Mot alla odds: Galoppsport och etnicitet

Print Friendly, PDF & Email
Susanne Hedenborg
Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet 



Ed Hotaling
Wink: The Incredible Life and Epic Journey of Jimmy Winkfield
256 sidor, inb.
Maidenhead, Berks.: McGraw Hill Education Europe 2004
ISBN 0071418628

Lauren Callaway
Darby McCarthy: Against All Odds
204 sidor, hft.
Melbourne: Melbourne Books 2004
ISBN 1877096156

John Maynard
Aboriginal Stars of the Turf: Jockeys of Australian Racing History
144 sidor, hft.
Canberra: Aborinial Studies Press 2003
ISBN 0855754516

Colin Tatz
Aborigines in Sport
163 sidor, inb.
Bedford Park, SA: The Australian Society for Sports History 1987
ISBN 0-85837-603-2


Galoppsporten brukar förknippas med gröna gräsmattor, champagne och vackra hattar och ses som en vit brittisk sport för överklassen och en sport för hårda, men små, män. Forskning om galoppsporten har börjat ifrågasätta de här bilderna. Studeras sporten närmare visar det sig att vardagen är långt borta från champagnen och hattarna, att de som arbetar med fullblodshästarna sällan tillhör en överklass och att det numer finns många kvinnor i sporten – i alla fall i Sverige. Hur ”vit” sporten egentligen varit har också börjat ifrågasättas. Men här återstår mycket forskning. Ett exempel på det är inte minst att uppslagsordet ”etnicitet” inte ens finns med iEncyclopedia of British Horseracing (2005).

En vanlig slutsats bland dem som har försökt studera etnicitet och galoppsport är att invandrargrupper eller andra etniska grupper än ”vita” har utfört galoppsportens lågstatussysslor. Forskning om dagens förhållanden i USA visar till exempel att många av hästskötarna där är immigranter utan papper, ofta latinamerikaner. Dessutom är många av hästskötarna svarta. Hästskötarnas arbete, ”grooming”, är ett lågstatusarbete, med dåligt betalt och utan prestige. Den låga statusen understryks ytterligare av att det utförs av dessa grupper.[1] I Sverige sägs det ibland skämtsamt att ”polackerna mockar”.

Att galoppsporten faktiskt haft aktörer med hög status med en annan etnisk tillhörighet än den vita är mindre känt. Få vet att den amerikanska galoppsporten dominerades av svarta jockeys på 1800-talet. De flesta av dessa var slavar eller tidigare slavar. Efter det amerikanska inbördeskriget på 1860-talet då slaveriet upphävdes sökte sig några av de tidigare slavarna till kapplöpningsbanorna för att hitta arbete. Runt sekelskiftet 1900 började vita jockeys att protestera allt kraftigare mot den svarta dominansen och efter några få år blev sporten i huvudsak ”vit”. Ed Hotaling berättar i boken Wink. The Incredible Life and Epic Journey of Jimmy Winkfield hur det gick för en av dessa jockeys. Wink, som bland annat vann Kentuckyderbyt (ett av de viktigaste löpen i amerikansk galoppsport) två gånger flyttade redan 1904 till Warszawa för att fortsätta sin karriär där. Efter flera vinster i ryska derbyn och andra löp i Österrike-Ungern och Frankrike var Wink en person med stjärnstatus som kunde leva lyxliv i St. Petersburg. Han var till och med på plats i början av den ryska revolutionen, men han insåg att hans liv inte skulle accepteras i det nya samhället och flyttade. Denna ”flytt” är en märklig berättelse. Wink flyttar nämligen tillsammans med några jockeyvänner och andra hästskötare 260 hästar till fots mellan Odessa och Warszawa, jagade av ryska trupper. Dessa hästar (förutom de åtta som dog under resans gång) kom senare att utgöra stammen för den polska fullblodsaveln. Wink stannade dock inte i Warszawa utan flyttade vidare till Paris och blir stjärnjockey och senare tränare där. När tyskarna invaderade Frankrike hotades Wink och han fick under några år bosätta sig i USA. Dessutom stal de tyska trupperna, förutom all den konst som vi redan hört talas om, många av de mest kända franska kapplöpningshästarna. Väl tillbaka i USA tvingades Wink, nu i 60-årsåldern, för sin försörjning till vägarbete. Efter kriget flyttade han tillbaka till Paris, fortsatte att rida och träna hästar, och startade så småningom en jockeyskola där. Wink levde fram till 1974 – han blev 93 år.

Också i Australien har galoppsporten en ”svart” historia, som sällan berättats. Att sportens framväxt hängde samman med det brittiska imperiets historia står klart när man ser till dess utbredning i de engelska kolonierna. Andrew Lemon, kapplöpningshistoriker från Australien, menar till och med att de första städerna i Australien byggdes kring de kapplöpningsbanor som britterna byggde när de steg iland.[2] Påståendet kan naturligtvis diskuteras, men det står i alla fall klart att många britter kom att ägna sig åt kapplöpning i Australien och, eftersom det var brist på vit arbetskraft kom man att bli beroende av den svarta. Det fanns (finns) till och med en mytisk föreställning som bygger på en uppfattning om ursprungsbefolkningens närhet till naturen, om att de hade god hand med hästarna. I Colin Tatz, John Maynards och Laureen Callaways böcker analyseras ursprungsbefolkningens idrottsliga medverkan. Här framkommer tydligt att den australiska kapplöpningssporten har varit (är?) mycket rasistisk. Tatz visar att hela den australiska idrottshistorien är fylld av diskriminering, trots att en stor del av den australiska självbilden vilar på jämlikhet – över klassgränserna, snarare än etniskt.Inom galoppsporten arbetade ursprungsbefolkningen till en början i stallarna som hästskötare. Men mot slutet av 1800-talet verkar det som om några av dem fick rida på hästarna och till och med tävla, åtminstone i områden utanför städerna. Det förekom även särskilda ”Blackboys’ race”. I dessa löp eller när svarta red i andra löp fanns det knappt några prispengar. Maynard spekulerar om huruvida det fanns svarta kvinnor som red. Själv menar han att det är mycket troligt eftersom det på de första boskapsgårdarna fanns många kvinnor bland tjänstefolket. Kvinnorna ansågs vara bättre arbetskraft eftersom de kunde livnära sig på föda från naturen och kunde utnyttjas sexuellt. Först 1978 fick kvinnor rida lagligt professionellt och under senare år har det också kommit svarta kvinnliga jockeys.

Även om det fanns svart arbetskraft i stallarna har det varit svårt för ursprungsbefolkningens att slå sig fram till de högre positionerna. Det har till och med varit så svårt att en del personer har förnekat sitt ursprung för att få en bättre position. Maynard visar att Peter St Albans, Darby Munroe och Rae Johnstone – alla kända jockeys som red i Australien under den första hälften av 1900-talet – hade en osäker bakgrund. Munroe hänvisade till att han var judisk, medan Johnstone talade om en portugisisk bakgrund. Maynard diskuterar olika bevis som pekar på att de alla tre faktiskt tillhörde ursprungsbefolkningen. Precis som Peter St. Alban döptes många svarta efter sina födelseplatser av sina ägare. Munroes familj var katoliker, inte judar, och många av hans samtida kallade honom ”svart”. Av Johnstones portugisiska bakgrund finns inga spår. Istället finns här, som bland många från ursprungsbefolkningen, okända far- och morföräldrar. Att man inte känner till sin bakgrund är inte minst en konsekvens av ”White Australian policy” där svarta barn kunde omplaceras till vita familjer långt fram på 1970-talet.Att jockeys på detta sätt osynliggör sin bakgrund är inte bara ett fenomen från det tidiga 1900-talet. Frank Reys, som red från slutet av 1940-talet till mitten av 1970-talet, hävdade fram till sin död (1984) att han hade filippinsk bakgrund. På senare år har dock familjen trätt fram och erkänt att Reys tillhörde ursprungsbefolkningen. Maynard understryker vikten av att jockeys från ursprungsbefolkningen faktiskt erkänner sitt ursprung för att ge dagens svarta jockeys en legitimitet. Maynard ger också exempel på svarta jockeys som varit stolta över sitt ursprung. Det gällde till exempel hans egen far Merv Maynard och Darby McCarthy. Den senare är i fokus i Callaways studie. Darby var en av 13 syskon som föddes i Cherbourg-reservatet i början på 1940-talet. Han lämnade hemmet som 7-åring för att arbeta på en boskapsfarm. Ganska snart började han arbeta med hästar och blev jockeylärling runt 1950. Darby kom att bli en av de främsta jockeys i Australien – trots en rasistisk sport och en lång avstängning anklagad för fusk. Till en början blev han avstängd i sju år – en omöjligt lång tid för vilken idrottsman som helst – men efter protester och en ny prövning kom avstängning bara att vara i cirka ett år. Då hade anklagelserna om fusk helt tagits tillbaka. Mot slutet av sin karriär öppnade Darby en jockeyskola för ursprungsbefolkningen.

Det som är gemensamt för de här böckerna kan enkelt sammanfattas med titeln på boken om Darby: Against All Odds. Det handlar om personer som lyckats, trots att deras förutsättningar varit ytterst begränsade. Det är fascinerande historier, men samtidigt gör personfixeringen det svårt att se de begränsande strukturerna. Rasismen nämns och Maynard visar hur representanter för Australiens ursprungsbefolkning har förnekat sitt ursprung för att komma längre i sina karriärer. Men i de här böckerna möter läsaren bara de som lyckats – utan möjlighet att göra sig en uppfattning om alla dem som inte kom lika långt. Inte heller får man en upppfattning om hur det faktiskt var att vara ”svart” i den ”vita” galoppvärlden. Författarna nämner att de stjärnor som här presenteras inte brydde sig om att publik, tränare och andra jockeys ropade skällsord efter dem. Det hade varit intressant med en längre systematisk analys av hur utestängningsmekanismerna såg ut. Det är till exempel inte helt klart om det fanns utestängande regler om etnisk bakgrund på samma sätt som det funnits regler som utestängt kvinnor. Men som jag nämnde redan inledningsvis finns det knappt någon forskning om etnicitet och kapplöpningsvärlden. Det här är en början och författarnas avsikt är att ge legitimitet till grupper som tidigare inte har fått någon historia inom denna sport. En avsikt så god som någon!Noter

[1] Se Carole Case, Down the backstretch. Racing and the American Dream, Temple UP: Philadelphia, 1991.

[2] I diskussion om kapplöpningssporten historia vid ASSH (Australian Society for Sport History) konferens i Melbourne juli 2005.

 

 

 


Köp Hotalings bok från AdLibris.se
Kjøp Hotalings bok fra Akademika.no
Køb Hotalins bog fra Saxo.dk

Övriga titlar kan endast beställas från Australien. Tatz’ bok kan laddas ned som pdf.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message