Skolverkets bedömningsstöd – koncepten matchar inte principen

Skolverket har publicerat ett bedömningsstöd till lärare som undervisar i idrott och hälsa i årskurs 7-9 i syfte att ”stödja lärare i deras bedömningsuppdrag och skapa förutsättningar för en likvärdig och rättvis betygssättning av elevers prestationer” (s 2).

Bedömningsstödet består av två delar, dels en skrift, dels en film. Efter att tagit del av filmen och det skriftliga materialet ter det sig som att vi i Sverige inte har förmåga att hantera kursplanens innehåll utifrån läroplanens värdegrund – som för mig är ett exempel på en didaktisk princip.

Om lärare följer råden och använder bedömningsmatriserna, menar jag att reliabiliteten i bedömningarna kommer att öka, det blir alltså lättare för lärare att bedöma elever utifrån samma grunder. Utifrån rörelseavsnittet i skriften och i filmen menar jag emellertid att validiteten kommer att vara fortsatt låg. Och vi kommer även fortsättningsvis ha en skev fördelning mellan pojkars och flickors betyg, mellan fysiskt starkare och fysiskt svagare och mellan dem som är fostrade inom idrotten och dem som av olika anledningar inte är det.

Jag kan inte finna något i de övergripande texterna, vare sig i läroplanen eller i kursplanen, som kan tolkas som att fysiologiska ”A-barn” med rätt föräldrar bör få högre betyg i ämnet. Däremot leder både film och skrift tankarna åt det hållet. De som har något ”av värde” att visa upp, kommer att göra detta, de som inte vill visa upp sig kommer inte heller fortsättningsvis att vilja komma till lektionerna.

Bedömningsstödet skulle möjligen kunna förstås om man enbart i kursplanen tittar på kunskapskraven för betygen, eftersom det i denna inte är helt tydligt om det är elevens utveckling relativt eleven själv, eller om det är elevens förmåga relativt rörelsekulturernas (läs: tävlingsidrotten och danskonsten) norm som ska bedömas. Denna otydlighet ger stora skillnader i hur bedömningen kan ske. I det första fallet kan en elev med en fysisk funktionsnedsättning få högsta betyg i de delar som kan knytas till det centrala innehållet ”rörelse”, i det andra fallet krävs en smidig och kontrollerad kropp med ”idrottshabitus” för motsvarande betyg.

Ser man däremot kursplanen utifrån den övergripande texten om värdegrunden i läroplanen och den övergripande texten i kursplanen, så kan inte jag förstå betygskriterierna på annat sätt än att (alla) elever ska ges möjlighet att utvecklas utifrån sina förmågor – och att det torde vara denna utveckling som ska bedömas. Det som är en komplex rörelse för en elev behöver inte vara det för en annan.

Problemet, menar jag, kan knytas till att vi inte har förmått att ta oss utanför tävlingsidrottskulturerna och dess normer. Nedan följer en idrottsdidaktisk analys av ett moment i filmen:

Metod: Rörelsebana. Elever instrueras och utför. Aktiviteten (och kulturen) är vald – även om det finns val inom aktivitetens ramar.
Koncept: Gymnastiken (ordval som rytm, balans, rörelseövergångar och avvägd kraftinsats). Målsättningen är ett bra tekniskt utförande relativt ”tävlingsgymnastikens” måttstock. Elevens individuella utveckling är inte i fokus.
Princip: Elitism. De som redan deltar i tävlingsidrott lyckas bäst. De starkare och mer fysiskt utvecklade lyckas sannolikt bättre än andra.

Som alternativ till koncept med tävlingsidrottsliga normer skulle man kunna pröva något annat. I fallet nedan har jag utgått från läroplanen som didaktisk princip och använt mig av konceptet ”Bedömning för lärande”:

Metod: Tala med varje elev. Ta reda på hur eleven tänker kring att utveckla förmågan att röra sig allsidigt i olika fysiska sammanhang. Vad innebär det för eleven? Vad är möjligt/inte möjligt? Lägg gemensamt upp en plan för lärande och bedömning.
Koncept: Bedömning för lärande (Eleven är ägare av sin egen lärprocess.)
Princip: Skolans värdegrund. (Ingen elev diskrimineras utifrån kön, klass, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller religion.)

För att öka bedömningarnas validitet krävs att vi också tänker in skolans värdegrund i idrott och hälsa. Det medför i sin tur särskilda krav på undervisningskoncept och metoder. Ämnet är inte autonomt i förhållande till skolan i övrigt. Det innebär att vi måste fundera över hur vi bättre möter de elever som mer eller mindre aktivt väljer bort ämnet – eller som inte vill/kan vara med under specifika tillfällen som exempelvis simundervisningen.

Med exemplet försöker jag visa att ett villkor för detta är att våga gå utanför den kultur (med tillhörande bedömningsmåttstockar) som man som lärare/idrottslärarutbildare/idrottspedagogisk forskare själv är en del av – och skapa något annat.

Länk till Skolverkets bedömningsstöd, idrott och hälsa årskurs 7-9

Katarina Schenker