Sportfånens hårda tillvaro

Att vara 57 år och sportfåne är inte lätt. En tröst är att jag inte är ensam. Vid Umeå universitet finns många sportfånar anställda. Jag ser dem dagligen när de på spänstiga steg skyndar förbi mitt kontorsfönster bärande på sportbagar, innebandyklubbor m.m. Jag träffar dem på parkeringar utanför stans sporthaller, sportbutiker, i omklädningsrum eller joggandes runt våra gator och cykelbanor. Vi tittar igenkännande på varandra.

Sportfånarna kan uppdelas i två kategorier. Den ena kategorin utgörs av de som satsar seriöst och mycket tid på en eller två idrottsgrenar. Dessa lär sig t ex allt om skidvallningskonstens mysterier eller hur man tränar för att springa ett maratonlopp under tre timmar. Ingen möda sparas, böcker och tidskrifter läses, alla expertråd inhämtas och diskuteras med likasinnade. Tiden står så att säga stilla under dessa stunder av diskussion och tummande, fingrande på vallaburkar och liknande. Den andra kategorin – dit jag själv räknar mig – sysslar med alla typer av idrotter, och blir därför aldrig riktigt duktig i någon. Dessa mångsysslande sportfånar känns igen på olika sätt. Ser de en basketboll så vill de omedelbart testa om de kan få den i basketkorgen. De kan inte heller gå förbi en fotboll utan att joxa lite med den. Vidare kan tre decimeter kall nysnö få dem att drömma om lössnöåkning och ligger de vid en badstrand och ser vågorna rulla in tänker de att det vore ”kul att windsurfa lite”. I regel föredrar mångsysslande sporfånar bollsporter av olika slag, men när cykel- och gångbanorna (i Norrland) tinar fram på våren är det inte ovanligt att de tar fram joggingskorna och efter första rundan börjar göra ambitiösa veckoträningsscheman. Endast ett fåtal lyckas dock fullfölja de storstilade planerna.

Sportfånarna möts ofta av kritik och oförståelse, t ex av arbetskamrater och chefer som undrar om inte sportandet inverkar negativt på arbetet. Denna kritik var länge svår att bemöta, men tack och lov har forskning sedan 1990-talet gett oss möjlighet att räta på ryggen och se dessa belackare i ögonen. Regelbundet återkommande forskningsrapporter framhåller idrottandets positiva effekter. För några år sedan kunde man exempelvis i Aftonbladet läsa: ”Ta en joggingtur – och bli smartare”.

Detta argument biter dock inte alltid på illojala kritiker i familjen, de som man tycker verkligen borde stödja en. En vanlig anklagelsepunkt är att sportandet tar en massa tid som istället borde ägnas åt familjebestyr, eller fixande med bostaden (reparationer etc.). Tufft argument! Lämpligast avväpnas kritikerna genom att man är smidig och flexibel, istället för att t ex jogga på bästa familjetid så smyger man sig ut kl 22. Heroiska städinsatser, omedelbart före sportandet, brukar också få den mest oförstående partnern att mjukna. De utgifter som följer av sportandet kan också bli föremål för otrevliga diskussioner i familjerådet, i synnerhet om man är mångsysslande sportfåne. Det är nämligen inte särskilt billigt att hålla sig med hyfsad utrustning i ett stort antal sportgrenar (och var ska alla grejer förvaras?). En betydande tid får därför ägnas åt att övertyga familjen om att man minsann behöver nya löparskor (de har extrapris på Team Sportia), nya längdskidor (för hårt spann på de gamla), en ny innebandyklubba (alla kompisar har den nya ultralätta klubban) och så vidare.

Sedan har vi dessa amatörpsykologer som med ett överlägset flin tror sig veta att den egentliga drivkraften bakom vårt sportande skulle vara 1) uttryck för ett självhävdelsebehov, ”se hur duktig jag är” och/eller 2) handla om en naiv och fåfäng strävan att förhindra/fördröja åldrandet, ja, en rädsla för döden. Här undrar man dels om de läst resultatlistorna, där sådana som jag ofta hamnar på nedre halvan; inte så ”duktigt”… dels om de aldrig själva upplevt den njutning som följer av ”blodsmak” i munnen (vid extrem ansträngning), eller flowkänslan när man får en perfekt volleyträff. Allvarligt talat så finns det givetvis skäl till varför jag och andra sportfånar idrottar, men den sannolikt viktigaste drivkraften är vår längtan efter att uppslukas av nuet. Vi blir som barn när vi idrottar. Vi glömmer tid och rum. Det fina är att man inte direkt behöver bestämma sig för att uppnå detta mentala tillstånd. Det sker istället automatiskt under idrottsutövandet, förutsatt att man försöker göra sitt bästa. Det går t ex inte särskilt bra att dribbla en motspelare, och samtidigt tänka på familjeekonomin eller ett konferenspaper som ska skrivas. Nej, total koncentration på kropp, klubb, boll och motståndarens rörelsemönster krävs. Inom parentes sagt är detta troligen ett skäl till att jag inte får samma upplevelsekick av långdistanslöpning och längdskidåkning. Vid lågt tempo vill gärna tankarna söka sig till livets väsentligheter.

Vanligtvis fortsätter barnsligheterna i omklädningsrummen. Här ägnas en betydande stund åt att analysera matchen som just spelats och varför det gick som det gick, vilka pass, mål och spelkombinationer som vari särskilt bra eller snygga. Det finns en tyst överenskommelse om att det ska vara på detta vis, trots att vi innerst inne vet att det är lite barnsligt, och att diskussionerna – t ex de som vi haft i 20-30 år ett innebandygäng – låter ungefär likadana varje gång (”vi var för offensiva”, ”vi hamnade i hörnen” osv).

Ja, så ser en sportfånes tillvaro ut. Alla aspekter har inte kunnat belysas på detta begränsade utrymme. Jag har t ex inte nämnt våra ständiga småkrämpor eller omättliga behov av att också titta på idrott. Och här står vi nu inför en gigantiskt tuff pedagogisk uppgift; att övertyga familjemedlemmar och andra oförstående om hur viktigt det är att se VM-fotbollens matcher, som infaller på bästa kvällstid och inte tar hänsyn till inplanerade grillmiddagar och liknande. Och många matcher är det…

About author
Jonny Hjelm är professor i historia vid Umeå universitet. Han har tidigare studerat svensk damfotbolls historia och nuvarande läge. Sedan 2008 forskar han om tävlingsidrottens status och ställning i Sverige. Jonny Hjelm är en regelbunden skribent på idrottsforum.org.
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message