Federer, Kournikova och Platon trängs i fullmatad volym om tennis och filosofi

Tags:

Print Friendly, PDF & Email

Birger Hedén
Litteraturvetenskapliga institutionen, Lunds universitet


baggett

David Baggett (red)
Tennis Philosophy: What the Racket Is All About
283 sidor, inb.
Lexington, KY: University Press of Kentucky 2010
ISBN 978-0-8131-2574-9

Den här boken om tennis, med den vitsiga titeln, ingår i en serie om filosofiska betraktelser över populärkultur. Baksidestexten utgörs av fem rader lovprisning av Tennis and Philosophy skrivna av redaktören för volymen om fotboll och filosofi. Som väl är motsvarar innehållet hans lätt panegyriska utsvävning.

Övriga delar ägnas huvudsakligen åt film och TV men det finns också några böcker om beatförfattarna, Sherlock Holmes samt de olympiska spelen.

Det är imponerande hur mycket om och kring tennis de tolv författarna inklusive redaktören lyckas få med inom ramen för de knappt trehundra sidorna i den här boken. Då är också inräknat introduktion, noter, personregister och författarpresentationer.

Om författarna är att säga att de flesta arbetar och forskar inom den akademiska disciplinen filosofi, att de är entusiastiska tennisfans och i flertalet fall själva spelar tennis.; några av dem har en gång i tiden spelat på jämförelsevis hög nivå. Man kan erinra sig att flera svenskar  också varit framstående tennisspelare under sin studietid i USA, exempelvis Mikael Pernfors och Robert Lindstedt.

Bokens författare vill med andra ord både väcka intresse för tennis och dela med sig av sina kunskaper. De flesta artiklarna tycks vara original för den här boken. Men redaktören har också inkluderat en essä av den 2008 avlidne författaren David Foster Wallace som vill likna sina intryck av Roger Federers spel vid en religiös upplevelse.

I övrigt möter läsaren fenomenet Anna Kournikova, som aldrig vann en singeltitel men blev vida omskriven för sitt utseende, och därmed också gjordes till föremål för många ironiska artiklar. Bland allt annat ska vidare här nämnas uppsatser om knivhuggningen av Monica Seles, om vem som är världens bäste (manlige) spelare genom tiderna, om ursinnet hos John McEnroe, om berömda rivaliteter på banan, om auktoritära föräldrar till barn som spelar tennis, om Arthur Ashe (som boken är tillägnad) och om mötet mellan Bobby Riggs och Billie Jean King 1973, där King besegrade Riggs som hånfullt hade talat om för världen att han aldrig skulle förlora mot en kvinna. Till detta kan också läggas uppsatsen som förklarar varför (nästan) alla – nåja, det finns inte så många – tennisfilmer är usla.

Flitigt refereras till Platon, som tycks gå att använda till allt; även knippen med sentida tänkare får bidra med diverse resonemang och teorier. Ibland, nej ganska ofta, får jag känslan av att de synpunkter som uppsatsförfattarna själva för fram om huruvida tennis kan betraktas som en konst eller om det överhuvudtaget finns estetiska aspekter eller annat de diskuterar, klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Fast, nåja, det finns också gott om intressanta iakttagelser hos de åberopade filosoferna, som i sammanhanget kanske kan få kallas proffstyckare.

Eftersom det är så gott som uteslutande singel som författarna ägnar sig åt kan det ibland kännas lite ensidigt. På olika, tämligen bräckliga, grunder (vilka omsorgsfullt diskuteras) kan till exempel hävdas att Federer är den bäste som hittills skådats, snarare än Sampras eller McEnroe. Men fogar man till dubbel framstår ju, som artikelförfattaren påpekar, McEnroe som outstanding, Federers OS-guld i dubbel till trots. Rod Laver är å andra sidan den hittills ende som två gånger tagit hem alla fyra grand slamtitlarna under ett och samma år. Men tre av dem var ju på gräs får man veta, vilket då skulle vara mindre värt än att också behärska hard court…

Anna Kournikova får mest figurera som skönhetsdrottning och som kontrast i ett resonemang om skönhet och etnicitet med Serena Williams som jämförelse. Något bisarr framstår hennes profetia från mitten av 90-talet om att om tio år kommer damspelare att uppträda barbröstade. För att riktigt ro hem alla poänger nämner uppsatsförfattaren lite undanskymt endast i en not att Kournikova faktiskt vann två dubbeltitlar i grand slamturneringen Australian Open och dessutom hann med att vara etta på världsrankingen i dubbel under sin karriär.

Först av uppsatserna står med rätta den om Federer som religiös upplevelse. John Foster Wallace leder läsaren igenom fas efter fas av Wimbledonfinalen 2006 mellan Federer och Nadal med en koncentration och inlevelse som är avundsvärd stilistiskt såväl som innehållsmättat. Redan i början hänvisar författaren till en replik av en av förarna av pressbussarna som just går ut på att finalen måtte bli en ”bloody near-religious experience”.

Något bisarr framstår hennes profetia från mitten av 90-talet om att om tio år kommer damspelare att uppträda barbröstade.

Höjdpunkten är en analys av vad som händer när Nadal i tredje set har fördel i sin egen serve vid ställningen 2–1 och bollen går sexton gånger över nät innan Federer avgör med en boll som han, enligt Foster Wallace, förberett redan tre slag tidigare. Inte minst imponerar resonemanget om Federers oerhört varierade backhand, som uppenbarligen är mycket svår att förutse: toppspin, slice eller oskruvad.

Några sidor dessförinnan beskriver författaren vad en servemottagare måste hinna med att göra med sina ben, sin kropp och inte minst med racketen innan serven nått fram. En serve med hastigheten 200 km i timmen är framme på fyra tiondels sekund…

Enligt författaren har annars det kraftspel som alltmer dominerat tennisen under 2000-talet sitt ursprung inte i det baslinjespel som Borg och Connors visade upp – en utveckling av grustennisens långsammare spel – utan inleds av Lendl med den vid mitten av 80-talet epokgörande kompositracketen. Samtidigt som många slog fast att tennis som publiksport gick mot sin död genom det snabba serve-volleyspelet, påbörjades alltså den era som vi nu lever i. Och vad som dessutom hänt är att en spelare som Federer inte bara spelar med kraft utan med en känsla i handled och tanke som resulterar i ett omväxlande och stundtals utomordentligt vackert spel. Foster Wallace påpekar att han bland juniorerna under samma Wimbledonturnering sett många prov på ett varierat spel som bådade gott för framtiden.

Bland ytterligare allt annat som man ta del och lära av ska också nämnas konsten att förlora vackert, som kontrasteras mot att vinna med fult spel. Där diskuteras också sportsmanship och gamesmanship, liksom i en annan uppsats som består av ett fingerat samtal mellan en åskådare, en spelare, en tränare och filosofen Kant(!). Den som vill veta mer om Gamesmanship rekommenderar jag den engelske humoristen Stephen Potters bok med den titeln från 1947, om konsten att med små men ojusta medel få motspelaren ur balans.

Det här är allt som allt en rik läsupplevelse, kanske mest för tennisentusiaster och spelare, vilka är de målgrupper som den tidigare nämnde redaktören för boken om fotboll och filosofi pekar ut.

Copyright © Birger Hedén 2013

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message