Överklassliv och idrott

I Djursholm, ett utpräglat överklassamhälle 10 km nordost om Stockholm, uppskattas inte dansbandsmusik eller IKEA-besök. Nej, allt som uppfattas som ”folkligt” skyr många av de omkring 9000 invånarna i Djursholm. Detta förhållningssätt präglar även idrottandet i Djursholm där ett aristokratiskt idrottsideal dominerar. Brottning, boxning och liknande fysiska och arbetarklassmärkta kampidrotter ogillas. Detsamma gäller ungdomar som prioriterar idrott framför gymnasie- och universitetsstudier. Det här är inte Leksand, Degerfors eller Rosengård.

Företagsekonomen Mikael Holmqvist analyserar i sin uppmärksammade, Bourdieuinspirerade bok Djursholm. Sveriges ledarsamhälle (2015) de värderingar, ideal och vardagliga praktiker som finns i Djursholm, inklusive fysisk aktivitet i olika former. I Djursholm bor framstående chefer inom det privata näringslivet men också många kulturpersonligheter. Många av dessa har stort samhällsinflytande. Det gäller näringslivspolitik, men också skatte- och utbildningspolitik. Studien baseras på över 200 intervjuer med boende och anställda, enkäter, offentlig statistik men också på deltagande observation under ca fyra år. Boken på cirka 700 sidor vilar på en bred och mångfacetterad empiri.

Holmqvist menar att det behövs en totalundersökning av ett samhälle som Djursholm för att vi på djupet ska förstå hur en samhällselit fostras. Han hävdar att ledare inte i första hand selekteras fram genom flit och duglighet, det som karaktäriserar en meritokrati, utan istället genom att de växer upp i en miljö som socialt upphöjer individer, som förlänar hen högre moraliska och andliga kvaliteter. Djursholm är enligt Holmqvist en konsekrati, en motpol till meritokrati. I en konsekrati baseras en individs sociala värde på hens aura, strålglans eller nimbus, ”där det praktiska kunnandet i allt väsentligt handlar om excellens i hur man förhåller sig till världen – och inte vad man vet om den”. Av detta skäl frambringas i denna miljö relativt få forskarbegåvningar, industriella innovatörer eller elitdirottare. Djursholm är ett ”aurasamhälle” i kontrast till ”kunskapssamhälle”. Det är ett ledande samhälle genom invånarnas kulturella preferenser och livsstilsval, inte på grund av deras överlägsenhet intellektuellt och utbildningsmässigt.

I en konsekrati fokuseras individerna, men – vilket är en grundbult i Holmqvists tes – konsekratin upprätthålls kollektivt och normativt vilket leder till ett ganska intolerant och sårbart samhälle. God smak och känslomässig moderation är A och O liksom att – trots den under ytan liggande intoleransen – framstå som tolerant och värnare ha humanistiska ideal. Var gärna unik, men absolut inte excentrisk, var gärna studiemotiverad, men inte en kunskapsmässigt smal ”nörd”, var gärna behagligt privatreligiös, men inte en teologisk grubblare och debattör osv.

Det som utmärker ett samhälle som Djursholm är en besatthet vid ytan, att det ser bra ut, att det ”skiner” om Djursholm och dess invånare. Här uppskattas vackra hus, ceremonier men också kindpussar, kramar och ytligt småprat i de många sociala sammankomsterna som bland annat det omfattande föreningslivet erbjuder. Kritik ska, om det överhuvudtaget behöver formuleras, framföras hovsamt och inlindat. Det får inte bli pinsamt eller ledsamt. Misslyckanden och personliga tillkortakommanden kommenteras inte gärna explicit. Vid skilsmässor är det t ex inte ovanligt att man flyttar. Vikten av ett fast handslag och en stadig blick, lärs tidigt ut till de unga. Social kompetens är ett nyckelord, då ledarskap antas förutsätta social smidighet och kunskap om de som ska ledas; folket. Och även en ledare måste kunna samarbeta, åtminstone till en viss grad. Av detta följer att barn och ungdomar uppmuntras vara aktiva i föreningslivet. Där blir man en del av en gruppgemenskap. Men gemenskapspratandet till trots, det är individen det mesta kretsar kring. Djursholm är ett stenhårt individuellt konkurrenssamhälle, och fostrandet syftar till att göra människor till vinnare i vuxenlivet.

I detta sociala fostrande, och sociala positionerande, ska man vara fysiskt aktiv och kunna visa upp en lämpligt brun och vältränad kropp. Barn och ungdomars föreningsidrottande syftar också till att ge social kompetens och ett intresse för ett livslångt och hälsosamt idrottande, däremot som nämnts inte om att fostra framtida elitidrottare. En äldre djursholmare förklarar att ”man alltid varit sportig och aktiv [i Djursholm] men inte på elitnivå. Det är inte en sån nivå vi pratar om, utan mer en allmänt utbredd livsstil. Det handlar om att ta ansvar för sitt välbefinnande och sin kropp.” Idrott-åt-alla-ideologin har en stark ställning i föreningsidrottandet och tävlandet präglas av moderation då prestationsmässiga nederlag antas ge ungdomarna dålig självkänsla. ”Vi har ett breddtänk […] Det här är en sport för alla, alla ska delta. Det ska vara en trevlig mötesplats över åldrarna.” Holmqvist sammanfattar föreningsidrottandets idémässiga kärna: ”Barn och ungdomar ska vara sportiga utan att sträva efter att bli idrottsmän”. När man blir 15-16 år ska studier prioriteras, inte idrotten. Talanger finns, men som en tränare förklarar: ”Du vill inte underkasta dig träning fem timmar om dagen, sju dagar i veckan. Sånt kan man hålla på med om man heter Zlatan Ibrahimovic, men inte om man kommer från Djursholm.”

Idrottsrörelsens tävlande med dess hejande, skrikande och höga värdering av segrare betraktas med avsmak. Att vara en i AIK:s klack…nej tack! Högt värderat är däremot friluftsliv i olika former. Under vinterns skollov töms Djursholm på ungdomar då de är i Alperna eller i de svenska fjällen, särskilt Åre. Ju exklusivare desto bättre. Men en enkel skogspromenad, en stilla skridskotur och liknande är också populära fysiska aktiviteter, inte minst för de som lämnat tonåren. Det här beror inte bara på att friluftslivsaktiviteter antas vara hälsosamt utan också på att det i Djursholm alltsedan 1800-talet slut funnits en påtaglig naturromantik; att det är i naturen som individen hittar sig själv och kan reflektera över tillvarons djupaste mening. Jakten på att hitta det genuina, unika jaget upptar mångas fritid.

Den allra viktigaste fostransmiljön i Djursholm är dock inte naturen och idrottsföreningarna, utan skolorna. ”Om man inte utbildar sig, då tror man att personen blivit sjuk”. Högre utbildning är en självklarhet, i första hand i ämnen som ekonomi, medicin och juridik. ”Komvux är som ett spöke”, förklarar en informant. Men för att barn och ungdomar ska klara Djursholms prestationskrav krävs också frizoner där man kan slappna av; ungdomsgården, ett kravlöst idrottande med hälsofokus, skolhälsan och dess möjligheter till anonyma samtal.

En invändning är att mycket av det Holmqvist skildrar, den sociala ytligheten, det individuella karriärtänket, kroppsfixering/-disciplin, naturvurmandet och så vidare är allmänna senmoderna fenomen. Det gäller även den (sen)moderna idrotten, men inte den kommersiella elitidrotten med sina spektakel och krassa instrumentalism, utan den som värnas av den kulturkapitalstarka överklassfraktionen. Och den sistnämnda finns väl representerad i Djursholm. Holmkvist menar å sin sida – som jag tolkar honom – att det han frilägger helt sant är ett senmodernt fenomen, men att det finns i extra hög koncentration i just Djursholm. Och kanske är ungdomars sociala kompetens och nätverkande särskilt fruktbärande i resursstarka miljöer som Djursholm, där kompisarnas föräldrar och bekanta är näringslivstoppar, jämfört med exempelvis socialt nätverkande i en bruksort med hög arbetslöshet? Hur många kompisars föräldrar kan där erbjuda spännande praktikplatser med karriärutsikter inom näringslivet?

Mikael Holmqvists studie ger sammantaget en djup och heltäckande skildring, och analys, av livet i Djursholm och hur individer här upphöjs socialt och i tal och handling upprätthåller idén om Djursholm som ett väldigt speciellt och exklusivt samhälle. Känslan av utvaldhet är en tillgång psykologiskt när man som ledare ska förklara för menigheten vad som är rätt och fel i Sverige (och världen). Som framgått innehåller boken mycket annat än idrott, kroppsideal och sådant som brukar intressera idrottsforskare. Men den är en guldgruva för de som vill veta mer om den svenska överklassens idrotts- och kroppsideal (på denna punkt vill jag även rekommendera Pål Brunnströms Klass och genus hos kapitalägare i Sverige 1918-1939). Detsamma gäller de som undrat över den förflackade kunskapssyn som brett ut sig i Sverige de senaste decennierna. Holmqvist har här, i slutkapitlet, ett intressant – och kritiskt – resonemang om vad som händer i ett samhälle som prioriterar social kompetens och ytkunskap framför mer substantiella kompetenser (vilket överfört till idrotten förklarar det myckna talet om vikten av att vilja/försöka framför att faktiskt besitta  en idrottslig färdighet). Och som jag läser honom är det inte de resurssvaga från arbetarklassen som gynnas av att konsekratistiska ideal breder ut sig utan tvärtom, de som från födseln haft det bra förspänt. Att bete sig säkert och välavvägt i olika sociala sammanhang, särskilt där makten finns, är nämligen enklast för individer med överklasshabitus.

About author
Jonny Hjelm är professor i historia vid Umeå universitet. Han har tidigare studerat svensk damfotbolls historia och nuvarande läge. Sedan 2008 forskar han om tävlingsidrottens status och ställning i Sverige. Jonny Hjelm är en regelbunden skribent på idrottsforum.org.
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message