Idrotten i konst, litteratur och sång

Print Friendly
Birger Hedén
Litteraturvetenskapliga institutionen, Lunds universitet

 



Mari Womack
Sport as Symbol: Images of the Athlete in Art, Literature and Song
243 sid, hft. Ill.
Jefferson, NC, and London: McFarland 2003


Antropologen och journalisten Mari Womack har sedan sin doktorandtid haft mycket kontakt med idrotter av olika slag. Hennes forskning ägnades sambandet mellan risk och ritual och hennes syfte var att studera grupper i varierande farofyllda situationer där mycket stod på spel, och där skillnaden mellan att vinna eller förlora var liten. Ett viktigt studieobjekt blev NHL-klubben Los Angeles Kings. Men också andra idrotter erbjöd forskningsmöjligheter: hon intervjuade både tennisspelare, racerförare och utövare av olika lagidrotter. Avhandlingen som blev klar 1982 kom till slut att också inkludera idrottens roll som utryck för och förstärkare av värden och värderingar.

Som journalist på Voice of America rapporterade hon från sommarspelen i Los Angeles 1984 och vinterspelen i Calgary 1988, innan hon senare erbjöds möjligheten att ägna sig åt en mångkulturell studie av hur idrottare avbildats förr och nu i konsten. Hennes tanke blev snart att försöka finna exempel på detta i konst som inte specifikt definierades som idrottskonst, för att försöka gå bakom våra stereotypa uppfattningar av idrottsutövaren. Detta utvecklades till idén att se hur avbildningar speglade samhället som idrottsmannen. Visserligen finns det en knapp handfull illustrationer där kvinnor förekommer, men eftersom Womack ägnar sig åt idrotter som huvudsakligen utövats av män, såsom tjurfäktning, kampsporter och det hon kallar krigsidrotter, så är det inte så konstigt.

I sitt förord tackar hon bland annat Allen Guttman ”with whom I happily disagree” och syftar då på hans From Ritual to Record (1978). Lite lustigt då kan tyckas att hon som referenslitteratur inte nämner Peter Kühnsts magistrala verk Sport: Eine Kulturgeschichte in Spiegel der Kunst (1996), även om hon inte kan tyska, eftersom boken finns översatt till amerikanska och eftersom Kühnst i sitt tyska original avtackar sin översättare, nämligen Allen Guttman.

Womacks bok har fyra huvudavdelningar. I den första talar hon om och exempliferar hur idrott kan förstås symboliskt. Den andra ägnas människans kamp mot djur (tjurfäktning) varvid hon finner idrottens ursprung i jakten (Diana får en helsidesbild). Del tre handlar om människors inbördes möten i bland bollsporter, racketsporter och kampsporter och i den fjärde diskuteras människan i kamp med sig själv i grenar som gymnastik och konståkning. Framställningen avslutas med en diskussion av idrottsutövarna och samhället.

Vad som däremot saknas, lite överraskande, är en definition av vad symbol är och vad sport symboliserar. Som en följd av författarens undvikande att precisera vad hon menar med symbol blir å andra sidan sport som symbol ett ganska omfattande begreppsområde, och det känns faktiskt inte som något negativt. I själva verket behandlar hon vid närmare påseende dessutom begreppen symbol och metafor som mer eller mindre utbytbara. Under den fyndiga rubriken ”Heroic Dramas and Athletic Actors” som första kapitlet kallas, finner man följande som väl exemplifierar hennes sätt att resonemangsvis föra läsaren genom sportens symbolvärld:

Sport is often used as a symbol, expressing meanings that go beyond its significance as diversion or physical training. Sport has been called ritualized warfare, but this is only one aspect of its metaphoric role. In the art and literature of Asia, the Middle East, Europe, and the United States, there is a pervasive use of sport as a symbol for sexuality, courage, spiritual striving, and a range of other epic themes. Nor is sport symbolism confined to these traditions. Native Americans, Africans, and indigenous people of many other parts of the world use sport as a metaphor for various types of conflict. […] Symbols are powerful because they express complex ideas dramatically and succinctly.

Ungefär detta är vad som möter i boken. Och citat skulle kunna anföras från många sidor. Det innebär att man ofta känner sig manad att ifrågasätta eller säga emot. Vad menar hon – egentligen – med symbol och metafor? Är inte ”konst och litteratur” beroende av sina historiska betingelser. Det innebär att när hon här likställer Asien, Mellanöstern och USA, så menar hon faktiskt vitt skilda epoker.  Och nordamerikanska indianer och afrikaner (marockaner? Sydafrikaner? Egyptier? invånare i Kinshasa?) är väl ändå inte riktigt samma sak?

Och vad menas med att symboler äger kraft därför att de uttrycker komplexa idéer dramatiskt?

Och sport tycks vara lite vad som helst. Sport i stället för strid; strider som symboliseras av sport; sport som är jakt som är riter. Och om man nu ska skriva om sport som symbol i litteraturen, begriper jag inte att Mari Womack tycks ha missat amerikanska litteraturforskare som Higgs, Laurel & Thorn: The Athlete in American Literature (1981), Messenger, Sport and the spirit of play in American fiction: Hawthorne to Faulkner (1981), Oriard, Dreaming of Heroes: American Sports Fiction 1868–1980 (1982) och Morris, Making the Team: The Cultural Work of Baseball Fiction (1997). Antagligen beror detta på specialiseringens förbannelse; man ger sig in på ett område som man inte är hemma på, med de bästa avsikter, men kollar inte någon lämplig databas.

Men som nämnts inledningsvis: här finns allt möjligt intressant och trevligt att läsa om man inte har anspråk på att kunna använda boken som referens i vetenskapliga sammanhang som avser idrottshistoria eller sport i skönlitteratur.

 

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message