Rasismen i brittisk fotboll

Tags:

Print Friendly
Jesper Fundberg
Etnologiska institutionen, Stockholms universitet, samt Idrottshögskolan, Stockholm 



Colin King
Offside Racism:
Playing the White Man
256 sid, hft.
Oxford: Berg Publishers 2004


Idrotten är till för alla. Så säger man. Idrotten är gränslös. Påstås det. I november spelades en landskamp mellan Spanien och England. Rasistiska slagord och upprörda känslor på presskonferenser visade på det motsatta gällande historia, kolonialism, enskilda ledare och spelare. Idrotten bevarar och tydliggör gränser, borde vara den självklara slutsatsen. Ibland tycks det vara svårt att skilja på retorik och praktik. Allra helst då detta är nödvändigt.

Om detta, rasism och idrott (mer precis fotboll) skriver Colin King i boken Offside Racism: Playing the White Man. Hans syfte är att studera relationer mellan idrott och samhälle för att problematisera hur exkludering fungerar i fotbollens institutioner. För att göra detta använder hans sig av begreppen: ”racialized performance” och ”racialized narratives”. Kings ansats utgår från det postkoloniala perspektivet; han riktar fokus mot majoriteten, mot de som besitter de priviligerade positionerna i ett samhälle, de som ser sig själva som de ”normala”, ”vanliga” eller ”självklara”. Han använder uttrycket ”whiteness as performance” för att lyfta fram denna position och detta agerande. Det är denna vithet han vill undersöka och kritiskt granska. Kings syfte, att beskriva sport som institution och fotbollens kultur, operationaliserar han genom att titta närmare på de barriärer som svarta spelare möter när de försöker bli tränare eller ledare. För att lyckas, menar han, måste de ”act white”  eller ”play the white man”– spela vita, en metafor för de osynliga och ”självklara” normer och regler som King menar finns inom fotbollen. King vill med boken visa hur relationer mellan idrott och samhälle ser ut och på det sättet lyfta fram hur olika former av exkluderingsprocesser fungerar både i form av handling och berättande.

De begrepp som King i huvudsak använder sig av i boken är ”onside racism” och ”offside racism”. Det förra handlar i korthet om den sortens rasism som vita är medvetna om, medan den senare termen rör den omedvetna rasismen. De teoretiska influenserna hämtar han från Goffman, för att analysera medvetna och omedvetna handlingar i olika situationer, och Fanon, som med postkolonial kritik fokuserar institutionell rasism och hur dikotomin vit-svart tar sig olika uttryck och får olika konsekvenser. Det intressanta fokus på fotbollens vithet gör att resonemangen om rasism inte blir en fråga (enbart) för de svarta, utan i högsta grad är ett problem för de vita och de institutioner som vita har byggt upp. King tar vid i den teoretiska diskussion som under 1990- och 2000-talet vuxit sig allt starkare när det gäller frågor om etnicitet, ras och makt: vithetens privilegium och dilemma (se t ex Dyer, Frankenberg). Ras är i detta resonemang inte ett biologiskt fakta utan ses som social konstruktion som också konstituerar ett politiskt fenomen. Ett citat från en vit tränare tydliggör synen på svarta inom fotbollen: ”Ja, de är fina/bra spelare men det märkliga är att de inte kan ta eget ansvar, de behöver alltid en vit som leder dem.”

Boken har ett tydligt författar-jag. King använder ofta egna erfarenheter och finns hela tiden med i sin undersökning. De reaktioner han fick från den akademiska världen på initiativet att genomföra undersökningen ger inte enbart en förståelse för hans egna motiv, utan tydliggör i högsta grad vikten av hans undersökning: han kallades ”för arg, för radikal, för nära, för svart och inte tillräckligt intelligent”. Den akademiska kulturen liknar måhända Kings undersökta idrottsvärld – den ”annorlunda” är alltid för mycket eller för lite för att platsa.

Offside Racism bygger på observationer och intervjuer. King har följt med på tränarutbildningar och intervjuat spelare samt blivande ledare/tränare. Han beskriver noga och mycket detaljerat hur rum, relationer, situationer verkar, förändras och förhandlas. Vid intervjutillfällen har han provat att klä sig på olika sätt, ta med sig svarta respektive vita medarbetare för att se hur samtalen och agerande förändras och tar sig olika uttryck. De tydliga fördomarna gentemot svarta och asiater (de termer som används i boken) rör de fysiska egenskaperna. Svarta uttrycks som stora, starka, snabba men med bristande intellekt och förmåga till taktik och strategi. Asiater däremot är svaga och veka men med viss förmåga till blick för spel, särskilt cricket. King vänder sig mot de idéer som finns att svarta skulle använda sport som kompensation för andra tillkortakommanden i samhället. Han menar att bilden av svarta som hårt arbetande, bristande manliga förebilder och dåligt utbildade både är grunden för kompensationsteorin och förstärker en stereotypi.

King fokuserar på olika situationer som till exempel samtalen i baren på kvällen efter en dag på tränarutbildningen. I samtalen är det skämten som uppmärksammas. King menar att just skämt är viktiga och centrala delar för förståelsen av en kultur och att ”sanningar” ofta uttrycks via skämt. Han beskriver också hur svårt det är för svarta att bli en del av samtalen, komma in i nätverken. Relationer inom fotbollen byggs nämligen upp utanför, menar King, och eftersom Storbritannien är ett etniskt och rasmässigt skiktat samhälle så reflekterar fotbollen bara detta. Det är ambivalenta känslor som de svarta på tränarutbildningen ger uttryck för: både att vara inkluderad och exkluderad samtidigt. I intervjuer med vita tränare får King sällan medhåll om att det förekommer rasism. De talar i likhet med Frankenbergs tankar om ”maktförträngning” (power evasiveness); hur makt tar sig uttryck i all förnekelse av ansvar för egen maktutövning eller ens medvetenhet om den privilegierade positionen i samhället bland vita. De intervjuade förlägger paradoxal nog rasismen någon annanstans, i någon annans ansvar. Vita tränare menar att idrotten speglar samhället och att det finns rasism i samhället – men, och här kommer det märkliga – inte att rasism förekommer i idrottens värld. King är också kritisk till de olika projekt och kampanjer i anti-rasimens tecken. Denna form av anti-rasism kallar han ”nio-till-fem-anti-rasism” som i grunden inte förändrar det samhälle och de individuella liv som i övrigt är medskyldiga och reproducerar ett ojämlikt system. Vithet är en process som gör att vita blir blinda för de barriärer som hindrar svarta i samhället och inom fotbollen. Tvärtom, menar många vita tränare, är det så att det är omöjligt att kalla dem rasister i någon mening eftersom de arbetat med många svarta spelare och att några av deras bästa vänner är svarta. King pekar på hur medvetenhet om makt och maktordning är frånvarande i deras resonemang och vilka effekter det får för självbilder. Vidare analyserar King det brittiska fotbollsförbundet och den rasmässiga representationen. Efter en hundraårig historia visar förbundet upp en styrelse där 92% är vita (och där endast en är kvinna, vit för vi förmoda).

Så långt Kings analys av fotbollen och samhällslivet i Storbritannien. Vad säger detta om svensk idrott? För en månad sedan släpptes en antologi som jag medverkat i, Föreningsliv, makt och integration (Ds 2004:49). Redaktörerna fick med en artikel under DN debatt med rubriken (som tidningen satt): ”Rasfördomar i folkrörelser hindrar politisk integration”. Här hänvisades till att ju högre upp i hierarkierna man tittar inom bland annat idrottsrörelsen, desto färre invandrare finner man. Detta, menar man, hänger ihop med ”etnifiering eller rasifiering, det vill säga sociala processer där föreställningar om biologiska eller kulturella skillnader tillåts legitimera ojämlikheter”. Detta är intressant av flera skäl. För det första finns det ännu ingen studie om etnisk mångfald inom idrottsrörelsen. Å andra sidan, vilket min egen artikel visar, finns det både möjligheter och problem inom idrotten som har att göra med etniskt och rasmässigt tänkande sett till verksamhetsnivå (bland spelare och ledare på och vid sidan av planer). Men att använda termen ras i Sverige är känsligt. Olika länder har olika historiska relationer till begreppet men också olika nutida medvetna och omedvetna föreställningar om vad ras och rasifiering innebär. Detta är känsliga frågor, men jag tror att en debatt om svensk idrott och ras är nödvändig framöver.

Jag vill avsluta med några tankar om Kings bok. Den öppnar ögonen för mönster som kanske är svåra att se för alla; hans egna erfarenheter och känslor hjälper läsaren att förstå det man eventuellt aldrig känt eller upplevt själv. Det kan handla om hur man blir presenterad, om för- eller efternamn används och om ögonkontakt etableras under samtal. Kings teoretiska ansats är konsekvent och hans metodiska resonemang är spännande. I början nämns variationer mellan svarta och asiater, och skillnader inom dessa kategorier, vilket tyvärr inte följs upp i den grad som jag hade önskat. Kanske hade också boken också vunnit på ett kritiskt reflekterande över de kategorier som används i det brittiska samhället när det gäller ras. Men boken är bra, väl genomarbetad och skarp i sina analyser. Den borde läsas av många inom den svenska idrottsforskningen och idrottsrörelsen, men, framförallt vill jag se (eller genomföra) en motsvarande studie i Sverige. Vilka relationer finns det mellan svensk idrott och ras? Eller finns sådana rasifierade relationer bara i ”andra länder”?

 

Köp boken från AdLibris.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message