Högkvalitativ läsupplevelse

Tags: ,

Print Friendly
John Hellström
Historiska institutionen, Stockholms universitet 



Vicki Bjerre & Susan J. Bandy
 (red)
Litterære fortællinger om idræt i Norden: Helte, erindringer og identitet
437 sidor, inb., ill.
Århus: Aarhus Universitetsforlag 2011
ISBN 978-87-7934-243-9


Idrott är en av vår tids viktigaste kulturyttringar. Särskilt under 1900-talet har idrotten utvecklats till en rörelse som på både elit- och motionsnivå karaktäriserar och påverkar samhället i högre grad än någonsin tidigare. Men idrott har förstås varit en del av den mänskliga kulturen under lång tid. Inte i den institutionaliserade och globaliserade form som den har idag, men som ett sätt att fostra ungdomen, träna för krig eller som ett kroppsligt uttryck för personlig och kulturell identitet. Idrott har på så sätt aldrig varit ”bara” en fråga om personlig rekreation. Snarare har idrott alltid haft en kulturell, politisk och ofta religiös betydelse.

Men till skillnad från många andra kulturella uttryck har idrott inte varit påtagligt närvarande i litteraturen – särskilt inte i nordisk litteratur. Det kan verka förvånande, om vi utgår från att den samlade litteraturen under en viss epok ändå är det bästa sättet att fånga in tidsandan i denna epok. Det skulle ju tala för att idrott ändå inte varit så betydelsefullt som man kan tro. Frågan om idrottens relativa frånvaro i den nordiska litteraturen är ett tema som tas upp i Vicki Bjerres och Susan J. Bandys bok Litterære fortællinger om idræt i Norden. Inte bara saknas det texter om idrott i nordisk litteratur, det saknas också forskning om den som faktiskt finns. Bjerres och Bandys bok framstår därför som något av ett pionjärarbete. Ett första försök att kartlägga idrottens betydelse i nordisk kultur utifrån ett litterärt perspektiv och med ett vetenskapligt anspråk.

I boken blandas kritiska analyser av litteratur med utdrag ur kända och mindre kända litterära verk från isländska sagor till samtida verk. De tio kapitlen är tematiskt uppdelade med en introducerande essä kring det aktuella temat följt av ett antal exempel som belyser de frågor som framträder. De övergripande frågorna handlar om idrottens kulturella funktion och betydelse, dels i olika epoker med ett jämförande perspektiv, dels som ett sätt att visa de historiska rötterna för samtidens sätt att förhålla sig till idrott. Men också om litteraturens förmåga att förstå och förklara mänskligt beteende genom idrotten. Vad kan litteraturen göra som journalistik och forskning inte kan?

Det första temat är inte oväntat idrottens hjältar. Hjälten som fenomen är ju starkt förknippat med idrotten och föreställningen att den enskilda idrottaren representerar sin nation eller kultur i konkurrensen med andra nationer/kulturer. Men det är inte i första hand den moderna hjälten som avhandlas i kapitlet, utan idrottshjältar från äldre tid. Det som blir tydligt i dessa sagor och skildringar av starka och föredömliga män är hur idrotten fungerar som en kraftmätning, som ett sätt att visa sin manlighet.

Avsnittet om idrott och kön i litteraturen är ändå lite av en besvikelse eftersom redaktörerna går i den klassiska fällan att koppla samman kön med kvinnan. Samtliga texter handlar nämligen om kvinnans förhållande till idrott.

En annan, men nära besläktad, sida av idrotten är dess förmåga att urskilja och separera. Historiskt sett har idrott varit förknippad med manlighet. Idrott har utförts av män, för män i syfte att mäta manlighet. Kvinnlig idrott har i perioder nästan uppfattats som en motsägelse i sig. Frågan är då hur kvinnligt idrottande uttryckts i litteraturen. I Victoria Benedictssons (som skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren) skildring av den unga Selmas liv under mitten av 1800-talet blev idrotten, mest i form av ridning, ett verktyg för frigörelse. Under sina ridturer flydde hon från alla de krav och förväntningar som ställdes på en kvinna i 1800-talets Sverige.En annan sida av kvinnans förhållande till idrotten syns i utdraget från Kerstin Ekmans roman Änglahuset, som utgör den tredje delen i hennes romansvit Kvinnorna och staden, som beskriver hur en av berättelsens huvudpersoner, Ingrid, på avstånd följer bandyspelaren Arne. Skildringen blir på samma gång en vacker och lite tragisk skildring av kroppslig åtrå och längtan och en studie i kvinnans roll i den svenska idrottsrörelsen på 1940-talet. Även om Ekman lyckas förmedla den intensiva rörelsen och energin i bandymatchen, så är den kvinnliga huvudpersonen bara en beundrande åskådare på läktaren.

Avsnittet om idrott och kön i litteraturen är ändå lite av en besvikelse eftersom redaktörerna går i den klassiska fällan att koppla samman kön med kvinnan. Samtliga texter handlar nämligen om kvinnans förhållande till idrott. Som om män inte hade ett kön. Som om manlighet inom idrotten inte handlade om kön. Även om texterna i sig väcker många tankar kring kvinnans situation i Norden, så saknas exempel på litteratur om mannens relation till idrotten. Den är någon annanstans i boken, under en annan rubrik än kön.

Det sjunde kapitlet, fjärde temat, behandlar fotboll och kulturell identitet. Att fotboll som enda sport fått ett eget kapitel kan ses som en avspegling av fotbollens unika position i idrottsvärlden. Fotboll är, eller har snarare blivit, det starkaste uttrycket för nationell identitet genom idrott i Norden och stora delar av resten av världen. Samtidigt är det inte ett självklart påstående. Skidåkning, både i backe och på längden, har egentligen gjort betydligt starkare och mer bestående avtryck i den nordiska kulturen. Åtminstone i Norge, Sverige och Finland. Problemet är väl att skidåkning, av naturliga skäl, inte uppfattas lika betydelsefull i Danmark och på Island. Skidåkningen är också en av de mest representerade idrotterna i samlingen, men då inte genom ett enskilt kapitel om skidåkning. En förklaring till att fotboll fått ett eget kapitel men inte skidåkning är kanske redaktörernas danska perspektiv. En motsvarande essäsamling i Norge eller Sverige hade sannolikt inte sett likadan ut.

Några av texterna snuddar vid litteraturens förmåga att förklara och behandla frågor som vi annars har svårt att förstå. En av dessa är fusk. I sin idealistiska form är idrotten det renaste och starkaste uttrycken för den ärliga kampen. Glädjen att tävla för tävlandets skull är en av idrottens starkaste drivkrafter och viktigaste moment. Att vinna är sekundärt. Ändå är idrottens historia till viss del en berättelse om fusk och manipulering. Frågan är vad som driver vissa människor över den gräns som skiljer ärlig kamp från fusk och manipulation. Hur går det till när det inte längre är tävlingsglädjen som är det viktiga utan att viljan att segra till varje pris? Vad är segern då värd? Vad händer i den människa som vinner med hjälp av fusk?

Litterära skildringar av idrott har, att döma av texterna i denna bok, inte ägnar sig annat än undantagsvis åt frågor om moral. Ett av undantagen är Per Olov Enqvists bok Sekonden där han skildrar en släggkastare som avslöjas med att ha fuskat. Boken kan läsas som en kritik av den moderna tävlingsidrottens besatthet av rekord och prestationer, men i det utdrag som gjorts för den här boken blir texten en personlig och närgången skildring av relationen mellan far och son sedan fadern ertappats med fusk. Här får läsaren chansen att komma nära den förnekelse och de skamkänslor som kommer ur fusk och kanske komma närmare en förståelse för den process och de omständigheter som leder till fusk.

Ett annat tema som skulle kunna behandlas med idrotten som fond är frågor sexualitet och sexuellt utnyttjande. Idrotten, med sin speciella karaktär av fysisk närhet, skulle kunna fungera som en arena för att behandla sådana frågor. Beate Grimsruds skildring av mötet mellan den unga friidrottartjejen Lydia och hennes tränare i romanenJag smyger förbi en yxa (på svenska) handlar ytligt sett om hur tränaren upptäcker Lydias löpartalang, men under ytan finns en antydan av sexuell laddning mellan henne och hennes tränare, en laddning som blir mer obehaglig av beskrivningarna av Lydias unga kropp. Ämnet känns särskilt aktuellt med tanke på den svenska höjdhopparen och f.d. världsmästaren och världsrekordhållaren Patrik Sjöbergs avslöjande att han utnyttjats sexuellt av sin tränare Viljo Nousiainen. Oavsett hur Grimsruds bok behandlar den komplicerade relationen mellan tränare och adept (jag vet inte, jag har inte läst den) så visar detta utdrag på ett par sidor hur frågor som vi instinktivt stöter ifrån oss kan behandlas i romanform.

Problemet är att alltför få författare utnyttjat den möjligheten. Antalet texter om idrott i nordisk litteratur är begränsad och ska man vara ärlig så verkar redaktörerna ha tolkat idrottsbegreppet extremt brett för att få in fler texter. Flera texter handlar exempelvis om dans och även om dans mycket väl kan vara idrott, så är det inte idrott när Karen Blixen skildrar de afrikanska arbetarnas traditionella dans i Den afrikanska farmen. Det är ett exempel och det finns flera. I andra fall är det idrottsliga momentet långt ifrån centralt för bokens handling.

En litterär genre som använt idrotten som arena i betydligt större utsträckning än mer ”seriös” litteratur är ungdomslitteraturen. För unga finns en rik flora av noveller och romaner där ungdomars livssituation skildras med idrotten som utgångspunkt. I Sverige är berättelsen om fotbollslaget Åshöjden av Max Lundgren en klassiker som även spelats in som TV-serie. Men det finns så mycket mer. Ungdomstidningen Rekordmagasinet publicerade under flera decennier ungdomsnoveller och följetonger med idrotten som tema. Tyvärr har inget av detta letat sig in i det kapitel som avhandlar idrottslitteratur för barn och ungdomar, något som för en svensk läsare är en stor brist. Frågan är varför nordisk idrottslitteratur för ungdomar är så rik, medan idrottslitteratur för vuxna är så kvantitativt fattig. Det är en fråga som måste besvaras av läsaren själv. Överhuvudtaget diskuteras inte de frågor som ställs i inledningen. Det är synd. Svaren finns naturligtvis i texterna som med sin höga kvalitet inspirerar till tankar och till diskussion, men jag hade ändå gärna tagit del av redaktörernas funderingar.

Sammantaget finns det ändå mycket att hämta i Litterære fortællinger om idræt i Norden. Det är en bok som vinner på att läsas sakta och kanske flera gånger. Tankarna och associationerna mognar under läsningens gång och det gäller därför att ha tålamod. De introducerande texterna är av varierande kvalitet. Vissa sätter genast in de kommande texterna i en god kontext och beväpnar läsaren med spännande frågor inför den kommande läsningen. Andra är bara korta introduktioner av de utvalda texterna. De utvalda texterna håller däremot genomgående hög kvalitet. Urvalet är omsorgsfullt genomfört och trots att många av texterna är väldigt korta sugs man lätt in i dramatiken och lämnas med frågor och sug efter mer. Som läsupplevelse håller Litterære fortællinger om idræt i Norden hög kvalitet. Om vi bortser från det faktum att idrotten är sorgligt negligerad i nordisk litteratur och istället fokuserar på de texter som faktiskt finns, så blir det tydligt hur central rörelse och idrott är i nordisk kultur.

 

 

 

© John Hellström 2011.


Hitta bästa pris på boken hos Prispallen.se
Kjøp boken fra Capris.no
Sammenlign priser på bogen hos Pensum.dk
Buy this book from Amazon.co.uk
Buy this book from Amazon.com
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message