Idrottsgenus = gender dysnotitia?

Jag är född på 70-talet. I förorten där jag bodde hade folkhemmet blivit norm. Det fanns ingen synlig politisk kamp – även om denna försiggick i medierna. Båda föräldrarna arbetade. Om någon mamma arbetade deltid, så var det lite märkligt. Det var inte så att den familjen då var finare än andra, snarare leddes tankarna till att det var ett svaghetstecken. De flesta hade två bilar och bodde i villa.

Flickor och pojkar fick göra samma saker i skolan (bortsett från skolidrotten, som var uppdelad under högstadiet). Vi spelade landhockey och rundpingis på rasterna. Ibland hoppade vi gummiband. Vissa hade ”ridskola”, då fick oinitierade (flickor som pojkar) som ville vara med vara hästar. Kläderna som vi hade var ganska lika. Ibland ärvde jag kläder av min bror och jag var stolt och glad över dessa kläder.

I skolan fanns ett fåtal, som i samband med vetenskapliga studier, fick tillstå att de hade invandrarbakgrund, däribland jag, även om jag kände mig ”hur svensk som helst”. Men detta var de enda tillfällena, vad jag kommer ihåg, som vår bakgrund spelade någon roll.

På fritiden simmade jag. Pojkar och flickor simmade tillsammans, lika mycket och lika ofta. Vi var dock några som inte förstod varför damernas längsta tävlingsdistans var 800 meter medan herrarnas var 1500 meter, även om jag själv inte önskade simma den senare.

Som simmare blev kroppen något som skulle bemästras. Kondition, mjölksyratålighet, styrka och teknik skulle förbättras. Så småningom skulle vi också bli bäst när det gäller och bemästra psyket med hjälp av Uneståhl, men det är en annan historia. Att simningen är väldigt avklädd och att kroppar exponeras var inget som jag fäste mig vid eller som jag diskuterade med någon annan. Kropp som kropp, ett redskap helt enkelt.

Bortsett från några få incidenter och bortsett från att män (jag hade, med ett undantag, bara män som tränare) nog helst umgås med män/pojkarna som simmade, så växte jag upp i tron att samhället var jämställt, att vi alla hade lika möjligheter och att vi alla blev bemötta från liknande utgångspunkter, det vill säga som simmare. Naivt, kan jag säga nu i efterhand.

Det var först när jag kom i kontakt med idrottsvetenskapen som genusfrågor fångade mitt intresse. Det är snarare så att jag tidigare har ansett att de som påtalade genusstrukturerna i samhället var irrationella – de gjorde livet onödigt komplicerat.

Min kropp har varit en idrottskropp – inte en könsbestämd kropp. Det är detta som jag har internaliserat, och som jag också genom livet har förväntat mig bli bemött utifrån. Numera har jag förstått att det inte är så enkelt. Länge försökte jag sudda bort oregelbundenheterna. Förhållningssättet medför, tänker jag, att händelser där män (exempelvis ledare inom idrotten) går över gränsen – från det idrottsliga till sexuella – ignoreras eller behandlas som undantag. Inom idrotten talar man om idrott och inte om maskulinitet, femininitet, genus, sexualitet och identitet – språket, som skulle kunna synliggöra när gränser överträds, saknas.

Är det inte detta som vi kan se när det gäller exempelvis det sexistiska material som användes av en tränare i Engelholms FBC, bemötandet av Patrik Sjöberg och förnekandet inom LUGI handboll?

Mitt förståelse numera är att jag har någon form av ”gender dysnotitia”, kanske på grund av min bakgrund. Som väl är så går det till viss del att behandla med kunskap om genusstrukturerna i samhället.

Sedan gäller det att bearbeta förlusten av den egna identiteten och den spruckna illusionen om ett samhälle där genus och bakgrund inte har betydelse.

Länk till rapporten ”Kunskapsöversikt: sexuella övergrepp – i relationen mellan tränare och idrottsaktiv”.

 

About author
Katarina Schenker is senior lecturer in sport sciences at Linnaeus University in Sweden. Her research interests concern inclusion and exclusion of children and youth in PE, as well as in the state funded Swedish sports movement. Her research pinpoints how and why teachers’ presumptions and teaching logics act excluding for some children and youth. Additionally, she investigates the relationship between sport and social entrepreneurship in the context of the Swedish sport model and Swedish sport policy. Some of her recent publications are «Health(y) Education in Health and Physical Education», Sport, education and society (2016); «The doxa of PETE – Set in stone?», European Physical Education Review (with Larsson & Linnér, 2016); KIOSK – Idrott och socialt entreprenörskap (with Tomas Peterson, Malmö: Bokbox 2016).
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message