Idrottens kulturmiljöer: Ett nyvaknat intresse inom kulturarvsförvaltningen

Tags: ,

Print Friendly, PDF & Email
Håkan Karlsson
Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet

Nils-Olof Zethrin, Bengt A. Lundberg (foto)  På edra platser  88 sid, inb.  Stockholm: Riksantikvarieämbetet 2003

Nils-Olof Zethrin, Bengt A. Lundberg (foto)
På edra platser
88 sid, inb.
Stockholm: Riksantikvarieämbetet 2003

FÖRRA ÅRET FIRADE Riksidrottsförbundet sitt 100-årsjubileum och i samband med detta genomfördes ett antal aktiviteter såsom exempelvis uppmärksammandet av 100 idrottsliga kulturmiljöer vilka bland annat försågs med informationsskyltar. Parallellt med detta – och i samarbete med Riksantikvarieämbetet – genomfördes också Kulturhusens Dag, vars fokus detta år var riktat mot idrottens kulturmiljöer, och samtidigt publicerade Riksantikvarieämbetet ett antal mindre skrifter på temat idrottens kulturarv. Detta förhållande är således en av de specifika faktorer som utgör bakgrunden till den aktuella boken, men det finns ett mer generellt tema som formar bokens fond och som jag har för avsikt att återkomma till efter en kort presentation av boken och dess innehåll, nämligen kulturarvsförvaltningens nyvaknade intresse för idrottens kulturmiljöer, för det närliggande förflutna och för medborgarnas intressen.

Nils-Olof Zethrins bok På edra platser presenterar i text, och med ett rikligt och spännande bildmaterial, på 88 sidor 34 av de 100 idrottsliga kulturmiljöer som Riksidrottsförbundet uppmärksammade vid sitt jubileum. På dispositionsplanet består boken av förord och en kontextualiserande inledning omfattande fem sidor och denna följs av de 34 utvalda miljöerna vilka presenteras på två sidor vardera. Här återfinns välkända miljöer som Stadionområdet i Stockholm, och Gamla och Nya Ullevi i Göteborg, men även mer okända idrottsmiljöer såsom exempelvis Nääs slöjdseminarium och Norrbyskärs kägelbana. Som avslutning återfinns en lista på de 100 miljöer Riksidrottsförbundet uppmärksammade. Innehållsmässigt kan sägas att den inledande texten placerar boken i sitt sammanhang och framhåller vikten av att idrottens miljöer betraktas som en del av vårt kulturarv och av de pågående kulturprocesserna. Detta samtidigt som de texter som beskriver platserna är lättsamt hållna – men välformulerade – och det är bildmaterialet (ofta av spännande historisk karaktär) som får dominera vid beskrivningen av platserna.

Boken har således lite av ”coffee-table bok” över sig och det är tydligt att den inte har några djupare vetenskapliga ambitioner. Det handlar här – rätt och slätt – om att lyfta fram de olika miljöerna och att framhålla deras kulturella värde, och detta är ett syfte så gott som något. I Zethrins bok görs detta dessutom på ett ambitiöst och välformulerat sätt som lockar till vidare efterforskningar – och komplementär läsning om miljöerna – på egen hand. Man kan dock inte låta bli att undra över varför inte samtliga av de 100 miljöerna förärats med en presentation i boken. Detta hade tveklöst varit en än mer värdig slutprodukt av Riksidrottsförbundets och Riksantikvarieämbetets samarbete runt Kulturhusens Dag. Dessa funderingar leder osökt vidare till det mer generellt betonade tema som utgör inte bara bokens bakgrund utan som även är fonden till det nyvaknade intresse för idrottens kulturarv, det närliggande förflutna och för medborgarnas intressen, som kan märkas i den samtida kulturarvsförvaltningen.

I kulturmiljösektorn har idrotten och dess kulturmiljöer ända fram till 2000-talet – och det aktuella samarbetet mellan Riksantikvarieämbetet och Riksidrottsförbundet – till övervägande delar negligerats. Detta har varit fallet både på ansvarsmyndigheten Riksantikvarieämbetet likväl som vid landets länsmuseer och länsstyrelser. Idrottsliga aktiviteter och dess materiella lämningar har således inte betraktats som väsentliga delar av det kollektiva minne kulturarvsförvaltningen är satt att handha och aktivera i samtiden, utan dessa lämningar har istället med varm hand överlämnats till idrottsorganisationerna själva. Exempelvis tycks förhistoriska och kyrkliga lämningar ha stått betydligt högre i kurs än de idrottsliga. Att detta är allvarligt – inte minst ur en demokratiaspekt – är det minsta man kan säga då idrottsrörelsen utgör den i samtiden största folkrörelsen i landet. Orsakerna till denna njugga – för att inte säga många gånger skeptiska inställning till idrottens kulturarv – är naturligtvis flerfaldiga men det är lockande att betrakta den som ett uttryck för att kulturarvsförvaltningens medarbetare i många fall – som en konsekvens av deras klassbakgrund – betraktar andra former av (fin)kulturella lämningar som betydligt mer intressanta.

Nåväl, det aktuella samarbetet med Riksidrottsförbundet – och boken På edra platser – kan i detta sammanhang betraktas som exponenter för den omorientering som ägt rum under senare år. En omorientering där idrottens kulturarv bedöms ha samma värde och potential som andra typer av kulturella lämningar. Det skall dock noteras att omorienteringen inte på något sätt är en majoritetsriktning inom kulturarvsförvaltningen. Ett av skälen till detta har redan berörts, nämligen ett nyvaknat intressefokus mot idrottens kulturarv. Andra skäl står att finna i att omorienteringens fokus också är riktat mot det närliggande förflutna, samt mot medborgarnas intressen. Denna omorientering tar sig bland annat uttryck i det förhållande att man inom den centrala kulturarvsförvaltningen (Riksantikvarieämbetet) på allvar diskuterar problematiken rörande relationen mellan kulturarvsförvaltning och medborgare. Det finns numera en lång rad exempel på dessa diskussioner samt på projekt (bland annat finansierade av Riksantikvarieämbetet) där de behandlas. Parallellt med detta har dessa frågor också diskuterats inom ramarna för projektet Agenda Kulturarv som var ett samverkansprojekt mellan länsmuseernas samarbetsråd, länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet och som bedrevs åren 2001-2004.

Syftet och målet var bland annat att samla kulturarvssektorn till en gemensam framtidssatsning som bland annat inbegriper ett samspel med medborgarna på ett sådant sätt att kulturarvet – oavsett dess kronologiska placering – blir tillgängligt och angeläget för medborgarna, och att kulturarvsfrågorna flyttar fram sina positioner i samhällsdebatten. Detta då kulturarvssektorn för närvarande rör sig i riktning från att vara nationalstatens trogna tjänare till en position där det mångkulturella samhällets demokratiska värderingar är centrala. Detta är en utveckling som är oerhört positiv och som förtjänar all uppmärksamhet och uppbackning. Samtidigt är jag inte helt övertygad om att denna utveckling – som till stora delar drivs framåt av Riksantikvarieämbetet – applåderas lika livligt inom hela kulturarvssektorn, exempelvis på länsmuseer och länsstyrelser. Förändringar – inte minst radikala sådana – har en tendens att framkalla kvalfyllda skräckrysningar hos många väl inarbetade tjänstemän/kvinnor, oavsett var dessa befinner sig.

Boken På edra platser kan således sägas utgöra en exponent för den orientering mot en ökad dialog mellan kulturarvsförvaltning och medborgare, ett intressefokus mot det närliggande förflutna och en ökad lyhördhet för medborgarnas intressen som idag styr delar av kulturarvsförvaltningen. Omorienteringen och dess nyvaknade intressen är värd att applådera, men det gäller även att omsätta densamma i praktiken och här utgör Zethrins bokett exempel på hur det går att lyfta fram idrottens tidigare negligerade kulturmiljöer på ett spännande och tänkvärt sätt. Förhoppningsvis är detta bara början!

 

Köp boken från AdLibris.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message