Litteratur om sport

Den engelske historikern Jeffrey Hills bok om historia, litteratur och idrott är skriven för att visa hur idrott som en del av det moderna samhället har skildrats i litteratur från senare delen av 1900-talet, särskilt romaner. Syftet är kort och gott att studera litterära texter som historiska vittnesbörd. Främst riktar sig Hill till  dem av sina historiekolleger som inte har fattat att skönlitteratur kan användas som källor till förståelse av vad som rör sig i samhället, faktiskt och ideologiskt. Man kunde tro att han så här en god bit in på det nya millenniet därmed skulle slå in dessa så ofta åberopade öppna dörrar. Men att döma av den energi (och ironi!) med vilken han mycket pedagogiskt och med exempel på sådana forskare han själv kan bygga på, och lika många exempel på andra som tycker sig kunna slå fast att det finns en ”verklighet”, som man handfast kan pekas ut och karakteriseras, utan att inse att man även tolkar denna verklighet,  – så tycks det finnas en manstark brittisk historikerkader som måste undervisas. Rädslan för ”pomos” – alltså historiska nytänkare som uppfattas som farliga, och av motståndarna tydligen karikatyriskt framställds som vagt ”postmodernistiska” – den rädslan tycks vara djupt rotad bland dem som Hill nog skulle kalla djupt konservativa i betydelsen självbelåtet traditionella.

Hill ansluter sig när det gäller postmodernism och litteratur till iakttagelsen att den traditionellt allvetande tredjepersonsberättaren till dels försvunnit, och likaså det psykologiska förhållandet till medvetandet som finns hos modernister som Conrad, Woolf eller Joyce, och har nu ersatts av fragmentarisering av händelser, tid och dialog.

Vad begreppet sport beträffar så låter Hill sig nöja med att det ska handla om sport i en eller annan form. Med den vaga bestämningen kan Hill konstatera att bara ett av hans analysexempel kan beskrivas som en realistisk idrottsroman i gängse mening, där alltså idrottandet har en dominerande roll.

I övrigt har han utgått från den engelskspråkiga litteraturen men velat ha lite ”internationellt jämförelsematerial” och undvika vad han kallar ett anglocentriskt perspektiv och därför förutom fyra engelska tagit med en skotsk, en australisk och tre amerikanska författare.

Eftersom ett bisyfte har varit att också lyfta fram verk som enligt Hill har varit orättvist negligerade, återfinns här förutom nämnda och kända Fever Pitch och ofta diskuterade romaner som  David Storeys This Sporting Life och Richard Fords The Sportswriter, inte lika uppmärksammade romaner som Thomas Keneallys A Family Madnessoch Howard Jacobsons The Mighty Walzer (som ägnas en i skönlitterära skildringar så udda sport som bordtennis). Keneally skrev för övrigt några år tidigare den roman som låg till grund för filmen Schindler’s List.

Hill understryker att han inte är litteraturhistoriker, men hans sätt att diskutera litteratur bär synliga och goda sidor av att han väl satt sig in i närläsningens teknik och en hel del annat inom litteraturvetenskapens domäner. Att läsning av analyser lätt ger träsmak i munnen kan inte Hill hjälpa. Det som är så kul för forskaren blir inte alltid lika häftigt när det ska redovisas. Detta är inte sagt som kritik av Hills ambitioner. Tvärtom skriver han väl. Det är snarare genren som kan bli lite prövande. Jag rekommenderar läsning i små doser, en analys vid sängdags skulle receptet lyda. Då mister man inte intresset.

Inte oväntat kommer Hill till slutsatsen av sina iakttagelser att även om romanerna kan framställa idrott  som något mycket positivt så finns det mycket under ytan som inte alls är bra, och som också redovisas. Att vinna segrar på tävlingsbanan räcker egentligen inte långt. Övertygande ter sig också Hills både i början och slutet engagerade, direkta och indirekta, plädering för att litterära idrottsskildringar kan innehålla så mycket som rör människans försök att orientera sig i den värld som var 1900-talets och nu är 2000-talets.

I baksidestexten till Hills läsvärda bok står det att idrottens (”the sport”) utveckling har studerats ur många olika perspektiv under 1900-talet. Men mycket sällan har ”the work of the creative writer” analyserats närmare. Att det inte står ”novelist” här, hänger väl samman med att bland de nio analyserade verken återfinns bland annat den välkända Fever Pitch om en Arsenalsupporters liv och lidanden av Nick Hornby samt Ring Lardners långa boxningsnovell ”I’ll Kill ’Em All” (1916) som diskuteras jämte filmen Champion, från 1949 löst baserad på novellen. Dock kallas materialet för romaner lite senare i baksidestexten, och Hill talar som nämnts om romaner när han närmare presenterar sitt material. För att några sidor därefter (med all rätt) strax fråga sig vad för slags text Fever Pitch egentligen är…

Påståendet att arbeten om litterära idrottsskildringar skulle vara sällsynta tycks mig överdrivet. Möjligen är det inte Hill som skrivit baksidestexten. Han förefaller nämligen vara väl hemmastadd i engelsk och amerikansk forskning om idrott i litteratur, och bara därigenom sätter han indirekt frågetecken för påståendet.

Å andra sidan säger han ingenting om vad som skrivits på franska och italienska och det egentligen enda som sägs om tysk idrottsskildring, är (det korrekta) konstaterandet att det skrivits ytterst få romaner om idrott med en kvinnlig huvudperson. Som källa ges en nothänvisning till en artikel av Allen Guttmann om idrotten som tema i modern tysk litteratur. För övrigt bär det syn för sägen att förutom en handfull kvinnliga historiker och kritiker, som Hill hänvisar till, är den enda kvinnan som framträder i själva idrottssammanhangen den beryktade Leni Riefenstahl med sin film om olympiska spelen i Berlin 1936.

Näst sist i boken finns en rejäl bibiografi där de nio analyserade verken borde ingått, och inte som nu bara nämnas i de kapitel där de figurerar. Allra sist finns ett.person- och sakregister, där man kan slå upp både övriga anförda litterära verk och filmer och Millers drama En handelsresandes död, och personer som Roger Bannister (men inte Gordon Pirie och Chris Chataway som annars räknas upp på samma sida som Bannister) och Ronald Reagan, (men inte di Stefano som nämns i boken) och sådant som boxning i Weimarrepubliken, som dock nämns på s. 192 inte 194 som det står i registret.