Autoetnografisk bok av medelålders disputerad konståkningsamatör

Tags:

Print Friendly, PDF & Email

Anna Maria Hellborg
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


rand

Erica Rand
Red Nails, Black Skates: Gender, Cash, and Pleasure On and Off the Ice
309 sidor, hft., ill.
Durham, NC: Duke University Press 2012
ISBN 978-0-8223-5208-2

Erica Rand beskriver hur hon blev betagen av konståkning då hon började åka i en nybörjargrupp för vuxna i fyrtioårsåldern. Konståkning blev en stor del av Rands liv och i Red nails, black skates behandlar hon skridskoåkning genom sin fascination och aktivitet inom sporten. Studien är en deltagande observation om och kring konståkning, men också med nedslag i andra skridskoidrotter som ishockey och rollerderby. Rand beskriver vikten av att gå från att se till att förstå. Det är avgörande menar hon för att kunna reda ut det vi uppfattar. Men författaren använder ingen teori för att göra denna analys utan använder sig endast av tidigare forskning. Hon skriver att det som är viktigt med fältstudier är att ge något tillbaka till samhället man studerar och reda ut det som kanske förbryllar.

Rand berättar om skridskoåkningens många sidor utifrån sig själv och de personer hon träffat på träning, tävling och utanför. Ledordet som återkommer är njutning. Rand beskriver konståkandet som ”feel like flying” och som en ”in body and out-of body experience”. En annan vuxenåkare citeras: ”You really escape into the moment”, med innebörden att konståkning kräver att man är närvarande i det man gör. Rand beskriver också skridskoåkningens komplexitet, där kön, ras och klass definierat konståkningen, vilket bidragit till exkludering och lett till en bild av konståkning som en sport för vita heterosexuella kvinnor från medelklassen.

Under sin undersökningsperiod blev Rand övertalad att prova ishockey. Hon beskriver att hockey inte passade hennes könsidentitet,  hur hon som queer femme[1] inte var bekväm med ishockeyns maskulina betoning. Hockeyutrustningen tog ifrån henne könsidentiteten och hon ”felt unsexed” i utstyrseln. Rand beskriver hur konståkning istället talade till hennes feminina framtoning men också att den bidrog till en vilja att anpassa sig till könsstereotypen, till exempel rakade hon benen för första gången på 23 år inför en isshow. Det är viljan att ibland vara en ”riktig” tjej. Detta stämmer överens med vad Simone de Beauvoir skrev om att man blir kvinna istället för att man föds till kvinna. Men vad innebär detta blivandet i detta sammanhang? Rand problematiserar inte denna vilja ur ett kulturellt perspektiv. Vad är det för könskultur vi har omkring oss och varför blir det problematiskt att vilja anpassa sig, men också, varför anses det fel att vilja anpassa sig? Hon skriver att hon gillar femininiteten i konståkning men att hon inte tycker att konståkning ska kräva femininitet. Men är inte problemet att alltför många tycker som Rand, att de föredrar det feminina i konståkningen? Om detta är ett problem så måste ju attityderna till femininitet och maskulinitet förändras inom konståkningen. Eller? Måste konståkningen också vara maskulin?

Boken är populärt skriven, den är lätt att läsa, men det är inte alltid lätt att förstå hur all information hänger ihop.

Rand skriver hur Skate Canada (kanadensiska konståkningsförbundet) uppmanade sina åkare att betona sin hårda träning och sina skador för att stärka bilden av maskulinitet inom konståkning. Rand skriver inte direkt att sporten skulle vara ifrågasatt som sport men man kan tänka sig att detta hänger ihop med bristen på maskulinitet. Hon tar också upp exemplet Johnny Weir, en amerikansk konståkare som har en feminin åkstil, men som också är känd för sin extravagans utanför tävlingsarenan. Kommentatorer i TV har menat att Weir är för mycket, och enligt Rand talar de sällan om honom som en atlet trots att han vunnit amerikanska mästerskapen tre gånger. Rand citerar Bryan Safi, en TV komiker, som sagt att konståkning är en queer sport och att det är svårt att komma ifrån. Det är intressant att problematisera vikten av maskulinitet i konståkning (och i andra sporter). Utan maskulinitet anses sporter vara feminina och verkar då inte ses som lika seriösa sporter och i förlängningen kanske den inte ens anses vara en sport. Men denna diskussion för inte Rand tyvärr.

Skridskons färg är könskodad, skriver Rand, kvinnor ska ha vita skridskor och män ska ha svarta skridskor. Att inte vilja ha vita skridskor som kvinna är att avvisa femininitet. Skridskoåkning överlag har genustrender där hockeyskridskor är svarta och konståkningsskridskor är vita. Men svarta konståkningsskridskor (för män) finns sällan i affärerna vilket kanske leder till att killar väljer att inte köpa (börja med) konståkningsskridskor. Skridskofärgerna får också konsekvenser för icke-vita. Enhetlig färg på benen förlänger benet, vilket gör linjerna långa och graciösa. Men vita skridskor på mörka ben gör benen kortare och kroppen ser mer hoptryckt ut. Mörka kvinnor får därmed göra ett val mellan ”transracializing or transgendering  attire: light legs or dark skates”. Båda val blir politiska, menar Rand. Debi Thomas i OS 1988 hade en svart helkroppsdräkt som förlängde benen mer, men ISU förbjöd sedan kvinnor att använda helkroppsdräkt för de ansåg inte denna klädsel vara passande.

Debi Thomas, iklädd den dräkt som upprörde internationella konståkningsförbundet. Thomas vann bronset vid OS i Calgary – guldet gick till Katarina Witt. Efter idrottskarriärens slut utbildade sig Thomas till läkare, och hon är nu verksam som ortopedkirurg.

Debi Thomas, iklädd den dräkt som upprörde internationella konståkningsförbundet. Thomas vann bronset vid OS i Calgary – guldet gick till Katarina Witt. Efter idrottskarriärens slut utbildade sig Thomas till läkare, och hon är nu verksam som ortopedkirurg.

Ett annat fenomen som Rand tar upp är att kvinnor ofta porträtterar stereotypa kvinnoroller i deras program. Särskilt ofta är det kvinnor av andra raser än den kaukasiska som framför program där de ikläder sig roller som Pocahontas, Salome eller Scheherazade. Dessa kvinnor är mörka och sexiga förförerskor. Rand menar att när kaukasiska kvinnor porträtterar dessa kvinnor kan de sedan bara lämna isen, men stereotypier av den indianska, judiska eller muslimska kvinnan bara förstärks. Därför anser hon att åkare bör sluta använda dessa kvinnoroller i sina program.

Boken är populärt skriven, den är lätt att läsa, men det är inte alltid lätt att förstå hur all information hänger ihop. Det är en spretig berättelse med många sidospår och ibland är det svårt att förstå vad bokens essens är. Handlar den om skridskoåkning eller om genus eller om intersektionalitet? Det finns kapitel om behåar och cancerbiopsier som berör genus och på det sättet är de relevanta, men kopplingen till skridskoåkningen blir inte tydliggjord. Exempelvis kapitlet ”My grandmother’s shoes” handlar om hur hennes farmor/mormor, sjuk av alzheimers kom ihåg och var besatt av att ha rätt typ av skor. Det skulle vara högklackade skor och inget annat. Denna berättelse illustrerar hur inrotade vissa bitar av ens liv blir, hur krampaktigt man håller fast vid de föreställningar om kön som man blivit lärd är viktiga. Men denna historia kopplas inte riktigt till huvudspåret. Jag ser att det finns en koppling men den förklaras inte och läsaren får själv fylla i luckorna. Klarar alla läsaren detta? Ibland behöver saker förklaras för att det ska bli begripligt, historier behöver förankras annars kan resonemangen tappas på vägen.

Behållningen är beskrivningen av konståkningens problem, det intersektionella perspektivet på en sport som är så kulturellt kodad. Det är mer än bara en bok om konståkning. Men istället för en summering av vad Rand menar varit de viktigaste temana i boken så väljer hon att sluta med ett kapitel med tips på förbättringar av sporten. I början av boken skrev hon att hon tyckte forskning skulle ge tillbaka till samhället de studerade och kanske är det därför hon väljer att skriva ner dessa tips, men jag hade föredragit en summering och vidare resonemang till problematiken, för genom problematisering väcks frågor som behöver hanteras och det är behållningen av riktigt bra forskning. Men det finns många intressanta spår i boken och Rand tar upp perspektiv på konståkning som Kestnbaum och Adams[2] inte gör i sina böcker om konståkning, och är på det sättet är den värd att läsa.

Copyright © Anna Maria Hellborg 2013



[1] Femme och butch är termer i icke-heterosexuellt tal som representerar feminina respektive maskulina framtoningar.

[2] Ellyn Kestnbaum ”Culture on ice” och Mary Louise Adams ”Artistic Impressions”.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message