Viktig avhandling om förståelsen av jämställd idrott

Tags:

Print Friendly

Anna Maria Hellborg
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


Matthis Kempe-Bergman Man talar om jämställd idrott: Om jämställdhetssamtal med manliga idrottsledare och förutsättningar för jämställd idrott 217 sidor, hft. Stockholm: Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH 2014 ISBN 978-91-980862-1-8

Matthis Kempe-Bergman
Man talar om jämställd idrott: Om jämställdhetssamtal med manliga idrottsledare och förutsättningar för jämställd idrott
217 sidor, hft.
Stockholm: Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH 2014
ISBN 978-91-980862-1-8

Man talar om jämställd idrott är titeln på Matthis Kempe-Bergmans avhandling som kom 2014. I avhandlingen undersöks hur manliga idrottsledare förstår jämställdhet och jämställdhetsarbetet inom idrotten. Kempe-Bergman tar avstamp i ett Sverige där jämställdhetsfrågor varit på agendan länge, både inom och utanför idrotten. Dock har jämställdhetsarbetet inte nått hela vägen ut till föreningsidrotten trots paraplyorganisationen Riksidrottsförbundets intentioner, skriver Kempe-Bergman, och han undrar varför det är så. Syftet med avhandlingen är att ”undersöka hur jämställd idrott konstrueras i intervjuer med manliga idrottsledare” (s. 29). Ambitionen är att bidra till diskussionen kring hur jämställdhetsarbetet inom idrotten kan utvecklas.

Kempe-Bergman undersöker tolkningar av och diskurser om jämställdhet i 47 intervjuer med manliga idrottsledare. Ledarna är allt från förbundsordförande till föreningstränare främst i idrotterna badminton, bordtennis, fotboll och volleyboll. Kempe-Bergman finner fyra dominerande och fyra alternativa tolkningar av jämställdhet som ryms inom tre större diskurser. Tolkningarna är exempelvis att se jämställd idrott som en kvinnofråga, som en fråga om samma möjligheter för alla individer eller som könsnormkritik. Tolkningarna inrymmer främst tre diskurser som Kempe-Bergman kallar kvinnosaksdiskurs, jämlikhetsdiskurs och genusdiskurs. Kvinnosaksdiskursen, som också är den mest förekommande, karaktäriseras av en stabil tvåkönsförståelse där kvinnor och män är olika samt att kvinnor är underordnade, vilket bör motverkas. Jämlikhetsdiskursen handlar om individer snarare än om kön, alla är lika mycket värda och ska ha lika möjligheter. Genusdiskursen karaktäriseras också av en tvåkönsförståelse men att dessa är föränderliga, den tar också upp mannen som norm.

När Kempe-Bergman kombinerar diskurserna med inställningar till jämställdhet finner han ett antal subjektspositioner som benämns skeptikern, cynikern, kvinnosakstänkaren och genusvetaren. Skeptikern uttrycker oftast en kritik mot fokuseringen på kvinnor och menar att jämställdhet redan råder och att jämställdhetsarbetet därmed blir orättvist mot män. Cynikern menar istället att jämställdhet aldrig kommer att ske eftersom det är orealistiskt, oftast med en hänvisning till marknaden som tydligt gynnar manlig idrott. Kvinnosakstänkaren och genusvetaren är båda positiva till jämställd idrott. Kvinnosakstänkaren tar ofta upp kvantitativa mått, till exempel att det behövs fler flickor och kvinnor på olika nivåer inom idrottsrörelsen, i vissa fall poängteras det också att kvinnor bidrar med kompletterande egenskaper och att det är därför jämställdhet är viktigt. Genusvetaren talar om att könsmönster kan förändras och att idrottens manliga traditioner utestänger kvinnor och att detta måste ändras.

I diskussionen försöker Kempe-Bergman besvara frågan varför det verkar vara så svårt med jämställdhet utifrån avhandlingens resultat. Han menar att de olika diskurserna ledarna förhåller sig till leder till olika jämställdhetspraktiker vilket kan försvåra jämställdhetsarbetet. En kvinnosaksdiskurs riskerar att reproducera könsstereotypa föreställningar och en jämlikhetsdiskurs riskerar att ignorera idrottens manliga historia och konsekvenserna det får för kvinnor. Många forskare verkar förespråka en mer genusteoretisk tolkning av jämställdhet, skriver Kempe-Bergman. Vad han själv anser får antas vara i linje med forskarna då genusdiskursen inte problematiseras på ett lika övertygande sätt.

En viktig sak är att diskutera hur intervjuaren påverkar informanterna. Detta blir dock svårare i denna studie då nästan hälften av intervjuerna inte gjorts av doktoranden själv.

Studiens främsta bidrag är att den diskuterar just en möjlig förklaring till jämställdhetsarbetets tröghet inom idrotten (och samhället) och för fram att de olika tolkningarna av jämställdhet samt uttrycken av begreppsosäkerhet kan försvåra jämställdhetsarbetet. De ledare som intervjuats har en maktposition i sina roller inom idrotten och finns det då inte en viss samsyn eller till och med stöd för jämställdhetsarbetet så är ju det ett stort problem för jämställdheten inom idrotten. Studiens resultat visar att det viktigaste kanske först och främst är att skapa en förståelse för jämställdhet som begrepp och vad ett jämställdhetstänkande innebär för både män och kvinnor, innan direktiven går ut till föreningarna. För som Kempe-Bergman skriver blir ju frasen att ”utgå från ett jämställdhetsperspektiv” som används bland annat i Idrottslyftet (stor statlig satsning på idrotten) verkningslös om det råder begreppsförvirring och motstånd.

Resultaten och diskussionen som Kempe-Bergman för är viktig att ta vara på. Mina invändningar mot studien rör främst metoder och presentationen av forskningshantverket: användandet av tidigare forskning, reflexion kring intervjuerna och förståelsen av begrepp som exempelvis genus.

Avhandlingen har två kapitel som berör tidigare forskning, ett mer generellt om idrott, kön och rättvisa och ett kapitel mer specifikt relevant för denna studie som tar upp män, jämställdhet och idrott. I den mer specifika delen refererar Kempe-Bergman till sju studier som han menar är särskilt relevanta för denna studie och som beskrivs mer ingående under rubriken ”Forskning om mäns relationer till jämställdhet” (s.42). Synd är dock att dessa studier inte återkommer och relateras till avhandlingens resultat, istället är det andra studier som refereras till och anses haka i resultaten. Kanske det skulle varit dessa studier som fokuserats lite extra i kapitlen om tidigare forskning. Mycket av den tidigare forskning som presenteras i avhandlingens början används inte i resultatkapitlen eller diskussionen, vilket om det skett hade kunnat placera studien mitt i jämställdhetsdiskussionen på ett tydligare sätt.

När det gäller metod är det viktigt att vara reflexiv och diskutera genomförandet, exempelvis i samband med intervjuer. En viktig sak är att diskutera hur intervjuaren påverkar informanterna. Detta blir dock svårare i denna studie då nästan hälften av intervjuerna inte gjorts av doktoranden själv. Då blir det extra viktigt att diskutera vad detta betyder för studien. Vad missas genom metodvalet? Finns det fördelar att göra så här? En annan viktig sak med informanterna är att de är allt från förbundsordförande till föreningstränare, vilket är en stor skillnad. En förbundsordförande är en representant för sporten utåt och är van vid att svara på frågor. Men än viktigare bör de ha en positiv inställning till jämställdhet eftersom vad de säger kan sägas stå för hela sporten, medan en tränare i en förening har större möjlighet att uttrycka kritik utan att det blir stora rubriker (jag menar att detta gäller även i en anonym forskningsintervju).

Jag saknar också ett tydliggörande av begreppet genus. Hur förstås genus? Även om det inte görs en genusteoretisk analys så används begreppet i identifieringen av diskurserna och då hade det underlättat att få veta vilken förståelse av genus Kempe-Bergman lutar sig mot. För jag håller inte alltid med om de tolkningar som görs av genusdiskursen och då hade jag velat veta vilken forskning han stödjer sig på när tolkningar görs. Eller så skulle diskursen helt enkelt heta något annat. Även kvinnosaksdiskursen skulle jag vilja ändra namn på till särartsdiskursen eftersom ordet särart mer tydligt än kvinnosak betonar idén om två separata kön som är och ska vara olika. Ett tredje begrepp jag vill diskutera är jämställdhet. I avhandlingen väljer Kempe-Bergman uttryckligen att ha ett öppet förhållningssätt till jämställdhet som begrepp och vill veta vad ledarna lägger in i begreppet och det tycker jag är bra, att inte lägga in några rätt och fel i tolkningarna av ordet. Dock blir det svårt att ha en öppen ansats kring ett begrepp som har en ganska tydlig betydelse, jämställdhet handlar om förhållandet mellan män och kvinnor. När vissa ledare blandar in jämlikhet, som handlar om förhållandet mellan människor av olika kategoriseringar som etnicitet, klass, funktion och kön, kan en tala om en begreppsförvirring. Kanske hade det i intervjuerna behövts ett tydliggörande av intervjuaren så de diskuterar samma saker. För om den identifierade jämlikhetsdiskursen egentligen är resultat av ett missförstånd, och det kunnat undvikas, kanske det slutliga resultatet blivit annorlunda. Dock är det i sig ett intressant resultat, att flera ledare tolkar jämställdhet som jämlikhet, vilket är två olika men besläktade begrepp.

Den stora frågan är om jämställdhet och jämställdhetsarbetet har missförståtts. Eller är det så att vissa män känner sig mer hotade av jämställdhet än andra? Är jämställdhet bara ett innehållslöst ord som vissa pratar fint om, för att i praktiken bevara status quo eller för att det egentligen inte finns någon tro på jämställdhetsarbetet? Kempe-Bergmans avhandling ställer många relevanta frågor, frågor som bör begrundas och ageras utifrån.

Copyright © Anna Maria Hellborg 2016

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message