Sport Zionce: om det abessinska löparundret

Abyssinia: See you later (I’ll be seein’ ya) (1).

Usain Bolt som Rastafarilejon.
© Joakim Åkesson 2012.

Hur kan det komma sig att svarta dominerar så stort i löpning? En snabb titt på världsrekorden ger vid handen att så är fallet. Detta gäller för både män som kvinnor, i såväl kort- som långdistanslöpning. På de korta distanserna är det västindier och nordamerikaner som dominerar, medan det på de längsta rör sig om östafrikaner. Medeldistansrekorden är mer spridda.

Är detta vad man skulle kunna kalla en relevant fråga för oss inom idrottsvetenskapen? Hur skall vi undersöka detta? Bör vi ens göra det och i så fall varför? Vilken av alla, med idrottsvetenskapen affilierade, discipliner är bäst lämpad för ändamålet? Frågan är också var detta skall undersökas. I vissa länder, t.ex. Sverige, är rasbegreppet tämligen tabubelagt i forskningssammanhang. Men när allt kommer omkring kanske det inte handlar om ras.

Jag har inte för avsikt att här föreslå vilket som är det bästa sättet att förhålla sig till dessa frågor på. Istället vill jag peka på områdets komplexitet och känsliga etiska karaktär. Detta hoppas jag demonstrera genom att referera till en nyligen publicerad litteraturöversikt (2) av forskningsläget i denna fråga.

Jag avslutar på sedvanligt manér med att tramsa lite. Syftet med detta är understryka hur svårt det är att få ett komplext problem att passa in i de kategorier som en given disciplin har att erbjuda, oavsett vilken det rör sig om.

Är detta en fråga om natur eller kultur? Vi kanske inte behöver bestämma detta om vi med Latours ord förstår problem som dessa ”på en gång verkliga, som naturen, berättade, som diskurser, och kollektiva, som samhället” (3).

En mängd olika evolutionära förklaringar till det svarta löparundret florerar. Svarta människor påstås bland annat ha den rätta uppsättningen gener för idrottsliga prestationer för att de genom det naturliga urvalet blivit kvar efter de hårda härjningar som malarian stått för på den afrikanska kontinenten. Några menar att det myckna plundrandet av boskap förstärkt kenyaners uthållighet.

Om vi följer slavtraden över Atlanten har det bland annat påståtts att den redan genom ett strängt naturligt urval härdade gruppen av förslavade afrikaner som överlevde vedermödorna under seglatsen kom att utgöra en än mer uthållig skara vars ättlingar nu kan ses slå rekord efter rekord på de korta distanserna. Genom att isolera geners egenskaper i berörda grupper har man sålunda försökt förklara svartas dominans i löpning.

Problemet är att det inte finns några övertygande bevis för genetikhypotesen. Grupperna som man undersökt är nämligen inte alls så homogena genetiskt som det har föreslagits. Dessutom är ofta en region eller socken i ett land överrepresenterad i produktionen av topplöpare vilket pekar mot att en mängd samhälleliga och kulturella faktorer antagligen inverkar.

Slavhypotesen kan, på det på samma gång övertygande och djupt tragiska viset, falsifieras i det att det framkommit att många slavhandlare och slavägare utnyttjade sina kvinnliga slavar sexuellt. Det okända men stora antal graviditeter som var påföljden av dessa övergrepp är bevis för att det inte heller i detta fall går att tala om en homogen folkgrupp genetiskt.

Det är problematiskt när vetenskapen går in och söker fastställa vilka egenskaper och karaktäristika som bör tillskrivas en folkgrupp eller folkslag. Här kan idrottsvetenskapens disciplinära bredd förtjänstfullt motverka en alltför rigid bild av verkligheten. I fallet för det svarta löparundret skulle en kulturanalys antingen kunna dekonstruera hur ”svarthet” skapas i det vetenskapliga studiet av elitidrottare eller kunna bidra med kunskap om de kulturella faktorer som spelat in i frambringandet av dessa talanger.

Med det sagt måste det tilläggas att det kan gå för långt åt andra hållet. Om en slarvig kulturforskare skulle få syn på listan över världsrekord i sprint skulle hen kvickt bli varse att de jamaicanska männen dominerar på kortdistans, medan de etiopiska männens dådkraft länge gjort sig gällande i de längre loppen. Med sin inblick i Jamaicas musikliv, samt politiska och kulturella historia skulle vår forskare inte kunna undvika att se kopplingen mellan dessa länder.

Rastafarireligionen växte fram under 1930-, 40- och 50talen på Jamaica. Etiopien, f.d. Abessinien, var förebilden i egenskap av enda afrikanska land som inte betvingats av de vita under kolonialtiden. Kung för tillfället var Haile Selassie vilken idoliserades som den svarte Kristus.

Väl på plats på Jamaica för fältstudier kommer vår forskare efter oräkneliga jazzcigaretter att finna att de frön till motstånd mot den vita världshegemonin som såddes i rastafarins heliga skrifter och reggaemusik har slagit ut i blom i de diverse löpgrenar som abessinier och rastafaris nu dominerar.

En annan svart kulturyttring som uppstod bland slavättlingarna och som vann mark under 1930-, 40- och 50-talen är, apropå ovan nämnda giftpinnar, jazzen. Enligt kännare av den livsstil och det språkbruk som återfanns hos de grupper som tog till sig denna subversiva musik användes termen abyssinia som slang för ”vi ses” (I’ll be seein’ ya). Dessa ord har nog yttrats ett par gånger, där på startlinjen inför finalloppen i VM och OS.

Referenser:

(1) Décharné, M. (2000). Straight from the fridge dad: A dictionary of hipster slang. Harpenden, England: No Exit. S. 1.

(2) Pitsiladis, Y. et al. (2010), ”White” men can’t run: where is the scientific evidence? i R. Sands & L. Sands (2010). The anthropology of sport and human movement: A biocultural perspective. Lanham, Md: Lexington Books. s 243-262.

(3) Latour, B. (1993). We have never been modern. Cambridge, Mass: Harvard University Press. s. 6.

 

 

About author
Jag forskar om idrott på Linnéuniversitetet. Med projektnamnet "BodyBildung" försöker jag hitta kopplingar mellan tanke och rörelse, teori och praktik, samt mellan filosofi och sport.
2 total comments on this postSubmit yours
  1. avatar

    Underfundigt som alltid från Jonassons penna, och förvisso helt korrekt detta att det är känsligt att undersöka företeelser som har eller tycks ha rasmässiga implikationer. Men trots det har flera försök gjorts, till exempel i boken East African Running: Towards a Cross-Disciplinary Perspective, redigerad av just Pitsiladis (2007), som fick en övervägande positiv recension på idrottsforum.org av Peter Schantz (http://idrottsforum.org/reviews/items/schpet_pitsiladisetal.html). Och i samband med OS i London publicerade tidskriften Filter (nr 27) en mycket upplysande artikel av Oskar Sonn Lindell, ”Genvägen” om det man kallar ”idrottsvärldens mest tabubelagda ämne. Jazztobaken lyser visserligen med sin frånvaro men artikeln kan varmt rekommenderas.

  2. avatar

    Tack Kjell,

    för de fina orden och för tips på vidare läsning. Dessutom gjorde läsningen av länken mig uppmärksam på att jag att hade slarvat i översättningen av ”cattle raiding”. Att valla boskap eller att plundra den torde ha grava konsekvenser för såväl den allmänna ekonomin som för löpekonomin.

    hilsn
    Kalle

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message