Sportens politik

Tags: ,

Print Friendly

Mats Franzén
Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet


Paul Gilchrist & Russell Holden (red)
The Politics of Sport: Community, Mobility, Identity
141 sidor, inb.
Abingdon, Oxon: Routledge 2012 (Sport in the Global Society – Contemporary Perspectives)
ISBN 978-0-415-46311-9

Förhållandet mellan sport och politik har länge varit en kontroversiell fråga och är det väl fortfarande. Sportvärlden värnar om sin autonomi, inte sällan genom att förneka att vad man håller på med också har med politik att göra ännu 76 år efter OS i Berlin. I den akademiska världen å andra sidan finns en tendens att vilja göra allt till politik: det råder närmast inflation på bidrag med titel någots politik. Vertikalitetens, ontologins och epistemologins politik, liksom hemlöshetens, tillhörighetens och erkännandets politik har således sett dagens ljus helt nyligen, för att nu inte tala om doftens, närvarons och XXXs politik. Åtminstone en sak irriterar med denna inflation i det politiska, trots dess som regel kritiska adress (om det nu inte är just på grund av den): en frapperande ovilja att diskutera vari det politiska skulle ligga i det aktuella fallet.

Till förtjänsten med antologin The Politics of Sport hör att redaktörerna uttryckligen tar sig an frågan om vad sportens politik handlar om. Paul Gilchrist & Russell Holdens noterar att inflationen nått också sportens område när vad som betraktas som politiskt når utöver statsvetarens domäner. Just detta gör sportens politik till något värt att reflektera över: sport uttrycker förvisso samhällets dominerande idéer, men lika gärna motstånd mot dem. För författarna, som akademiker, är tidstypiskt nog sportens politik inte bara en fråga om att nå ut till sportens publik i vid mening, utan också att upprätthålla en vetenskaplig standard i kritiska studier. Kan boken fördjupa dialogen om de teman den tar upp, har den nått sitt syfte enligt dem. Om den gör det måste jag låta vara osagt.

Vad handlar då sportens politik om mer konkret? Medan några av studierna håller sig inom statsvetenskapens domäner gäller det emellertid långt ifrån alla. Två av de mer intressanta bidragen ligger påtagligt utanför statsvetenskapens domän. För en svensk läsare är allemansrätten alltför lätt att ta för given. Bidraget av Paul Gilchrist och Neil Ravenscroft om kanotandets politik påminner en om det. I konfliktens centrum står rätten till vattendraget, vilken i det brittiska fallet tillhör markägaren. När denna upplåtit sin mark till sportfiskarna – främst synes det handla om flugfiskare – kommer de snabbt i strid med kanotisterna som också vill använda ån (som funnes en allemansrätt kunde man tillägga). Så hamnar egendomsrätten i konflikt med det rörliga friluftslivet när det utvecklas till ett aktivt medborgarskap mot markägaren. Kruxet för det rörliga friluftslivet är att om utövarna utvecklar en piratliknande taktik så trappas konflikten upp vilket riskerar att låsa den samt ge paddlarna dåligt rykte. Å ena sidan kan den taktiken locka, men den verkar å andra sidan göra det svårt att flytta fram kanotfolkets positioner. Därför gäller det att ge piratidentiteten en social karaktär och lämna subkulturen. I stället för en demonstrativ politik måste man då sätta en realistisk politik, välja sina strider och vara många som hävdar rätten till rörlig tillgång till vattnet.

Ägandet är också en central fråga när det gäller hur en engelsk fotbollsklubb ska styras. John Williams och Stephen Hopkins diskuterar detta i fallet Liverpool FC – en klubb som haft svårt att hantera de nya villkor som Premier League fört med sig. Att en stenrik ägare kan skapa framgång har vi redan sett flera exempel på. I Liverpools fall handlade det om U.S.-amerikanska ägare som behövde få tillbaka satsat kapital, vilket stod i vägen för den sportsliga framgången som snarare förutsatte mer pengar. Williams och Hopkins bidrag är intressant genom att inte vilja se problemet som en konflikt mellan lokala ambitioner med fotbollsföreningen och amerikansk profittörst, vilket det lokala sammanhanget här gärna inbjuder till. I stället fäster de vår uppmärksamhet vid att konflikten länge sköts upp genom att ägandet var just amerikanskt – den lokala känslostrukturen i staden har länge varit proamerikansk, varför de amerikanska ägarna troddes stå för kontinuitet och den exceptionella tradition som Liverpool FC förknippas med. Konfliktens uppskjutande gjorde krisen desto djupare, kunde man sammanfatta bidraget.

Några andra bidrag är mer konventionella, direkt knutna till det politiska systemet som de är, som Charles Littles studie av när Rhodesia utsattes för en sportbojkott av Storbritannien. Eftersom bojkotten var officiell, riktad direkt mot Ian Smiths regim, men inte drevs av någon politisk rörelse, har den glömts bort, som hade den inget med nuvarande Zimbabwe att göra. Sportbojkotten ingick dessutom i ett större politiskt spel. Ett annat fall av officiell politik från London gäller den allt mer utvecklade budgivningen för att få stora sportevenemang till det egna landet. London stöder som regel sådana försök aktivt. Trots OS så sent som i somras och förra året Champions League-final, är Storbritanniens satsningar på att stödja evenemang av den här magnituden tvetydig. Å ena sidan stöds ansökningar aktivt av flera viktiga politiska instanser, å andra sidan undergräver skattepolitiken möjligheterna på ett påtagligt sätt. Grant Jarvie diskuterar utvecklingspolitik och vad sporten där kan bidra med. På det stora hela blir dess bidrag tämligen litet, men han vill påminna om att också små bidrag kan göra skillnad.

Russell Holden diskuterar frågor om sportens betydelse för en statslös nation under det senaste decenniet. Kan sporten accentuera det walesiska på de premisserna?

Mer subtil politik handlar om vem som kan representera ett land. Idrottare kan som bekant byta nationalitet, vilket öppnar för möjligheten att värva medaljkandidater från andra länder. Ett av bidragen handlar om det. Geoff Walters analyserar sportemigrationen från Kuba. En av hans poänger är att detta inte kan jämställas med vanlig arbetsmigration, utan inbegriper ett ofta intrikat spel i migrationens båda ändar. Med andra ord är det inte en enkel ekonomisk rörelse som en naiv globaliseringssyn vill meddela utan en genuint politisk process. Med det kubanska fallet visar Walters hur intrikat detta kan vara.

Intrikat är också frågan om vem som kan representera sitt land i fallet irländsk fotboll. Representera betyder här inte bara att spela för laget utan också för nationen, vilket visar sig knepigt för de spelare som levt hela sitt liv, från vaggan, i England, men med irländska föräldrar. Förhållandet mellan England och Irland präglas ännu av det tidigare koloniala förhållandet mellan länderna, och om något är engelskt så är det modern sport, vilket hjälper till att förhöja spänningarna. Att man i Irland gärna ägnar sig åt gaeliska sportgrenar är ingen slump. Men med fotbollslandslagets framgångar växte förväntningarna på Irland, och de engelskfödda spelarna blev viktigare med resultaten. Professionalitet och nationalism är inte alltid någon enkel brygd som Michael Holmes och David Storey visar med sitt bidrag till fotboll som identitetspolitik. Identitetspolitiskt är det här ett annat fall än det som gäller länder där barn till invandrare får representera nationen.

Liknande problem präglar den walesiska sporten – fast kanske på ett än mer intrikat sätt eftersom walesiska idrottare på den internationella arenan representerar Wales i vissa grenar, Storbritannien i andra. Russell Holden diskuterar frågor om sportens betydelse för en statslös nation under det senaste decenniet. Kan sporten accentuera det walesiska på de premisserna? Svaret blir inte oväntat ett betingat ja: det går, men det är något som möter motstånd. Sportens samtida kommersialisering är här bara en motsägelsefull faktor: genom att göra det nationella momentet sekundärt har det blivit lättare att betona det walesiska. Detta gäller både när det kommer till att arrangera så kallade sportevent på den globala arenan och att spela för Storbritannien.

The politics of sport ger oss ett mångfacetterat bidrag till sitt ämne. Det räcker till att göra antologin intressant, men därmed inte sagt att den skulle fungera som en översiktlig introduktion; inte på grund av den sedvanliga anglofona biasen, utan helt enkelt på grund av det politiskas heterogena natur (någon distinktion mellan politiken och det politiska efterlyser jag däremot inte). Heterogeniteten gäller också sportens politik. Redan bidragen i antologin diskuterar sport i förhållande till såväl den formella som informella politiken. Flera av dem diskuterar således sportens plats i det politiska systemet, medan andra utgår från dess plats i det civila samhället. Ekonomi är också politik: det visar sig i flera av bidragen, som mest intressant kanske när det gäller markägandet och friluftslivet (kanotandet) och ledningen av Liverpool FC. Politikens heterogenitet gör sport och politik till ett svårt ämne, svårt att få grepp om översiktligt och svårt att därför generalisera. Kanske är det själva gränsdragningen till det politiska som är nyckeln till en mer allmän kunskap om politik också när det gäller sport. Kanske ska vi därför, om vi vill ta politiken på allvar, granska på vilka sätt sporten kan politiseras och, inte att förglömma, politisera andra förhållanden.

Copyright © Mats Franzén 2012

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message