själv redan skurit bort mycket av de ganska starka invändningar man kan ha mot genomdrivandet av en omfattande antidopningspolicy, redan innan invändningen är gjord. De etiska skälen som framförs för en antidopningspolicy är mycket svaga, men Houlihan stannar inte där, det finns vägar fram i antidopningsarbetet, bara man har tålamod, och det har Houlihan.

Houlihans starkaste argument mot dopning och för en antidopningspolicy är mycket simpelt, men övertygande och realistiskt. Med realistiskt menar jag att det grundas i en realistisk syn på hur samhället de facto fungerar i normativa frågor. Möjligen skulle man kunna invända att den etiska basen för argumentet inte är vattentät, men å andra sidan när är den det!? Vårt samhälle är komplext och vi finner nästan aldrig moraliskt invändningsfria ageranden.

Vad går då Houlihans argument ut på? Han säger följande. Regler mot dopning är att betrakta som vilka regler som helst, de finns där, oavsett om de har en rationell eller moralisk grund. De accepteras av de flesta utövarna och idrottsanknutna (åskådare etc). Och det slutgiltiga accepterandet för dopningsreglerna får i slutändan bli en demokratisk fråga: så länge majoriteten av involverade tycker att reglerna mot dopning är legitima så skall de också efterlevnaden kontrolleras (även om det svårt). Men Houlihan ser ändå möjligheter för en effektiv dopningskontroll. Men det är en sansad man – man bygger inte Rom på en dag. Dopningsproblemet är enligt Houlihan fortfarande ett ganska nytt problem, och framsteg görs hela tiden vad gäller antidopningspolicyarbetet. Vilket inte hindrar att det finns en hel del bakslag, vilka Houlihan inte är rädd för att lyfta fram, och lära sig av. Det kanske viktigaste framsteget, enligt Houlihan, är inrättandet av WADA (World Anti-Doping Agency), som skall verka som ett övergripande organ i antidopningsarbetet. Det skall arbeta för en homogenisering av olika antidopningsstrategier och olika intressen kring dopningen. En viktig förutsättning för att kunna lyckas är WADA:s sammansättning av IOC (International Olympic Committee), representanter för olika regeringar, och representanter för olika internationella idrottsförbund. Dessa olika makt-aktörer har inte sällan motstridiga intressen, och en förutsättning för att kunna genomföra en effektiv antidopningspolicy är att de auktoritativa styrande organen drar åt samma håll.

För att avslutningsvis kasta in en liten brandfackla kan det konstateras att de tre böckerna tar sin utgångspunkt i Västvärlden. När internationella frågor diskuteras av västerlänningar så hamnar nästan alltid Väst i fokus. Det handlar om medicinens framväxt i Väst, det handlar om dopningsregleringens konflikt med västerländska liberala värden, det handlar om att inrätta antidopningsorgan med stark västerländsk förankring. Av de 18 författare som förekommer i de tre recenserade böckerna är det endast en som berör globaliseringsproblematiken, och det är en stackars doktorand, f ö den ende doktoranden i sammanhanget (Simon Boyes, ”The International Olympic Committee, Transnational Doping Policy and Globalisation” i Drugs and Doping in Sport).

 

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message