Galoppsportens rötter

Print Friendly
Susanna Hedenborg
Ekonomisk-historiska instutionen, Uppsala universitet

 



Seán Hemingway
The Horse and Jockey from Artemision: A Bronze Equestrian Monument of the Hellenistic Period
248 sidor, inb.
Los Angeles: University of California Press 2004


Kapplöpningssportens långa historia bekräftades på 1920-talet genom ett fantastisk arkeologiskt fynd. Då fann man en del av en stor bronsstaty i havet utanför Grekland från den hellenistiska perioden (323–31 f kr). Statyn, vars andra del hittades under 1930-talet, föreställde en häst med en pojke på ryggen, cirka två meter hög och mer än två meter lång.

Seán Hemingway, som arbetar som kurator vid Metropolitan museet i New York, berättar utförligt i sin bok The horse and Jockey from Artemision. A Bronze Equestrian Monument of the Hellenistic Period om fyndet och restaureringen. Statyn har fascinerande detaljer såsom hästens hovskägg och pojkens sporrar. Hemingway beskriver även hur statyn troligen tillverkades genom gjutning i lerkärl.

I boken ges den grekiska antika hästkapplöpningens historia utrymme. Genom att studera dekorationer på krukor, andra statyer och skrifter visar författaren att hästkapplöpningar förekom redan på 1000-talet f kr. Att äga hästar var ett tecken på att man tillhörde överklassen, så kallade hippies. Under denna tid var det framför allt lopp där hästarna kördes som tycks ha varit populära. På 700-talet f kr, i takt med att Grekland ökade sina kontakter österut, blev det allt vanligare med hästkapplöpningar med ryttare som red på hästarna, så kallade kelesKeles blev under denna period en gren vid Olympiaderna. Hemingway spekulerar i om förklaringen till detta var att man började använda nya hästtyper som passade bättre för dessa löpningar. Under den hellenistiska perioden ökade hästkapplöpningarna i omfattning. Kapplöpningarna ägde rum i hippodromer och loppen var olika långa. Det framgår även att man använde sig av en ”starter” – en person som såg till att ekipagen startade samtidigt.

Det är intressant att följa hur Hemingway sluter sig till hur man red och vem som var ryttare. Här finns många likheter med den svenska kapplöpningshistorien som vi känner till under 1800- och 1900-talen. Ryttaren var maskulint kodad. I Grekland var ryttaren alltid en man och han red barbacka (utan sadel), även om det förekom kvinnor bland hästägarna. När det gäller den svenska historien har det förekommit kvinnor bland ryttarna sedan början av 1900-talet, men kvinnor red inte på samma villkor som män. Kvinnor och män tävlade mot varandra i amatörlöp, men ända fram till början av 1970-talet var det förbjudet för kvinnor att rida som professionella jockeys.

Precis som idag var ryttarna små för att hästarna skulle kunna galoppera fortare. Hemingway påpekar en intressant aspekt – ryttarna var pojkar, snarare än vuxna män. Barn har använts även i Sverige. Svenska ryttare berättar att de börjat rida löp vid cirka 13–14 år i början av 1900-talet och vid cirka 15–16 år på 1970-talet.

Hästsporten professionaliserades långt tidigare än annan idrott och det märks inte minst genom att ryttarna i det antika Grekland ofta var slavar eller professionella ryttare som fick betalt för sina löp, även om hästägare och deras söner ibland red och körde hästarna. När det gäller ryttaren som diskuteras specifikt i boken är även det etniska ursprunget viktigt. Hemingway understryker att ryttaren har afrikanska drag. De etiopiska männen ansågs vara särskilt bra hästkarlar och därför är det troligt att man använde dem som jockeys. Eller kan det ha varit för att man använde svarta som slavar, eftersom man ansåg att det var för farligt för de fria männen att rida? Att afrikaner använts som ryttare även senare i Afrika och Amerika är idag relativt okänt. Men under 1800-talet dominerades den amerikanske kapplöpningssporten av svarta jockeys.[1] Och långt in på 1900-talet var det afrikaner som red löp i det kolonialiserade Afrika.[2] Galoppsporten har haft en internationell prägel även i den svenska historien. Redan under början av 1900-talet kom tyskar, engelsmän och senare ungrare och chilenare att rida som professionella i de svenska löpen.

Det kan tyckas anakronistiskt att jämföra den antika kapplöpningen med kapplöpningar i 1900-talet Sverige. Samtidigt är det just igenkännandet som gör statyn så intressant. Den stora bronsstatyn talar inte bara om hästkapplöpningarna i allmänhet. Här syns tydligt att pojken och hästen tävlar. Den antike konstnären har lyckats framställa publik och hastighet utan fartvindar och extra personer. Pojken som rider vrider på huvudet för att se om motståndarna är nära, eller om han kommer att vinna löpet. Hästens huvud är framskjutet på precis samma sätt som dagens hästar skjuter fram huvudet för att öka hastigheten på upploppet. Som sentida betraktare är man övertygad om att han vann!


Noter

[1] Ed Holdin, Wink. The incredible life and epic journey of Jimmey Winkfield, 2005.

[2] Intervju med Kerstin Strömbom 6/5 2005.

 

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message