”Visa dig inte här igen förrän du har ändrat åsikt”, del 2

0
726

När jag åkte på mitt första träningsläger var jag åtta år gammal. Det var en stor händelse, inte minst eftersom jag inte hade någon förälder med mig. Det började med tågförsening – ja, det fanns sådana även i början på 1980-talet. Min mamma var på grund av ett planerat möte till slut tvungen att lämna perrongen innan tåget kom till stationen. Förseningen ledde till att vi missade det anslutande tåget, jag tror att det var i Mjölby. Det var oklart hur vi skulle kunna ta oss vidare till Hallsberg. Den tränare som jag hade då fann sig nog alltid i stunden. Trots att hon hade en otacksam uppgift att tillsammans med några föräldrar hålla ihop en stor barn- och ungdomsgrupp, ordnade hon så att vi fick komma med ett fullbokat tåg. Jag minns att jag ett tag stod i en godsvagn tillsammans med diverse skidutrustningar. Det var kallt (i februari) och det var svårt att hitta någonstans att sitta.

Träningen och badhuset i Hallsberg kommer jag inte ihåg så mycket av. Vattnet innehöll mycket klor och jag fick svidande hudutslag på benen. Efter några pass var benen röda. Vidare gällde det att hålla sig undan för några av de äldsta pojkarna – mina mjölktänder var utstående och jag blev retad för detta. Hann jag inte undan kunde jag bli slagen antingen på axeln eller i magen. Dock kan jag inte minnas att detta var mer vanligt under denna lägervistelse än under andra träningssammanhang vid den tiden, och jag kan inte heller minnas att jag såg det som ett större problem – kanske var det för att jag kände mig trygg med tränaren och visste att jag kunde lita på henne. Jag fick låna serietidningar som jag kunde läsa när vi inte tränade, annars vet jag inte vad jag gjorde när vi inte hade organiserade aktiviteter. Under lägret såg jag för första (och hittills enda) gången en bandyrink. Den var gigantisk stor och det var mycket yta att åka skridskor på. Jag såg också Grease – med en projektor och en portabel duk. Vi satt på golvet, ljuset var släckt, och jag tror inte att jag riktigt förstod poängen med filmen.

Efter Hallsberg följde ett antal träningsläger under de kommande loven. Västervik, Oxelösund, Båstad, Tyskland, Österrike och Portugal var några. Två av dessa läger fick andra konsekvenser än de förväntade. Fortfarande var jag yngst, minst fyra år yngre än de äldsta. I takt med jag blev äldre ökade kravet på min träningsinsats, och som tioåring förväntades jag kunna simma träningspass på 5000 meter. De flesta dagar simmade vi två pass. Som fjortonåring i Portugal kunde jag träna upp till 16000 meter per dag. Jag klarade under dessa läger inte av att leva upp till tränarens förväntningar. Konsekvensen blev bestraffning och hot om bestraffning. I Tyskland var hotet att alla pass som avbrutits skulle tas igen under sista dagen. Ångestkänslorna ökade successivt under veckan. Det var kallt i vattnet och tränaren påminde gärna om vad som väntade. Ett annat minne från denna vecka är att tre pojkar beslutade sig för att slänga i mig i vattnet. Den tongivande tolvåringen fick tag om mina fötter och de andra två i varsin arm. Jag fick oanade krafter, slet loss en fot och prickade i skrevet. Faran var avvärjd. Det var en stor seger – jag hade ensam klarat av tre äldre pojkar. Men ju längre veckan gick, desto mer förtvivlad blev jag. Det fanns andra vuxna med på lägret, men jag kan inte komma ihåg dem. Jag tror inte heller att jag vände mig till de fjortonåriga tjejerna, som var intresserade av tyska killar med mustasch, och som kollektivt hoppade i sängarna i takt med Noice och Ebba Grön. Via en telefon, som slukade mynt i en hög takt, fick jag gråtandes kontakt med mina föräldrar. Vad skulle hända sista dagen? Mina föräldrar bilade söderut, nästan 50 mil, och räddade mig från den upplevelsen. Ett annat föräldrapar hade följt med och även de hämtade sin dotter som var ett år äldre än jag. Tio år gammal bestämde jag mig för att byta klubb. Jag ville aldrig mer se tränaren.

Fjorton år gammal åkte jag till ett läger Portugal i två veckor. Det var 80-tal, man simmade enbart i badbyxor och dyrkade sol. Vi (tjejerna) blev dock tillsagda att använda baddräkt istället för badbyxor, för det var inte passande där vi befann oss. Några av killarna bestämde sig för att simma ett maraton och detta projekt hyllades. Vi hade nära till en vacker strand där vi ofta befann oss mellan träningspassen under den icke-organiserade ledigheten. Tidvattnet kom och gick. Klubben tycktes ha god ekonomi och vi bodde på ett bra hotell. Flera av de yttre omständigheterna var goda. Från detta läger kommer jag bara ihåg en organiserad fritidsaktivitet och den fick jag inte vara med på. Inte heller här kunde jag leva upp till förväntningarna. Bassängen var ouppvärmd och på morgonen var det kallt i vattnet. Jag hade dessutom ont i ryggen. Tillsammans med några äldre killar fick jag stanna hemma från turen till Lissabon. Jag frågade om jag var tvungen att stanna på hotellrummet eller om det var okej att jag gick till stranden. Jag kände en våg av tacksamhet när jag fick lov att gå till stranden. Väl på där fann jag de andra som inte fick följa med på utflykten, och fick således sällskap. Det stora hotet handlade dock om att ifall vi inte skötte oss och tränade ordentligt så skulle man ”chartra” ett flygplan och skicka hem oss. Föräldrarna skulle då få stå för kostnaderna.

Hotet om det chartrade planet upplevde jag som överhängande. Jag visste att mina föräldrar inte skulle ha råd att betala. Jag kan fortfarande uppleva den hopplöshet som jag kände då. En dag när botten var nådd gick jag till resebolagets kontor och där fick jag stöd. De lugnade mig och berättade att det var bara vid svår sjukdom eller anhörigas dödsfall som man gjorde så och i sådana fall så gick det på försäkringen. Med denna kunskap blev resten av lägret lättare att uthärda. Nu var jag inte lika utlämnad då jag hade fått en allierad i form av resebolaget. Kanske var det naivt att tro på hotet, men jag upplevde det i alla fall som reellt.

Berättelsen ovan är baserad på minnen, som kan vara förrädiska. Upplevelserna från lägren handlar dock i stort om utsatthet och ensamhet och om vissa vuxna som inte ser barn. Berättelsen kan också analyseras utifrån makt och disciplinering, här tänker jag på hur jag kunde känna tacksamhet över ett beslut trots att det egentligen var en del av en bestraffning. Men även ett genusperspektiv är möjligt att anlägga. Så här i efterhand tror jag att hoten och reglerna nog egentligen var till för de äldre killarna/pojkarna, eftersom flickor vanligtvis anpassar sig, och att jag därför blev extra drabbad som flicka (som faktiskt ville vara duktig) och yngst.

När jag simmade blev jag placerad i grupper efter mina tävlingsresultat – inte utifrån kompisar eller ålder. Och mina bästa vänner hade jag således utanför idrotten. För mig som barn, som duktig flicka, var det dock smickrande när jag placerades i bättre grupper – det var som att vinna ett pris till. Att inte utnyttja möjligheten till idrottslig utmaning fanns inte på kartan. Men jag hade inget socialt nätverk och jag saknade kulturellt kapital (mina föräldrar saknade erfarenheter av idrottsrörelsen) och det öppnade för en större sårbarhet. Frågan om det var värt priset är inte möjlig att besvara. Min aktiva tid inom idrottsrörelsen har satt sina spår och blivit en del av mig.

För övrigt anser jag att en verksamhet som inte utgår från barnens behov och intressen är oförsvarbar.

Läs gärna också Karin Redelius recension av ”Children and Organised Sport” på Idrottsforum.org.

Previous articleHeta idrottsdiskussioner innan idrottskonferensen regnade bort i en tyfon
Next articleFeglirets filosofi
Katarina Schenker is an associate professor in Sport Sciences at Linnaeus University in Sweden. Her research interests concern inclusion and exclusion of children and youth in PEH, as well as in the state funded Swedish sports movement. Additionally, she investigates the relationship between sport and social entrepreneurship in the context of the Swedish sport model and Swedish sport policy. Some of her recent publications are «School HPE: its mandate, responsibility and role in educating for social cohesion», Sport, Education and Society, (epub ahead of print 2020, with Smith, Philpot, Gerdin, Linnér, Larsson, Mordal Moen& Westlie); «Conceptualising social justice–what constitutes pedagogies for social justice in HPE across different contexts?», Curriculum Studies in Health and Physical Education (2019, with Linnér, Smith, Gerdin, Mordal Moen, Philpot, Larsson, Legge & Westlie); «Teaching physical activity – a matter of health and equality?», Scandinavian Journal of Educational Research (2019); «Sport and Social Entrepreneurship in Sweden», (2018, eds. Peterson & Schenker, Palgrave Macmillan).

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here