Print Friendly

Mats Franzén

Sporting dystopias. The making and meanings of urban sport cultures (Albany: State University of New York Press 2003) som redigerats av Ralph C. Wilcox, David L. Andrews, Robert Pitter och Richard L. Irwin, tillhandahåller inga solskenshistorier om staden och sporten – men titeln till trots inte heller några egentliga sportdystopier. Snarare finns här en rad realistiska korrektiv till den naiva framstegstro som i sporten ser ett slags patentlösning på hur städer kan – som det numera heter – placeras på kartan eller på hur – som man sade åtminstone förr – ungdomar på glid i storstadsdjungeln kunde bli goda samhällsmedborgare. Merparten av antologins bidrag präglas av en postmodern skepsis gentemot modernitetens framstegsmyter. Och sporten och moderniteten har som bekant djupa historiska band.

För en svensk läsare är det nog en annan sida avSporting dystopias som lätt ställer sig på tvären: Varför sporten och staden? Att undersöka sportens plats och roll i samhället är en sak, men skulle sporten vara något urbant, eller något som hör främst staden till? I ett land med längdskidåkningstraditioner och bruksortsbandy framstår något sådant lätt som egendomligt. Men också i Sverige var den moderna idrotten från början en urban företeelse. Att den sen som så mycket annat av modernt snitt snabbt spreds över landet, enkannerligen också utanför städerna, hör till den svenska historiska särart som låg i kombinationen av starka folkrörelser och en industrialisering som till stor del ägde rum på landsbygden (skogen och malmen). I ett internationellt perspektiv är sålunda sporten och staden inget konstigt par.

Sporting dystopias är det den nordamerikanska erfarenheten som står i centrum. Främst handlar det om sport i städer i USA; dock gäller hela tre kapitel idrott i Toronto i Kanada, medan en del andra har en mer diffus nordamerikansk lokalisering. Förutom ett introduktionskapitel (kap. 1) består boken, skulle jag vilja hävda, av två block artiklar. I det första blocket (kap. 2-7) handlar det om sporten och staden ur olika synvinklar, medan det andra blocket (kap. 8-14) mer specifikt tar upp frågan om involvering i och uteslutning ur själva sportverksamheten. Som antologier brukar vara, så är också denna ojämn. Men i det här fallet är ojämnheten inte besvärande – i mycket beror det på att här finns flera verkligt bra bidrag, samtidigt som inget av dem faller ur ramen.

Sport och stad hör samman på ett lika enkelt som viktigt sätt när ett lag i någon sportgren – företrädesvis i en manlig lagsport – kommit att representera staden i kraft av sina framgångar. En sådan representation är inget naturgivet förhållande. Däremot är den av vikt ur identitetssynvinkel både inåt och utåt: dels ger den invånarna något att vara stolt över, dels gör den staden känd. Ingam och McDonald diskuterar att denna representation allt mindre blivit något självklart i ett USA där ett lags ägare kan omlokalisera det till en annan stad om det vore profitabelt. Och även om det inte gick – som i Sverige – så försvagas den inre representationen när spelare inte längre rekryteras lokalt, biljettpriserna höjs, etcetera. Eroderas då representationen helt? Här för Ingam och McDonald in en viktig distinktion, den mellan en stabil gemenskap och representation och ett mer tillfälligt, liminalt communitas, som kommer underifrån. Den senare möjligheten skall inte negligeras, menar de. Andra sidan av detta förhållande diskuteras av Gene Burd som explicit tar upp hur borgmästarna – vi är alltså i USA – försöker marknadsföra sin stad med sport genom medierna, inte minst genom att aktivt associera sig till ett visst lag. Burds exempelsamling på hur detta kan gå till är anslående och intressant. I Sverige är ju förhållandet mellan kommunalpolitikern och en idrottsförening mindre uttalat.

Riktigt rafflande, till och med våldsamt, blev förhållandet mellan borgmästarna och sporten, enligt Steven Riess historiska undersökning av klass, politik och organiserad brottslighet, i Chicago i slutet av 1800-talet. Närmare bestämt handlar det om hästsport och vadslagning, om politiska reformatörer och korrupta politiker som behövde den organiserade brottslighetens stöd och vice versa. Inte minst vadslagningen, men även själva hästkapplöpningen, var en nagel i ögat på många. Samtidigt var det lättare att rikta åtgärder mot själva hästsporten, även om det också var svårt. Ty genom telegrafens försorg var det nu möjligt att ordna med spel inne i staden, medan själva tävlingen gick av stapeln utanför stadsgränsen. Svarta pengar och sport är ämnet också i Michael Atkinsons kapitel om svartabörsförsäljning av biljetter – ett numera välbekant fenomen också i Sverige, åtminstone utanför Söderstadion. Atkinson ger oss en finstämd analys av hur branschen är organiserad, grundad i ett omsorgsfullt fältarbete, med särskild tonvikt på de professionella aktörerna. Sätten att komma över biljetter visar sig vara flera, inte sällan sker det direkt inifrån, och är mycket svåra att komma åt. Den professionelle handlaren besitter ett stort kontaktnät till skillnad från den mer tillfällige handlaren – en skillnad som samtidigt pekat ut en karriärväg.

I det första blocket återfinns ytterligare två kapitel. Sydnor Slowikowski ger oss en subtil analys av idrottsmannen som staty i staden. Tvärtemot den gängse uppfattningen, om statyn som monument och kollektivt minne, visar Slowikowski på dess liminala kvaliteter. Hon menar att performativt skapar och dehistoriserar statyn det liminala genom att avbryta vardagen. Frågan är bara om vi låter de göra det med oss. Om Slowikowski behandlar det beständiga och åskådliga i staden, tar sig Robin Mathy an ett motsatt fenomen. Hon undersöker vad det stora sportevenemanget betyder för de hemlösa. Också hennes analys är resultatet av ett ingående fältarbete, närmare bestämt en deltagande observation. För stadens myndigheter visade sig de hemlösa svåra att få syn på: deras försök att ingripa mot dem för att hålla dem utanför – hålla stan fin – misslyckades; i stället blev många bohemartade studenter arresterade för narkotikainnehav med mera. Samtidigt försvårades de hemlösas levnadsvillkor betydligt före och under den stora sporthändelsen. Priserna för det enklaste natthärbärge steg långt utöver vad de hade råd med. Kort sagt: evenemanget befäste hemlösheten.

Det andra blocket ställer idrottsutövaren i fokus. Det börjar med tre kapitel om involvering, alltså betydelsen av att komma med. Ett av dem är historiskt. I det skriver Danny Rosenberg om sportens betydelse för integrationen av de östjudar som kom till framförallt St. Johns Ward i Toronto i allt större skaror vid 1900-talets början. Även om de judiska samhällena historiskt är relativt välutforskade har sportens betydelse negligerats, menar Rosenberg. Dess roll visar sig inte oväntat ha varit dubbelt tvetydig: i den judiska gemenskapen stod frågan först om sport eller inte och sedan om sport i egen eller annans regi – Toronto hade en hel del att erbjuda. Inte oväntat prövades samtliga lösningar. Men oavsett hur sport bedrevs, bidrog den till att förändra den judiska identiteten. Från 1920-talet framträdde också verkligt framgångsrika judiska idrottare, som all round-fenomenet Fanny ?Bobbie? Rosenfeld, och tjänade som förebilder i vad som framstår som en motsägelsefull integrationsprocess – kapitlet är tänkt att bli en bok.

I samma område i Toronto utspelade sig år 1992 Yonge Street-upploppen, men nu bodde det inga judar här längre, utan svarta. Bekymmer om ungdomsvåld fyra år senare ledde till försök att organisera fritiden för områdets – manliga – ungdomar genom ett slags drop-in-verksamhet under sportens ledstjärna. Forskningen har visat på positiva effekter av program som detta, men hur de interagerar med ungdomskultren hade inte undersökts förrän Wilson och White gjorde det. Även de gör en sorgfällig deltagande observation på jakt efter ungdomarnas idio-kultur, den för ungdomarna gemensamma kulturen på en plats som denna. Anläggningen togs nämligen i anspråk av olika gäng, ett kring basketen och ett kring hockeyn till exempel, vart och ett med sin stil. Poängen är nu att ungdomarna själva utvecklar fungerande normer och strategier för att hantera skillnaderna och konflikterna mellan sig. Med andra ord: konflikter som är vanliga utanför centret blir ovanliga här: det fungerar som en mötesplats, en integrationsarena. Poängen är också, skulle jag vilja tillägga, att gemenskapen troligen skulle hotas om ledarna försökte få alla att spela till exempel basket med varandra.

Michael Clarks policy-inriktade kartläggning av ungdomssportprogram i Detroit-regionen kan förefalla tråkig och behäftad med betydande osäkerheter. Ändå blir skillnaderna i ungdomsidrott mellan USA och Sverige här särskilt pregnanta: i USA är den inte föreningsförmedlad utan buren av privata icke-vinstdrivande organisationer som KFUK/M och av offentliga institutioner, främst fritidsinriktade sådana men också skolan. Aktivitetsnivån, runt 20 procent bland barn och ungdomar i genomsnitt, framstår som låg jämfört med Sverige. Men där finns också likheter: koncentrationen av verksamhetens volym till några få lagsporter, tävlingsinriktningen och frånvaron av ett övergripande program för den sammanlagda verksamheten. Helheten blir det aggregerade resultatet av en hop enskilda verksamhetsbeslut. Därför hamnar mycket som från policy-synpunkt vore önskvärt i marginalen.

Antologins sista fyra kapitel lämpar sig väl för att läsas tillsammans och utgör dess höjdpunkt. Det handlar om exklusivitet och exkludering, om förorterna och innerstaden, om vita och svarta sportutövare och –grenar och om hur föreställningarna om detta renodlas med hjälp av fiktioner. Även om nu innerstad och förort i det svenska fallet är omvänt laddade mot i det nordamerikanska, finns här mycket att hämta empiriskt och analytiskt för den som är intresserad av hur föreställningar om – representationer av – grenar och deras utövare naturaliseras och i förlängningen därav rasism och diskriminering fungerar.

Det första av dessa fyra kapitel handlar om fotboll (soccer), en gren som i USA har en helt annan ställning än i Sverige. För att förstå den skillnaden är det viktigt att som Andrews, Pitter, Zwick och Ambrose så effektivt gör i sitt kapitel kontextualisera fotbollen. Gör man det, blir det begripligt att det just är den vita medelklassen i de fina förorterna som fått smak på fotbollen. Med fotbollens hjälp kan de distansera sig, ta avstånd från andra sportgrenar och de värden som förknippas med dem och deras utövare. Detta sker, visar det sig, på flera sätt, vilka sammantaget hjälper till att definiera vad fotbollen inbegriper i USA-sammanhanget. För det första står den för något annat än den amerikanska fotbollens hypermaskulinitet; här finns en sport för såväl män som kvinnor, och i förlängningen därav en sport för hela familjen, det vita USA:s hjärta. Eller som en förälder formulerade saken: ’It’s not a contact sport … but … a high quality game.’ Medelklassmaken uppskattar också att fotbollsspelaren inte är lika instrumentell och styrd i sitt spel som i den amerikanska fotbollen – taylorismen personifierad! – eller basketbollen. Kort sagt: ett mer intellektuellt spel för just medelklassen. I det ligger i sin tur en distansering från den svarta idrottaren och anspråk på en vit moralisk överhöghet. Men detta, och det är en viktig iakttagelse, artikuleras aldrig i öppna rasordalag.

Motsatsen till den välordnade vita förorten återfinns i den sönderfallande innerstaden och särskilt det svarta gettot som också är sinnebilden för basketen i USA. Cole och Kings bidrag dekonstruerar en lovprisad dokumentärfilm om just detta – Hoop Dreams. Genom en jämförelse med den som mer tveksamt sedda spelfilmen Clockers av Spike Lee från samma miljö, frilägger författarna de fördomsfulla kodningar som Hoop Dreams trots sin optimism likväl bygger på. Främst gäller det en specifik kodning av handlings/identitetsrelationen: idrottarens goda handlingar motsvaras av den kriminelles onda. Lees film fick skit just för att den osäkrade sådana relationer. Så blir idrottaren och den kriminella två alldeles olika typer, representerande två motsatta miljöer, sporten och gänget, som funnes däremellan inga relationer eller övergångsformer. Hoop Dreams bygger på bestämda klipp som avlägsnar varje sådan komplikation medanClockers just komplicerar våra förgivettaganden (fördomar). Därför sågs den förra filmen också som realistisk, inte den senare.

Temat fördjupas i Gamal Abdel-Shehids kritiska granskning av en förbundsundersökning om påstådd diskriminering inom kanadensisk landslagsbasket. Abdel-Shehids postkoloniala analys visar hur den vita coachens roll i sammanhanget trollas bort genom att undersökningen vänder sig från dennes hantering av laget för att i stället ta fasta på – och som det skall visa sig därmed också bekräfta – skillnaderna mellan de två svarta spelare som kommit med rasismanklagelsen och de övriga. Tricket är en variant på handlings/identitetsrelationen: de två svarta spelarna skulle inte (längre) ha passat in i laget eftersom de hade en annan spelstil: deras innerstadsstil var inte förenlig med kanadensisk college-basket. Här är det alltså en stil – läs: ras – som fördomsfullt knyts till olika platser. Och vips var frågan om coachens eventuella skuld som borttrollad!

Slutligen det sista kapitlet i denna digra antologi; det handlar också om basketboll, om ett årligt evenemang i Toronto – Raptorfest KFC 3-on-3 Basketball Challenge. Andrew Thorntons analys av denna urbana fest tar sin utgångspunkt i möjligheterna den ger för ifrågasättande ty merparten av deltagarna är svarta och festen äger rum mitt i Toronto. Samtidigt skapas emellertid ett exotiskt rum för vita där de kan bese de svarta atletkropparna i spel. Men de svarta spelarna lekte med denna stereotyp genom att överdriva sitt spel – med dunken till exempel – och den vanliga publikhållningen blev mycket deltagande. Sammantaget blev festen därmed både en möjlighet och en negation enligt Thornton som envetet arbetar mot de entydiga kategoriseringarna. (Jämför gärna detta med Ingam och McDonalds analys av sportevenemanget som communitas.)

Summa summaren är det här en riktigt bra antologi. Därför har jag funnit det värt att redovisa samtliga dess bidrag. Vad är det då mer bestämt som gör den värdefull? Grundtemat sporten och staden finns visserligen i samtliga bidag, men utsätts inte för någon systematisk analys, även om de sista fyra kapitlen kan läsas som ettbidrag till analysen av den svarta innerstaden versus den vita förorten. Däremot står det klart att sporten inte tillhandahåller någon enkel lösning på stadens problem (inte heller att sporten är stadens problem), vilket är en viktig insikt i vår tid med dess tro på de stora evenemangens (ekonomiska) betydelse för staden där det nu tar plats.

Sporting dystopias 
förtjänster är som jag ser dem två. För det första demonstrerar många av dess bidrag relevansen av en konkret analys: sport vinner på att analyseras i sitt konkreta sammanhang. För svenskt vidkommande skulle det betyda fler intensiva fallstudier baserade på ordentliga fältarbeten (eller besök i arkiven). För det andra visar flera av författarna till Sporting dystopias flera aktuella teoridiskussioners relevans också för ett humanistiskt och samhällsvetenskapligt sportstudium. Kombinationen av dessa två meriter görSporting dystopias till angelägen läsning. Därmed inte sagt att den alltid är lättillgänglig, tvärtom kan flera av kapitlen säkerligen uppfattas som snåriga, varför det här långt ifrån är en nybörjarbok ens på universitetsnivå. För lärare och forskare är den dock en viktig resurs.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message