Ojämställt bland elitcoacher

Den 31 januari anordnade World Village of Women Sports en konferens på temat ”Var är alla kvinnor?”. Som åhörare matades vi med statistik som bland annat visar att männen dominerar bland elitcoacherna. Tunga namn inom den skandinaviska idrottsvetenskapliga forskningen som Kari Fasting, Jorid Hovden, Gertrud Pfister och Karin Redelius (utan inbördes rangordning) var på plats. Dagen avslutades med en panel med nuvarande och före detta elitcoacher från innebandy, judo, simning och tennis.

Kvinnor som coachar eliten har mer utbildning och mer idrottsliga meriter än sina manliga kollegor. De får kompensera sitt kön genom extra mycket kompetens. Det finns de som vill och som lyckas med att göra detta. Coacherna i panelen var sådana exempel. Karin Redelius jämförde Pia Sundhage med Erik Hamrén. Skillnaderna mellan kompetenserna är slående – till Sundhages fördel.

En utvecklad jämställdhet, menar jag, innebär att idrottskulturen behöver förhandlas om av en mer heterogen grupp. Det torde bli tämligen tandlöst om de som har accepterat den befintliga (ojämställda) kulturen ska utforma strategier för att få fler kvinnor (alltså de som inte har accepterat/blir accepterade av kulturen) att vilja bli elitcoacher.

Den brännande frågan om kvotering lyftes, och coacherna skruvade av förklarliga skäl på sig. De har sannolikt inte blivit kvoterade. De har fått sina positioner utifrån sina meriter, om än bedömda utifrån den existerande normen. Den formella jämställdheten gör att om en kvinna befinner sig på rätt plats och med ”tillräckligt mycket” kapital, i form av utbildning, idrottsliga prestationer och nätverk, så kan hon hävda sig väl i konkurrensen med sina manliga kollegor som elitidrottscoach. Men eftersom de manliga kollegorna är så många fler och eftersom männen dominerar också på andra ledande positioner inom idrotten, bedöms hon utifrån den måttstock som bestäms av den ”grupp” som dominerar. Det är en av anledningarna till att jag inte tror att Pia Sundhage bedöms som tillräckligt kompetent att coacha fotbollens herrlandslag, men väl damlandslaget. Fotbollen är stor och mansdominerad.

Om kvotering avvisas av idrottsrörelsens representanter, om vi inte har några andra idéer om hur kvinnors potential som elitcoacher kan värdesättas bättre och om vi endast arbetar med att förbättra den formella jämställdheten, så kommer processen mot att vi har lika många kvinnor som män som elitcoacher att ta lång tid. Risken är att vi om femton år fortfarande inte ser några påtagliga förändringar. Att släppa in kvinnor som accepterar fältet är en sak, men att öppna för att kvinnor är med och omförhandlar kulturen i form av villkor och innehåll är något annat. Här handlar det inte om att dra ner byxorna och blotta sin rumpa, utan snarare om att naket konfrontera sin rädsla. Och vem vågar det? Fotbollförbundets herrlandslag?

Som pedagog kan jag inte undvika frågan om vilka det är som anställer och som beslutar över vem som ska bli ordförande eller chefstränare – vad har dessa för utbildning? Denna utbildning torde ju påverka hur de senare väljer att agera i jämställdhetsfrågor. Här bör utbildningsanordnare, även akademiska institutioner, rannsaka sig (även jag själv berörs alltså). Hur har sport management och coaching-programmen konstruerats, av vilka och med vilket innehåll? Hur stor del kvinnor har varit med och konstruerat dessa program – med kurser, föreläsningar, seminarier, uppgifter och examinationer? Vilken typ av forskning är det som lyfts fram och hur stor del av denna forskning har producerats av kvinnor? Vad gör dessa utbildningar för att skapa en mindre ojämlik idrott?

Idén med jämställda utbildningar är knappast unik. Men hur gör man för att förändra utbildningar i grunden? Lunds universitet genomförde ett projekt där man genuscertifierade undervisning. Certifieringen är grundad i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter och lagen om likabehandling av studenter. Projektgruppen formulerade bland annat följande kriterier:

Kurslitteratur

  • Är författarna av kurslitteratur såväl kvinnor som män?
  • Används litteratur som explicit analyserar ämnet ur genusperspektiv?
  • När litteratur används som saknar ett genusperspektiv, problematiseras den då i undervisningen?
  • Är kurslitteraturen fri från uttryck för sexism, homofobi och rasism?

Lärares kompetens

  • Har lärare genomgått utbildning avseende genusperspektiv i undervisning och genusmedveten undervisning?
  • Har lärare kunskap om genus som begrepp, perspektiv och forskningsområde?
  • Är lärare bekanta med genusforskning som knyter an till det ämne som undervisas?

Undervisningens innehåll

  • Genomsyrar genusperspektiv undervisningen?
  • Problematiseras etablerade begrepp, teorier och metoder med avseende på genus?
  • Används konkreta exempel i undervisningen som aktualiserar genusfrågor?
  • Tas relevanta frågor om genus upp i examinationen?

Studenterna

  • Hur upplever studenterna genusperspektiv i undervisningen?

Även Uppsala universitet har haft ett liknande projekt. Genuscertifieringen var dock inte okontroversiell (endast tre institutioner vid Lunds universitet anmälde sig för certifiering – fysik, energivetenskap och geo-ekosystemvetenskaper). Dock menar jag att vi, om vi på allvar vill förbättra kvinnors möjligheter till att kunna verka på ledande positioner inom idrottsrörelsen och utveckla denna, seriöst behöver behandla vår genusmedvetenhet i undervisningen.

About author
Katarina Schenker is senior lecturer in sport sciences at Linnaeus University in Sweden. Her research interests concern inclusion and exclusion of children and youth in PE, as well as in the state funded Swedish sports movement. Her research pinpoints how and why teachers’ presumptions and teaching logics act excluding for some children and youth. Additionally, she investigates the relationship between sport and social entrepreneurship in the context of the Swedish sport model and Swedish sport policy. Some of her recent publications are «Health(y) Education in Health and Physical Education», Sport, education and society (2016); «The doxa of PETE – Set in stone?», European Physical Education Review (with Larsson & Linnér, 2016); «Teaching physical activity – a matter of health and equality?», Scandinavian Journal of Educational Research (2017); KIOSK – Idrott och socialt entreprenörskap (with Tomas Peterson, Malmö: Bokbox 2015).
1 comment on this postSubmit yours
  1. avatar

    Håller helt med om problemen och dess rötter i denna text. Om vi vidgar vyerna så är det ju liknande mönster i arbetslivet generellt sett. Och frågan är vad som är god strategi för förändring? Utbildning är en del, som ju redan nämnts. Frågan är om inte de män som redan befinner sig i maktpositioner behöver en extra dos kunskap om genus. Kvinnor har generellt sett större kunskap och insikt om genus (problematik) och det räcker inte för att förändra. Potentialen ligger i kunskap för män.
    Vidare tycker jag kvoteringsdiskussionen bör kompletteras. Min mening är att det bör vara konsekvent. Antingen ingen kvotering, av varken män eller kvinnor. Eller så har vi kvotering, av både män och kvinnor. I dag finns, som jag ser det, en manlig kvotering som aldrig benämns. Män väljer män: på oklara grunder vad gäller kompetens, utbildning och erfarenheter. Men på klara grunder vad gäller kön.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message