Kvalitativ mobilitetsforskning utan komparativ analys blev bitvis frustrerande läsning

Tags:

Print Friendly

Mats Franzén
Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet


Ramón Spaaij Sport and Social Mobility: Crossing Boundaries 207 pages, paperback. Abingdon, Oxon: Routledge 2013 (Routledge Research in Sport, Culture and Society 8) ISBN 978-0-415-85080-3

Ramón Spaaij
Sport and Social Mobility: Crossing Boundaries
207 pages, paperback.
Abingdon, Oxon: Routledge 2013 (Routledge Research in Sport, Culture and Society 8)
ISBN 978-0-415-85080-3

Ramón Spaaij är sociolog, verksam i såväl Holland som Australien. Monografin Sport and social mobility ägnas frågan om sportdeltagande och social mobilitet. Mer specifikt gäller saken om deltagande i organiserad sport understödjer eller motverkar att deltagarna utvecklar sina färdigheter – tillgångar i form av olika slags kapital – och i förlängningen därav sin sociala rörlighet – objektivt som subjektivt. Till skillnad från lejonparten av mobilitetsforskningen arbetar Spaaij med en kvalitativ ansats. Greppet är ambitiöst: han arbetar med inte mindre än fyra fallstudier från tre olika länder. Inget av fallen handlar om sport på elitnivå.

Två av dem avser snarare sociala projekt som med sportens hjälp försöker lyfta ungdomar och unga vuxna ur besvärliga miljöer och få dem att etablera sig i samhället, medan de andra två mer handlar om att direkt utveckla sportverksamhet(er). Skillnaden mellan dessa två typer av fall – sport för utveckling respektive sportutveckling – är Spaaij noga med att understryka. Om sport för utveckling direkt tar sikte på deltagarnas sociala mobilitet, blir en eventuell sådan närmast en oavsedd konskevens när det gäller sportutveckling. Spaaij tänker sig en jämförande fallstudiedesign, men utvecklar inte systematiskt någon jämförande analys av sitt omfattande material. Att fallen är olika och genererar skilda sorters data är förvisso sant, men på flera viktiga punkter hade en striktare komparativ analys förmodligen varit både möjlig och fruktbar. Skillnaden mellan de två typerna av fall öppnar ju för en första, grundläggande jämförelse och sedan för komparation inom respektive typ för att fånga de finare nyanserna. Men den komparativa designen fullföljs inte i den empiriska analysen.

Spaaij är mer intresserad av de fyra fallen än av att mer systematiskt utröna förhållandet mellan deltagande i organiserad sportverksamhet och social mobilitet. Analysen är ändå så pass utförlig att den kritiska läsaren själv kan försöka sig på en sådan sammanställning. Analysen tar nämligen fasta på vilka olika slags kapital – i huvudsak håller sig Spaaij till en bourdieusiansk ansats – som deltagare i de skilda projekten kan utveckla. Såväl kulturellt, ekonomiskt som socialt kapital i flera skilda former undersöks således. Egendomligt nog dryftar Spaaij aldrig frågan om just sportkapitalets betydelse, eller hur det ska förstås i förhållande till den använda kapitalfloran.

Att det är fråga om en kvalitativ analys borde nu inte utgöra något hinder för en mer systematisk analys med sikte på vilket mönster av relationer vi har att göra med mellan deltagande i organiserad sport och social mobilitet. Men Spaaijs analys tar mer tag i en relation i taget. Resultatet blir varken hackat eller malet, när vi får ta del av hur varje relation ser ut, fall för fall. När nu Spaaij inte vill pröva en mer systematisk analys med starkare deduktiva inslag (en abduktiv analys med andra ord), tror jag att monografin hade vunnit på att varje fall hade fått sitt eget kapitel.

Som bidrag till forskningen om social rörlighet blir Spaaijs arbete mycket speciellt med sitt fokus på det första steget ut på arbetsmarknaden. Mobilitetsforskningen brukar ju se till längre sociala trajektorier.

Obalansen här – det är min misstanke – hänger troligen samman med Spaaijs metodologiska ideal: ’a deep concern for lived experience, meaning and process’. Spökar här gör nog också hans misstro mot en alltför linjär, kvantitativ och policy-driven analys som han anser missar omfattande kontextuella influenser. Rösterna i det redovisade materialet är många, några återkommer så flitigt att man lär känna dem närmare (och nästan saknar ett särskilt intervjupersonindex). Nu brukar förvisso vissa informanter i sin uttrycksfullhet vara värdefullare än andra, vilket i sig inte är något oöverkomligt problem, men frågan om hur en eventuell snedvridning i analysen genom detta kunde undvikas borde ha diskuterats. Redovisningen blir tjatig att ta del av emellanåt, särskilt som Spaaij som regel låter utsagor från skilda röster mest illustrera olika begrepp; ambivalenser, motsägelser och liknande tar han sällan hand om. Att vi inte får någon samlad bild av mönstret för relationerna mellan sportdeltagande och social mobilitet beror nog också det på Spaaijs metodologiska hållning. Tillspetsat formulerat: när kontexten får betyda allt, då försvinnar alla samband och varje mönster. Bourdieus uppmaning att forskaren bör konstruera sitt objekt pekar på vägen ur det här predikamentet: vi bör först av allt bestämma forskningsobjektet, sedan den relevanta kontexten. Konsekvensen av denna brist blir nu inte en brist på resultat, utan mer ett stenbrott av allehanda fynd – mångahanda sådana, men onödigt osorterat, med andra ord.

Låt mig inte glömma att säga något om de ingående fallen, intressanta som de är vart och ett för sig. Varför inte börja med de sociala projekt – eller kanske bättre: program – som handlar om sport för utveckling. I Rio de Janeiro bedrivs ett program under namnet Vencer som syftar till att öka anställningsbarheten hos unga personer som bor i fattiga områden (mest olika favelor). Här används fotboll som ett sätt att göra arbetsträning intressant. Till stor del handlar det om att bryta genom fattigdomens stigma; för att fungera måste verksamheten också acceptera drogmaffian som ett slags partner. I Rotterdam – i de fattiga stadsdelarna Delfshaven och Feijenord – bedrivs ett liknande projekt, också det riktat mot ungdomar och unga vuxna, av båda könen; merparten har utomeuropeisk bakgrund. För båda programmen är det svårt att nå de prekärt mest utsatta.

Spaaij betonar därför i sina slutsatser att den sociala rörlighet som det vanligen gäller, även om den långt ifrån kan tas för given, är att överhuvudtaget få en chans på arbetsmarknaden. Dessa ungas situation är i själva verket så prekär att de ofta får ta ett steg tillbaka, när de väl lyckats ta något framåt. Många rör sig mer i cirklar än framåt (uppåt). Som bidrag till forskningen om social rörlighet blir Spaaijs arbete mycket speciellt med sitt fokus på det första steget ut på arbetsmarknaden. Mobilitetsforskningen brukar ju se till längre sociala trajektorier.

Två av Spaaijs fall handlar om att direkt utveckla sportverksamhet; båda är från Australien, men de är högst olika. En gäller att tillhandahålla fotbollsverksamhet i Melbourne för främst unga somalier, vilka till stor del saknar erfarenheter av organiserad idrott. Fotbollen kan bidra till att skapa bredare band mellan somalierna, även om de vuxna är skeptiska. Det fjärde fallet skiljer sig genom att ha en mer diffus målgrupp människor: det handlar om att med hjälp av organiserad sport skaka liv i flera små samhällen i nordvästra Victoria vilka övergivits av stat och marknad sedan 1970-talet. I så måtto faller det en smula ur ramen för Spaaijs studie och hade utan problem kunnat lyftas ur monografin. Det är ju fråga om ett slags civilsamhällelig regionalpolitik, även om det inte uttryckligen beskrivs så.

Sport and social mobility är en inte sällan frustrerande läsning, dels genom sin olyckliga disposition – den följer varken fallen eller försöker bestämma hur mönstret av sportverksamhet och social mobilitet ser ut –, dels genom att begreppen blir en sorts rubriker för att sortera materialet och lyfta fram röster, snarare än att analysera det. Likväl bjuder Spaaij på hel del träffande observationer unterwegs. Han kan sina fall, och vet hur de kan förstås sociologiskt. Om sportens förmåga att öppna stängda gränser – skapa brobyggande socialt kapital – har han exempelvis en hel del intressant att förtälja, liksom om hur föreningsengagemang skapar grundläggande kulturellt kapital – och inte bara om det.

Copyright © Mats Franzén 2016

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message