Sportjournalistik, vem tar ansvaret? Del 1

0
840

journalist-294169_1280Sportjournalistik är ett mycket intressant ämne och eftersom det innehåller olika utmaningar och problem finns det mycket att diskutera och reflektera över. Arve Hjelseth har skrivit om det vid flera tillfällen i sin blogg. Senast skrev han om sportjounalister och sportjournalistik den nionde november. Jag skulle vilja ytterligare problematisera det som han tar upp i sin blogg, framförallt gällande journalistens uppgift och sportjournalistens profession.

En journalist har olika förutsättningar vilket är beroende av vilket fält och ämne den arbetar inom. Förutsättningarna för en nyhets- respektive sportjournalist är väldigt olika. De fenomen och framförallt de personer sportjournalisterna ska skriva journalistiska texter om skiljer sig ofta från dem som journalisterna skriver om i andra fält. Här finns utmaningar och problem, men de problemen och utmaningarna är inte bara ålagda journalisterna.

En uppgift som en sportjournalist kan ha är att rapportera om en idrottshändelse eller ett idrottsevent. Här ligger tyngdpunkten i återberättandet och förklarandet, vad som händer. Här ska journalisten som ofta är kommentator våga kritisera utförandet av sporten, däremot är det sällan som det är lämpligt att gå in på granskande journalistik, då det är återberättandet av sporthändelsen som är det viktiga.

Det finns även andra journalister som inte brottas så ofta med den granskande journalistiken utifrån vad det är för arbetsposition som de har.

Sportjournalistens utmaning uppkommer när det ska skrivas antingen inför en händelse, när det är lågsäsong eller när något har inträffat. Det kan vara journalisten som granskar utifrån ett tips, det kan vara journalisten som granskar bara för att den ska undersöka ett lag, en händelse, en klubb eller liknande och det kan vara idrotten som påkallar uppmärksamhet genom en händelse, en pressrelease, en presskonferens etc. Här är det viktigt att journalisten är källkritisk och vågar granska. Ett problem som kan finnas är att journalisten granskar sin passion och intressen och det är svårt att förhålla sig kritisk till det som intresserar en och som är ens passion. Här trampar journalister ofta snett och bör vara mer kritiska i sin granskning. Just nu till exempel går det en serie på både SVT och NRK som handlar om damerna i det norska längdlandslaget och deras väg till VM i Falun. Efter det första programmet kunde konstateras att det lika gärna hade kunnat vara Norska Skidförbundet som stod bakom produktionen. Inget kritiskt perspektiv, inga kritiska frågor utan mer skapandet av närhet till stjärnorna och uppvisandet av medierade personligheter. Det är ett unikt reportage får vi veta, aldrig har någon fått komma så nära.

Vad hade då hänt om reportrarna och fotograferna hade ställt kritiska frågor, om de hade haft ett granskande perspektiv och om perspektivet hade varit mer utifrån och in istället för nu, inifrån och ut? Jo, förmodligen hade de inte fått tillgång till laget. Här har vi det största problemet: När det kommer till de stora stjärnorna hamnar journalisten ofta lite för nära för att det är just en stjärna som man har svårt att distansera sig till. En annan utmaning är relationerna mellan journalisterna och idrotten och idrottarna. För att få så pass bra material som möjligt är det viktigt att komma nära och ha möjlighet att prata med de aktuella personerna och även ha möjlighet att få exklusiva kommentarer etc. Det är därför som det ofta är glest mellan raderna på presskonferenser nu för tiden. Journalisten vill ha något eget, inte något som alla får ta del av och som dessutom ibland sänds direkt. De vill ha exklusivt material och är ibland villiga att offra ganska mycket av sin journalistiska integritet för det.

Ett annat problem är att det ska sälja. Det finns en beundran av dessa stjärnor som publiken gärna vill ha kvar på piedestal. Titta bara på Zlatan. När de stora stjärnorna kritiseras ställer sig en stor publikdel upp och blir upprörda och kanske till och med vägrar läsa, lyssna eller titta. Då får man betydligt fler läsare, tittare och lyssnare om man levererar det publiken vill ha.

Det är dock nu som problematiken med sportjournalistiken måste ses ur flera aspekter och där det finns flera som måste ta ett ansvar.

  1. Journalisten måste kunna vara kritisk och objektiv. Den får inte bli för beundrande.
  2. Journalisten måste få lov av sin arbetsgivare att vara kritisk, och arbetsgivaren sk inte förvänta sig en undfallenhet för att säkra kommande reportage etc.
  3. Cheferna måste tillåta att inte alla reportage är klickframkallande. Klickjournalistiken (att få så många klick som möjligt på webbtidningen) får inte döda det kritiska perspektivet.

Det är viktigt för nyhetsförmedlingen och framförallt för demokratin. Journalistiken måste kunna stå oberoende. Framförallt idag då det finns många s.k pseudojournalister eller cityjournalister som de kallas av en del, journalister som inte har journalistisk utbildning eller i egentlig mening arbetar som journalister och som ofta står idrotten och idrottarna kanske ännu närmare, både mentalt och geografiskt, än de professionella journalisterna.

Den professionella journalistiken måste klara av att vara oberoende och kritiskt granskande.

Men det finns fler som måste ta ansvar…

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here