Kvinnor och fotboll

Tags:

Print Friendly, PDF & Email

Jonny Hjelm
Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet


Jayne Caudwell (red)
Women’s Football in the UK: Continuing with Gender Analysis
154 sidor, inb.
Abingdon, Oxon: Routledge 2012 (Sport in the Global Society – Contemporary Perspectives)
ISBN 978-0-415-56087-0

Den moderna damfotbollen etablerades i Europa och Nordamerika under 1960-talets slut och 1970-talets början. En del länder låg i framkant tidsmässigt, till exempel Danmark och Västtyskland (åren kring 1960), medan damfotbollen i andra länder, exempelvis Norge, etablerades något senare (1970-talets mitt). Det här kan i än högre grad sägas gälla England, den moderna fotbollens ”vagga”. När det Engelska fotbollförbundet (FA) 1971 hävde sitt förbud från 1921 mot att tillåta damfotboll på deras medlemmars fotbollsplaner, så kom damfotbollsverksamheten igång och på internationell nivå skördades tidigt vissa framgångar (till exempel EM-tvåa efter Sverige 1984). Men det dröjde till 1990-talet innan den egentliga ”take-off”-fasen inträffade i England. År 1993 införlivades Women’s Football Association i FA och detta kom att få positiva effekter. År 1993 fanns omkring 80 flicklag (i föreningar som var medlemmar i FA) och 1000 seniorspelare, vilket 2005 ökat till totalt 130 000 flick- och seniorspelare.

Utvecklingen har alltså i England gått i rätt riktning sedan 1990-talets början. Enligt den engelska idrottsforskaren Jayne Caudwell kan framgångarna kopplas till det arbete som nedlagts av liberala feminister och vetenskapare. Men mycket återstår ännu. Kvinnor och flickor som vill spela fotboll i England (liksom i andra länder) diskrimineras fortfarande på många olika sätt. De är inte ännu fullvärdiga medlemmar av den engelska fotbollsfamiljen. Caudwell illustrerar detta med hur förslag på en kvinnlig förbundskapten för det engelska herrlandslaget bemötts; som något direkt komiskt och helt verklighetsfrämmande (vilket liknar debatten häromåret i Sverige när Pia Sundhage fördes på tal som ersättare till Lars Lagerbäck). Caudwell menar dock att den liberala feminismens fokusering på individen också har sina begränsningar och därför behöver den andra vågens feminism vässas teoretiskt.

Det historiska perspektivet, eller Englands tidsmässiga eftersläpning jämfört med andra länder i närområdet, är dock inget som problematiseras i Women’s Football in the UK: Continuing with Gender Analyses, som är den fullständiga titeln. I denna antologi (ursprungligen ett temanummer i Soccer and Society, vol 12, nr 3) redigerad av Jayne Caudwell, behandlas i nio artiklar om engelsk flick- och damfotboll där fokus tidsmässigt ligger på samtiden. Syftet är att visa de senaste årens landvinningar inom engelsk forskning på detta område, teoretiskt men också ämnesmässigt vilket betyder att fotbollen, det som sker på fotbollsplanerna, och hur det upplevs av spelare och andra, inte behandlas närmare. Tyngdpunkten ligger istället på organisatoriska aspekter, ledare och andra som jobbar vid sidan av planen samt hur sexualitet, etnicitet och funktionshinder påverkar deltagande. Många av bokens bidrag baseras på avslutade doktorsavhandlingsprojekt, ibland komprimerade sammanfattningar, men oftast delar av avhandlingarna. Samtliga författare är kvinnor, vilket enligt Caudwells inledning verkar bero på att det de senaste åren inte funnits några män på detta forskningsfält (till skillnad från för omkring tio år sedan, då det fanns ”some men”, s 2).

De flesta artiklarna baseras på tämligen omfattande empiri och innehåller även utförliga metodavsnitt vilket kan vara av särskilt intresse för idrottsforskare som sysslar med deltagande observation, kritisk diskursanalys och semistrukturerade intervjuer. I detta avseende är alltså antologin ovanligt icke-spretig, då artiklarna genomgående baseras på samma typ av metoder. Detsamma kan också sägas om den teoretiska utgångspunkten, eller ramverket, som utgörs av Judith Butlers genusteori och mer eller mindre utförliga resonemang om intersektionalitet. Referenser till Michel Foucault saknas inte heller. Om man som jag gjort läser boken från pärm till pärm kan det bli lite tjatigt med alla utsagor och textpassager som betonar att verkligheten är komplex, att identiteter är multipla, ”flytande”, inte stabila, att individuella upplevelser av förtryck, diskriminering, exkludering alltid är unika och upplevs olika och att därför varje generalisering är vansklig. Boken kan i denna mening sägas illustrera en mycket distinkt teoretisk diskurs. En av bokens få övergripande kritiska reflektioner kring de senaste decennierna intresse för subjektspositioner, identitet och dess beröringspunkter med den nyliberala politisk-ekonomiska vågen, finns i Caudwells eget bidrag, ”Reviewing UK football cultures: continuing with gender analyses”. Jag hade gärna sett att fler följt hennes exempel.

Det är givetvis omöjligt att här utförligt gå in på de nio artiklarnas innehåll. Två bidrag behandlar muslimska/asiatiska flickor och kvinnors, i huvudsak etniska britter, upplevelse av att spela fotboll. I Aarti Ratnas artikel är utgångspunkten filmen ”Bend it Like Beckham” och den, som hon menar, stereotypa bild av pakistanska (sikher) flickor (och anhöriga) som ges i denna film. Det är dock lite förvånande att därefter ta del av hennes empiri (bestående av flickor med såväl muslimsk som hinduisk bakgrund) som i stort bekräftar den bild som filmen ger. Flickorna i Ratnas studie har generellt svårt att få sitt fotbollsintresse accepterat hemmavid och olika slags förhandlingsstrategier tillämpas av fickorna för att få sin vilja igenom. Här finns enligt min mening en tendens att trivialisera och negligera denna typ av diskriminering, inklusive det hedersvåld som förekommer och kan vara kopplat till fotbollsspelande. Samma tendens finns i Aisha Ahmads ”British football: where are the Muslim female footballers? Exploring the connection between gender, ethnicity and Islam”. När detta sagts bör dock framhållas att båda artiklarna är mycket läsvärda och angelägen läsning, i synnerhet för dem som sysslar med fotboll, etnicitet, flickor/kvinnor och religion. Ahmads artikel fokuserar det brittiska muslimska damlandslagets förberedelse och deltagande i 2005 års Muslimska spel 2005 i Teheran, Iran.

I Jo Welfords artikel ”Tokenism, ties and talking too quietly: women’s experiences in non-playing football roles” behandlas det arbete som kvinnor nedlägger bakom ”kulisserna”, alltså det arbete som brukar krävas för att man ska kunna upprätthålla organiserad fotbollsverksamhet. Förutom det ”vanliga”, det vill säga; att ordna fika till matcher, tvätta matchkläder etcetera, så konstateras att styrelsearbetet, när styrelserna består av både män och kvinnor, fördelas så att kvinnor relativt ofta får sekreteraruppdraget. Intressant är att kvinnliga ledare tycker att motståndet, osynliggörandet med mera är påtagligast utanför den egna föreningen, exempelvis när de involveras i olika arbetsgrupper, kommittéer inom engelska fotbollsrörelsen. Antologins sista artikel behandlar flickor med ”learning disability” och deras fotbollsintresse och hur ”vuxenvärlden” i ett tidsmässigt avgränsat projekt försökte stimulera fotbollsspelande bland dessa flickor. Anslaget och ämnet fångade mitt intresse men tyvärr saknas en problematisering av ”learning disability” och hur olikheter i funktionshinder påverkade hur fotbollsspelandet organiserades och upplevdes av de inblandade. De behandlas som en homogen grupp/kategori, vilket går på tvärs med artikelns, och bokens, teoretiska utgångspunkt. Samtidigt bör sägas att författarna, Annette Stride och Hayle F. Fitzfgerald, i sina empiriska exempel visar att flickorna hade olika slags funktionsnedsättningar. Studien är i vilket fall intressant och visar hur forskningen på området vidgats.

Klubbens policy var inkluderande för alla icke-heterosexuella, vilket betydde att klubbmedlemmarna inte kunde ta med sig vänligt och tolerant sinnade heterosexuella kamrater som tillfälliga fotbollsspelande besökare.

Ruth Jeanes artikel om tretton 10-11 åriga flickors fotbollsspelande är kanske den som känns mest välbekant för mig som svensk läsare, även om fotbollsspelarna var yngre än i många andra liknande studier. Flickorna hade medelklassbakgrund och gick i en privat skola och det rörde sig om fotbollsspelande inom ramen för skolans verksamhet. Med hjälp av intervjuer och bra bruk av dessa kan Jeanes på ett intressant sätt belysa flickornas fotbollsspelande hanterades inom ramen för olika feminitetsideal. Var man duktig fotbollsspelare gällde det till exempel att samtidigt, i andra sammanhang, vara ”girly”.

Avslutningsvis något om de i mitt tycke kanske bästa artiklarna; dels Scarlett Drurys bidrag som behandlar en fotbollsförening för icke-heterosexuella kvinnor (och av sin omgivning uppfattad som en lesbisk fotbollsklubb), dels Beth Fielding-Lloyds och Lindsey Meâns artikel om den engelska tränarutbildningen och hur kvinnliga tränare/ledare framställdes och hur detta upplevdes av några kvinnor. I den sistnämnda visas med hjälp av en sofistikerad kritisk diskursanalys, detaljerat återgiven, hur manliga kursledares utsagor, presenterade som ”fakta”, på ett försåtligt sätt (och med olika retoriska knep) innehöll fördomsfulla påståenden om fotboll, kvinnor och deras mentalitet och personlighetsdrag. Dessa resultat, liksom att ansvaret för öka andelen kvinnliga ledare inom brittisk damfotboll,ensidigt lades på kvinnorna själva (den liberala, individualistiska lösningen), är knappast nya. Artikelns behållning är snarare författarens sätt att analysera tränarutbildningen.

I Drurys artikel skildras bakgrunden till varför den lesbiska fotbollsklubben, som den alltså uppfattades av omgivningen, (författaren och informanterna ville dock själva framhålla klubben som öppen för alla icke-heterosexuell kvinnor, inte bara lesbiska), en gång bildats och hur den utvecklats över tid och blivit något av en fristad för lesbiska kvinnor. Fotbollsspelandet, som inte ägde rum inom ramen för något seriesystem (snarare egenorganiserad ”spontanfotboll”), synes för de flesta medlemmarna ha varit av underordnad betydelse, det var snarare så att man tog avstånd från den tävlings- och prestationshysteri som man upplevt i andra flick- och damfotbollsföreningar. Nej, det viktigaste var klubben som social träffpunkt, inte minst för de lite yngre kvinnor som nyligen tagit steget och ”kommit ut”. Klubbens policy var inkluderande för alla icke-heterosexuella, vilket betydde att klubbmedlemmarna inte kunde ta med sig vänligt och tolerant sinnade heterosexuella kamrater som tillfälliga fotbollsspelande besökare. Det här var, visar Drury, en ”känslig” och internt, omdiskuterat fråga. Det gällde i ännu högre grad behandlingen och förhållningssättet gentemot klubbmedlemmar som var bisexuella. Den heterosexuella normativiteten hade, som Drury skriver, ersatts av en homosexuell normativitet, med sina specifika exkluderingsmekanismer.

Antologin Women’s Football in the UK innehåller många klart läsvärda artiklar och är en bra introduktion för den som vill orientera sig i den brittiska forskningens senaste landvinningar när det gäller flick- och damfotboll. Här finns en ämnesmässig bredd som imponerar, vilket också kan sägas om de metoder som redovisas, även om artikelformatet begränsar.

Copyright © Jonny Hjelm 2012.


Läs mer på idrottsforum.org om

Köp Women’s Football in the UK från Adlibris.se
Kjøp Women’s Football in the UK fra Adlibris.no
Køb TWomen’s Football in the UK fra Adlibris.dk
Buy Women’s Football in the UK from Amazon.co.uk
Buy Women’s Football in the UK from Amazon.com


Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message