De goda exemplen i en orättvis amerikansk idrottshistoria

Print Friendly
Jesper Fundberg
Etnologiska institutionen, Stockholms universitet samt Gymnastik- och idrottshögskolan

 



Charles K. Ross (red)
Race and Sport: The Struggle for Equality on and off the Field
232 sidor, inb.
Jackson, MS: University Press of Mississippi 2004


I inledningen till boken Race and Sport hyllas Edward Bancroft Henderson. Han kallas ”Father of Black Sport History”, sedan hans första artikel i ämnet, ”The Negro in Sports” publicerades 1939. Problemen för afroamerikaner i slutet av 1800-och början av 1900-talet var då utestängningar, systematisk segregering och exotisering. De få afroamerikaner som trots allt fanns inom den amerikanska idrottsvärlden blev mytiska figurer, och deras kamp för rättvis behandling och jämlikhet var kantad av problem. Det finns olika uppfattningar om hur dagens situation för idrottande afroamerikaner i USA är. Men författarna till bokenRace and Sport menar att mycket trots allt har hänt. Hur dessa förändringar gick till, vilket motstånd afroamerikaner mött i historien och vilka strategier de använt mot orättvisa handlar antologin Race and Sportom.

De åtta artiklarna berör allt från amerikansk fotboll, boxning och kvinnor och basket till baseboll och friidrott. Gemensamt för flera av artiklarna är de enskilda ödena, individerna som lyfts fram som de goda (och envisa) exemplen i historien. Läsaren får möta många bekanta och, åtminstone för mig, obekanta livsöden och fascinerande berättelser där amerikansk samhällshistoria vävs in i levnadsöden, rasrelationer och idrottshistoria. Ett av dessa exempel är Fredrick Douglass ”Fritz” Pollard som gjorde avgörande insatser för integration mellan olika grupper inom amerikansk fotboll under 1920-talet. Även om Pollard inte var den första afroamerikan inom sporten så bröt han en mängd tabun och gränser. 1916 blev han den första afroamerikan att delta i finalen Rose Bowl och han grundade tidigt interracial allstar-matcher. Artikelförfattaren John Caroll menar att Pollard utan tvekan var en av de första som bidrog till  att afroamerikaner kunde känna stolthet när de deltog i integrerade fotbollslag.

Ett annat exempel på banbrytande insatser för rasrelationer i amerikansk idrott står Sugar Ray Robinson för. Han lyckades dessutom framgångsrikt kombinera det som fortfarande kan vara ett dilemma, affärsverksamhet och idrottande. Till skillnad från många andra, som använder sig av manager eller agent, skötte Robinson sina affärer på egen hand. Den fråga som han samtidigt hade att ta ställning till, och allt oftare ju bättre affärerna gick, var om vinsterna delvis skulle investeras i den miljön han kom ifrån; i Robinsons fall Harlem. Det var precis vad Robinson valde att göra och han förstod att hans marknadsmässiga värde var som högst samtidigt som hans karriär var som hetast – en kombination av ekonomiskt och socialt kapital i samverkan. Samtidigt visar denna diskussion på skillnader mellan raser. Få vita skulle få samma fråga huruvida de borde stödja ”ett vitt kollektiv”. Robinson bröt den gemenskap som tidigare varit ett privilegium för vita: att göra vinster på den svarte mannens insatser i boxningsringen och andra idrottsliga prestationer.

Men det är inte enbart enskilda individer som gör avgörande insatser i historien. Även om Lucille Townsend är unik för afroamerikanska kvinnor i basketsammanhang så var hennes college, Bennet, och hennes familj starkt bidragande faktorer till motstånd och förändring. Bennet College hade under 1920-talet en tydlig profil i att använda basket som ett medel att lära ut kunskaper och egenskaper som kunde användas långt utanför sporten. Ledarskap, teamarbete, ansvar, lojalitet menade man kunde läras ut genom fysisk aktivitet: spelet är en förberedelse för livet. Men basketsporten var också en strategi att kunna erbjuda de unga kvinnorna högre utbildning. I den amerikanska debatten om rasism har just högre utbildning och idrott ofta framstått som två motpoler, två skilda karriärmöjligheter för afroamerikaner. I exemplet med Lucille visar det sig att det inte alltid behöver vara motpoler utan tvärtom kan vara verksamheter som stödjer varandra.

De flesta artiklar i boken handlar om afroamerikaner. Det finns dock undantag. Michael Lomax skriver om afroamerikaners och ”latinos” erfarenheter inom baseball 1946-1961. Ett av problemen för lag som var etniskt blandade var turneringsresorna, särskilt vanligt förekommande under försäsongsträning, då delar av laget nekades tillträde till restauranger, hotell och andra fritidsaktiviteter som golf och badutflykt till stranden. Det kunde till och med hända att lokala polismän bad lagens tränare att inte använda andra än vita vid träningsmatcher i vissa delstater. Motståndet mot rasismen inom baseball var tydligt men diskret. Lagens ledning och tränare använde olika strategier för att få sin vilja igenom utan att samtidigt stöta sig med de starka rasistiska krafterna, särskilt i sydstaterna.

Ett annat bidrag som rör det vita Amerikas relationer till andra grupper behandlar den mission som pågick i Asien under slutet av 1800-talet. I Kina och Japan försökte vita sprida den protestantiska läran genom idrott och samtidigt modernisera ”äldre civilisationer”, som man uttryckte det. I Tokyo spelade studenter baseball under 1870-talet, vilket lärts ut av amerikanska lärare. Ganska snart kom dock de nya idrottslekarna att bli medel för nationalism och symboliska krig på båda sidor av Stilla havet, snarare än religiös mission och modernisering av länder. Idrott både banade vägen för och maskerade politiska syften.

I de tidigare artiklarna är det personliga öden som skildras. I de avslutande förs mer teoretiska resonemang om assimilation, integration, relationer mellan utbildning och idrott och så vidare. Det som till en början kan kännas teorifattigt och som sorgliga/soliga historier får med vidare läsning och eftertankens reflektion en större tyngd. De konkreta exemplen från idrottshistorien visar hur människors hantering av rasism, deras resignation och motstånd tar olika form och uttryck. Boken kan med fördel läsas som inspirerande introduktion till idrott och rasism. Men ska den användas i undervisningssammanhang bör den kompletteras med mer teoretiska texter. En sådan kombination vore lysande. Ett annat problem med antologin är svårigheterna för den läsare som inte är bekant med den amerikanska kontexten vad gäller samhälls- och idrottshistoria. Det kan vara svårt att förstå de enskilda berättelserna utan sammanhang. Antologins stora fördelar är, förutom de detaljrika exemplen, att den visar hur rasism och motstånd mot rasism fungerar och möts i vardagen. Avsaknaden av teori och begrepp om rasism kanske är bokens fördel, trots allt. Det finns ju fler böcker att läsa som komplement i annat fall.


 


Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message