Väl underbyggd historieskrivning om idrott och politik under kalla kriget

Tags: ,

Print Friendly, PDF & Email

Kristian Gerner
Historiska institutionen, Lunds universitet


Toby C. Rider
Cold War Games: Propaganda, the Olympics, and U.S. Foreign Policy
242 pages, paperback, ill.
Urbana and Chicago, IL: University of Illinois Press 2016 (Sport and Society)
ISBN 978-0-252-08169-9

Det ”kalla” kriget var inte ett krig med fysiska vapen som dödade individer. Det var en kraftmätning mellan USA och Sovjetunionen om herraväldet i världen där alla medel var tillåtna utom direkt militärt angrepp på motståndaren. Terrorbalansen, uttryckt i att båda sidor hade tillgång till förintelsevapen, var den nödvändiga avskräckande förutsättningen för att konfrontationen mellan de två staterna inte utmynnade i krig.

Det kalla kriget formade sig till en tävlan mellan två politiska och ekonomiska system där makthavarna var övertygade om att deras system var överlägset och hade framtiden för sig. Men respektive makthavare vågade inte slå sig till ro med tanken att det egna systemet automatiskt skulle segra. För att segra och undanröja hotet om undergång måste man bekämpa det andra systemet med alla till buds stående medel utom dödligt militärt våld.

Det kalla kriget utkämpades under de moderna massmedias tid (men före den elektroniska cyberrymdens tid). Det utspelades inför den egna, motståndarens och den övriga världens publik. ”Mjuk makt” i form av propaganda och diplomati var viktiga för att vinna inflytande. Viktiga arenor var konst, musik, litteratur och film och, inte minst, tävlingsidrotten.

Den moderna tävlingsidrottens framväxt är nära förbunden med krig. Den olympiska rörelse som grundades av fransmannen baron de Coubertin i slutet av 1800-talet uppstod mot bakgrund av Frankrikes nederlag i kriget mot Preussen år 1871. Fysisk fostran och tävlan enligt mönster från USA och Storbritannien mellan individer och lag skulle åstadkomma en – fransk – nation av starka, dådkraftiga människor.

Också den sovjetiska idrottens etablering är nära förbunden med krig. En orsak till införandet av planekonomin år 1928, förvandlingen av landet till ett militärindustriellt komplex, var sovjetledningens fruktan för att imperialisterna i väst skulle starta krig. 1931 kompletterades utbildningen i gymnastik och idrott med ett program som kallades ”Redo för arbete och försvar”.  Där ingick inte bara skytte utan även granatkastning, fallskärmshoppning, glidflygning, bergsklättring och motocross. Målsättningen var att skapa starka sovjetiska soldater.

De olympiska sommarspelen vart fjärde år blev huvudarenan för tävlingsidrotten som ett vapen i kalla kriget. För att kunna vinna en tävling måste man delta i den. Sovjetunionen lät den strikt inhemska militärt inriktade träningen av alla unga kvinnor och män inför det befarade oundvikliga kriget mot imperialismen ge vika för den moderna västliga tävlingsidrotten i dess internationella framträdelseform. Sovjetunionen deltog i OS för första gången vid spelen år 1952 i Helsingfors. Genom att anpassa sig till och underkasta sig västvärldens idrottskultur gav man sig framgångsrikt in i leken på motståndarens villkor. Sovjetunionen segrade i medaljstriden under sex av de nio sommarspel som man deltog i fram till 1988 – till priset av att framstå inte som en alternativ samhällsmodell utan enbart som idrottspolitiskt föredöme.

Toby Rider visar i Cold War Games hur man i USA på regeringsnivå och bland allmänheten uppfattade Sovjetunionens inträde på den olympiska tävlingsarenan som en ideologisk utmaning av stor politisk betydelse. Det är känt genom tidigare forskning hur USA både öppet och i det fördolda bedrev ideologisk kamp mot kommunismen och Sovjetunionen genom organisationer som kongressen för kulturell frihet, radiostationerna Voice of America, Radio Svoboda och Radio Free Europe och genom stöd till diverse sällskap av politiska flyktingar från Östeuropa.

Rider skildrar i detalj hur denna kamp fördes i samband med förberedelserna inför och under de olympiska sommarspelen 1952, 1956 och 1960. Med stöd i ett omfattande primärmaterial i amerikanska offentliga och privata arkiv och en stor mängd litteratur kartlägger han särskilt verksamheten i den exilungerska organisationen Hungarian National Sports Association med ordföranden Anthony Szápáry i spetsen. Dennes privatarkiv utgör en viktig källsamling i Riders bok.

Efter ytterligare fyra år, vid sommar-OS i Rom år 1960, hade Sovjetunionen förlorat kampen om hegemonin, kampen om att bestämma det ideologiska klimatet.

Själva brödtexten med inledning, åtta kapitel och slutsatser omfattar 171 sidor. Noterna är 681 och upptar 48 sidor, drygt en femtedel av hela texten. Resultatet av den extrema detaljrikedomen och referaten av alla meningsutbyten, förslag och reaktioner är att läsaren får uppleva kalla kriget på mikronivå och som en angelägenhet för människorna på fältet som lokalpolitiker, lobbyister för exilorganisationer och enskilda idrottskvinnor och -män. Den senare kategorin består i Riders berättelse främst av ungrare. 28 ungrare – 24 från Ungern och 4 från Rumänien – kunde efter OS i Melbourne 1956 julaftonen samma år komma som politiska flyktingar till USA, detta i efterdyningarna av Ungernrevolten. Rider visar ingående hur ungerska aktivister och amerikanska journalister med sina artiklar bidrog till att amerikanerna i gemen kom att uppfatta de ungerska flyktingarna som en resurs och mottagandet av dem som en framgång i kalla kriget:

On 12 December 1956 Eisenhower created the President Committee for Hungarian Refugee Relief to run a public relations campaign to “sell” the notion that the new inhabitants would be valuable, productive members of society and that they were opponents of communism (126).

Toby Rider konstaterar i anslutning till en föregångare inom forskningen om idrotten och det kalla kriget, Thomas Domer, att det mest betydelsefulla för amerikanerna med den sovjetiska utmaningen inom idrotten var att myndigheterna i USA, den privata företagsamhetens stamort på jorden, inför de följande olympiska spelen gav statligt stöd till amerikanska idrottare. Rider noterar också, att medan amerikaner och andra i väst kritiserade de sovjetiska idrottarna för att inte vara ”amatörer”, som de olympiska statuterna föreskrev, så var en stor del av de manliga amerikanska deltagarna anställda inom den amerikanska militären, alltså yrkesidrottare.

1956 blev höjdpunkten i det kalla kriget i den olympiska rörelsen. USA kan sägas ha hemfört en första propagandaseger redan fyra år efter den sovjetiska utmaningen i Helsingfors. Efter ytterligare fyra år, vid sommar-OS i Rom år 1960, hade Sovjetunionen förlorat kampen om hegemonin, kampen om att bestämma det ideologiska klimatet. De sovjetiska rent idrottsliga framgångarna förblev stora, men det var den västliga konsumtionskulturen, inte klasskamp, som präglade samvaron mellan idrottsutövarna:

Scholars have noted … that the Cold War rivalry had, at this stage, lost some of its bite. Under the sweltering heat of the Rome sun, for slightly more than two weeks U.S. and Soviet athletes congratulated one another after events, laughed and joked, exchanged pins, and sat on “lawn chairs sipping Cokes and munching om potato chips” (156).

Cold War Games, det vill säga de olympiska sommarspelen kom att bli mera effektiva än atomvapen mot den sovjetiska diktaturstaten. Istället för konfrontation och vapenhot som faktiskt kunde ha urartat till ömsesidig ödeläggelse blev det som knäckte sovjetväldet den mänskliga kontakten mellan idrottskvinnor och idrottsmän från USA och Sovjetunionen och från deras respektive allierade. Toby Rider visar med sin ingående analys av propaganda och motpropaganda att det viktigaste vapnet blev ”marknadsföringen” av livsstilarna. Propagandamakarna i både Sovjetunionen och USA ansträngde sig förvisso att svartmåla motståndarens samhällssystem, men det vara bara ena hälften. Den andra hälften var att man faktiskt måste mötas i fredlig tävlan för at kunna visa och bevisa att det egna systemet var överlägset. I konfrontationen segrade den västliga livsstilen.

Toby Riders skildring av stämningen under Romolympiaden år 1960, knappt fyra år efter Ungernrevolten och slagsmålet med blodsutgjutelse mellan sovjetiska och ungerska kämpar i vattenpolobassängen i Melbourne, visar att Sovjetunionen då redan i sak hade gett upp livstilskampen, och livsstilen var själva poängen med vad propagandan skulle sälja. Landet skördade det följande kvartseklet stora idrottsliga framgångar, men människorna i Sovjetunionen föll för det demokratiska, kapitalistiska levnadssättet och tappade tron på det egna samhällets förmåga att leverera detta livets goda. I sak innebar Michail Gorbatjovs glasnost, perestrojka och nytänkande 25 år efter Romolympiaden att Sovjetunionen skulle förena sig med och bokstavligen smälta in i västvärlden. (Putins politik efter 2014 är en senkommen dödsryckning av sovjetspöket).

Det är en fin ironisk poäng att baron de Coubertin till sist fick rätt i ambitionen att de olympiska spelen skulle bli en kamp med fredliga medel som skulle föra de tävlande nationerna närmare varandra.

Copyright © Kristian Gerner 2017

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message