Ivar Lo-Johansson tvivlade på idrotten redan 1931!

Tags: , ,

Print Friendly

Birger Hedén
Litteraturvetenskapliga institutionen, Lunds universitet


Ivar Lo-Johansson Jag tvivlar på idrotten 141 sidor, hft. Malmö: Arx Förlag 2014 ISBN 978-91-87043-43-7

Ivar Lo-Johansson
Jag tvivlar på idrotten
141 sidor, hft.
Malmö: Arx Förlag 2014
ISBN 978-91-87043-43-7

Jag tvivlar på idrotten utgavs senast 1974 (under titeln Stridsskrifter tillsammans med författarens Ålderdomssverige), så det kunde ju vara på tiden med en nyutgåva. Boken är ett intressant dokument. Idrottsrörelsen hade ju tagit fart ordentligt i Sverige på 1920-talet och hade många entusiastiska utövare och åskådare. Och på 20-talet hade Dagens Nyheter inrättat den första dagliga sportsidan i svensk press.

Ett lustigt litterärt exempel på idrottens gångbarhet ges i Hjalmar Bergmans lilla roman Flickan i frack (1925). Idrott torde ha legat fjärran från Bergmans intressen, men han hade uppenbarligen sinne för vad som rörde sig i tiden. Därför framhävs vid några tillfällen att den unga flickans kavaljer är en god fotbollsspelare. Fast jag tvivlar på att romanen detta till trots fann så många unga läsare, eftersom handlingen som så ofta är förlagd till Bergmans fiktiva Wadköping och snarast tycks utspelas i början av 1900-talet!

Ivar Lo-Johansson var synnerligen aktuell med sin bok när den kom ut i april 1931, för det var bara tre veckor efter en häftig riksdagsdebatt som gällde 1931 års idrottsanslag. Säkert enligt författarens intention, luftades romanens övervägande negativa exempel på idrottens fördärvlighet omgående i många tidningsspalter. För eller emot, blev parollerna. Överlag uppfattades romanen och därmed författaren som starkt ifrågasättande av idrott. Åtminstone tre av de så kallade Fem unga slöt upp på Lo-Johanssons sida, och lika avståndstagande var givetvis Torsten Tegnér i Idrottsbladet.

Det är alltså en roman det rör sig om. Som sådan är den inte särskilt läsvärd. Romanens till namnet okände berättare stöter en tidig höstdag ihop med sin gamle lumparkompis Kvickenberg, fotbollsspelare på hög nivå. Han har just spelat en match på Stockholms stadion och kommer ut i massan av åskådare som högljutt diskuterar utgången av matchen. Ja, berättaren målar brett upp den aggressiva stämningen och Kvickenberg, som haltar lätt, tvekar inte att kalla åskådarna djur.

Före deras nästa möte har läsaren fått en återblick på hur diskussionerna kring idrott gick på logementet. Första världskriget var i mycket färskt minne, och man jämförde idrottsutövandet med strid, och militärens höga gillande av idrotten som fostrande för krig lyftes fram som något negativt.

Nu, kanske tio år senare, är Kvickenberg själv kritisk, han har liksom tagit till sig av kritiken som den gången fördes fram. Och nu utbrister han sedan samtalet pågått en stund: ”Jag tvivlar på idrotten!”

Romanens fortsättning utspelas antingen i Kvickenbergs rum, han är inneboende, eller på Stockholms gator. Återkommande diskuteras idrottens negativa inverkan på inte minst ungdomen; åsikten att idrotten fördummar det uppväxande släktet är en hörnsten i Kvickenbergs uppfattning.

Och driftlivet, som vid den tiden gärna skärskådades i debatter ur flera aspekter får också sitt: vad ska det bli för avkomma till dessa av idrottandet själsligt och kroppsligt utmattade unga män?

Allteftersom blir hans häl, som skadades under den där matchen allt sämre, och en höstdag avlider han av infektionen. En inte särskilt subtil symbolisk död.

Mot bakgrund av romanens karaktär av debattskrift är det kanske inte underligt att huvudpersonerna framstår som mycket färglösa. För att ändå skapa lite spänning har Ivar Lo tillgripit det gamla knepet att lägga kritiken i Kvickenbergs mun. Berättaren får närmast rollen av the straight man på revyscenen, han som framstår som den mindre vetande och ibland offret för komikerns briljans; här får berättarjaget förse Kvickenberg med ammunition genom att komma med en del invändningar som enkelt smulas sönder eller frågor som får i sammanhanget pedagogiska svar. Men främst är berättaren med för att agera lyssnande och efterhand övertygad anhängare av tanken att idrotten nog är ganska suspekt i både moraliskt och intellektuellt avseende. Och driftlivet, som vid den tiden gärna skärskådades i debatter ur flera aspekter får också sitt: vad ska det bli för avkomma till dessa av idrottandet själsligt och kroppsligt utmattade unga män? Rasen kanske rentav är hotad (som bekant ett annat 30-talstema).

Ett iögonfallande drag är den totala frånvaron av idrottsskildringar! Här hade författaren säkert kunnat plocka poäng med väl valda exempel. Å andra sidan uppmärksammas sådant som dopning och idrottens kommersialisering där Ivar Los språkrör vällustigt förutspår än värre tider, vilket han ju fick rätt i. Det kan väl sägas i sammanhanget att dopning, alltså användning av stimulerande mer eller mindre otillåtna medel för att förbättra resultaten hade använts tidigare. Redan i slutet av 1800-talet förekom det att cyklister använde kokain. Och frågan om amatörism eller professionalism, och därmed en grund för den tilltagande kommersialiseringen, hade ju redan diskuterats en tid i Sverige.

Även om tiden ytterligare har förtydligat romanens svaga sidor som litteratur sedan den först kom ut i tryck – och i det avseendet står den förstås sida vid sida med många andra romaner mer än sjuttio år gamla – så är den alltså av andra skäl intressant än idag att ta del av.

Efter att ha läst romanen och skrivit om den tog jag också del av Torbjörn Anderssons förord och Kutte Jönssons efterord. Dessa för idrottsforum.orgs läsare välbekanta forskares synpunkter rekommenderas!

Copyright © Birger Hedén 2015

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message