Idrott och hälsas aktiviteter

Denna text är en problematisering av att fokusera på aktiviteter i skolämnet idrott och hälsa. Jag lyfter i huvudsak två problem med detta. Det ena är att aktivitetsfokus leder till individcentrering. Aktiviteterna ifrågasätts och diskuteras inte i någon större utsträckning, vilket gör att vi missar frågan om relationen mellan individ och samhälle. Fokus blir därför snarast oreflekterat individcentrerat. Det andra problemet är att aktiviteterna ofta belyses utifrån naturvetenskapen, och därigenom riskerar vi att förlora humanistiska principer som överordnade för idrott och hälsa-undervisningen. Avslutningsvis reflekterar jag över epistemologiska och ontologiska värden i ämnet i relation till jämlikhet.

Idrott och hälsa framställs ofta som ett aktivitetsämne. Alla införstådda vet att ämnet består av mer än att aktivera eleverna, men trots det hamnar vi ofta i en aktivitetscentrerad diskussion – så även här.

Bland lärare i idrott och hälsa förs diskussioner om t ex simning, orientering, dans, friluftsliv, olika hinderbanor och andra former av styrke- och konditionsträning, både vad gäller val av innehåll och hur aktiviteten ska organiseras. Allt mer sällan uppfattar jag att bollspel som aktivitet diskuteras. På grund av Skolinspektionens flygande inspektion och resultat från olika forskningsstudier är det troligen mer problematiskt att erkänna att man som lärare trots allt använder sig av bollspel. Bollspel kan uppfattas som problematiskt då forskning pekar på exempelvis att bollspelande pojkar får fördelar på flickors bekostnad, och idrottslärare vill sannolikt inte kunna tolkas som att de bidrar till att bevara ett ojämlikt samhälle. Bollspel är något som används, men som man som lärare är mindre benägen att försvara.

Även tävlingsinriktad undervisning är ett område som kan vara komplicerat för lärare att förhålla sig till, då den syftar till att någon premieras på andras bekostnad. Ibland motiveras tävling med att det är en del av livet, och att eleverna behöver lära sig att tävla, vinna och förlora. Men denna logik, ska tilläggas, är en del av en marknadslogik som alltid syftar till tävling och där resultatet till syvende och sist mäts i pengar. Tävlingslogiken är, även om den används i all välmening för att förbereda för vuxenlivet, inte en humanistisk logik som handlar om solidaritet med sina medmänniskor (inte ”bara” svaga och utsatta) eller om att acceptera sina medmänniskor som de är.

Kanske kan tävling ibland vara bra och kanske kan bollspel vara motiverat i vissa sammanhang? Min ståndpunkt i detta är att man efter en lärarutbildning ska vara professionell nog att kunna reflektera över i vilka sammanhang som man verkar och ta beslut därefter (så att ämnet blir meningsfullt för alla elever). Detta är en del av läraryrkets professionalitet, en professionalitet som dock överlag har naggats i kanten av den politiska detaljstyrningen av skolan.

Ett aber med aktiviteterna (med eller utan tävling och boll) är det tankemönster som emanerar ur dem. Jag kan huvudsakligen se två problem här. Det första är att aktiviteterna tenderar att uppmuntra individfokus. Med fokus på aktiviteter missar vi i den sociologiska frågan om relationen mellan individ och samhälle. Om vi vill att att eleverna genom att delta i specificerade aktiviteter ska utveckla en bred repertoar av olika komplexa rörelser i syfte att ge möjligheter till ett bättre liv, tenderar ansvaret att läggas på individen. I vilken utsträckning har eleverna makt att själva bestämma över sina liv? Kan de genom självdisciplinering få rätt kroppar och rätt kroppsliga förmågor? Eller styr de samhälleliga villkoren kropparnas utseende och funktion, liksom förmågan till komplexa rörelser, vilket i så fall innebär att vissa elever har automatisk förtur i idrott och hälsa? Aktiviteternas innehåll och genomförande är alltför sällan föremål för diskussion utifrån ett samhällsperspektiv.

Aktiviteterna finns inskrivna i grundskolans kursplan. I ”det centrala innehållet” benämns de som ”Rörelse” och ”Friluftsliv och utevistelse”. ”Hälsa och livsstil” uppfattar jag inte på samma sätt vara knutet till fysiska aktiviteter som ska genomföras – bortsett från ”första hjälpen” som finns angiven under denna rubrik.

Med centrala innehåll som ”Rörelse” och ”Friluftsliv och utevistelse”, vilka är förankrade i ämnet och idrottslärarutbildningens traditioner, finns förväntningar på innehållet. Av betydelse för hur lärare ser på innehållet (som ”Rörelse” och ”Friluftsliv och utevistelse”) är vilken målgrupp de föreställer sig bäst ska gagnas av ämnet. För vem är ämnet till?

  • Flickor?
  • De som inte spelar boll?
  • De som spelar boll?
  • De som inte är med i föreningsidrotten?
  • De som är med i föreningsidrotten?
  • Överviktiga?
  • Underviktiga?
  • Muskulärt svaga?
  • Ensidigt tränade?
  • De som är allsidigt tränade?
  • Elever med nedsatt motorisk förmåga?
  • De som tycker det är roligt?
  • De som följer instruktioner?
  • De som inte följer instruktioner?
  • De som deltar?
  • De som inte är där?
  • De som duschar?
  • De som inte duschar?
  • De som har rätt kläder?
  • De som inte har rätt kläder?
  • Alla?

Till varje precisering av målgruppen finns en fråga: Varför – i relation till individen och till samhället? Svaret säger något om synen på ämnets samhällsbidrag och eleverna som individer i detta samhälle.

Det andra problemet med att utgå från aktiviteter hänger ihop med det första – den om relationen mellan individ och samhälle. Här är problemet emellertid naturvetenskapens relation till samhället – även naturvetenskapen är en produkt av samhälleliga processer och strukturer. Ämnets aktiviteter förankras ofta i den naturvetenskapliga kunskapen. Detta gör aktiviteten ännu svårare att ifrågasätta. Aktiviteten blir ”ett måste” i relation till den naturvetenskapliga kontexten (på detta tema kan avhandlingen Motorikens retorik rekommenderas). Ett individperspektiv med utgångspunkt i naturvetenskapen kan förstås som ett sätt att ytterligare poängtera individens självständighet i samhället. Samtidigt kan strukturella samhällsproblem byggas in i undervisningen, dels genom ett individperspektiv, dels genom naturvetenskapen.

Naturvetenskapen tenderar att överordnas de humanistiska värdena. Humaniora och samhällsvetenskap är i grunden inte, ontologiskt, uppbyggda utifrån en kvantitativ jämförandelogik. Naturvetenskapen är däremot förknippat med mätbarhet, innovation, produktion, makt och pengar, och har oftast även ett tolkningsföreträde i samhället utanför skolan och skolämnet.

Idrott och hälsa-ämnets traditioner medför att den naturvetenskapliga kunskapen sätts före humanistisk och samhällsvetenskaplig kunskap. Dessutom är det enkelt att knyta naturvetenskapen till olika idrottsliga tekniker som paddel-, dribbling- och simteknik, vilka beskriver hur aktiviteten ska genomföras på mest effektiva och ändamålsenliga sätt (att få det bästa draget genom vattnet respektive att hålla balansen och därmed kontrollen över bollen). Det är också förhållandevis lätt att knyta olika naturvetenskapliga mätinstrument (t ex tid och sträcka) till genomförande av aktiviteter.

När detta tänkande tar överhanden i ämnet, fokuseras de elever som är där, har rätt kläder, gör som de är instruerade, klarar av och tycker att det är okej att delta i aktiviteterna. De andra faller utanför ramen och blir besvärliga för läraren. På ett strukturellt plan ger detta utrymme för diskriminering (funktionsnedsättning, övervikt, flickor etc.).

Naturvetenskaplig kunskap kan lätt användas på ett oreflekterat och elitistiskt sätt: det finns något som är bättre/mer och det finns något som är sämre/mindre, och allt kan rangordnas. Var naturvetenskapen än används i samhället (t ex som behandlingsmetod inom sjukvården, eller som en del av didaktiken i idrott och hälsa) behöver humanistiska principer vara vägledande, även om det många gånger inte är så. Den yttersta idrottande eliten och krigsindustrin är de två områden som jag för närvarande kan komma på där samhället inte kräver att humanistiska principer ska vara vägledande.

Att låta de naturvetenskapliga kunskaperna få tolkningsföreträde är att ta den lätta vägen i sin lärargärning. Läraryrket är inte och ska inte vara enkelt, då det innebär ett stort ansvar för växande barn och unga. Flervetenskapen behöver finnas i ämnet, men de naturvetenskapliga och de humana värdena kan inte vara likställda i en didaktisk kontext som innefattar undervisning av barn och unga – motsvarande gäller även för föreningsidrottslig fostran för barn och unga.

Om varje elev ska fokuseras i skolämnet idrott och hälsa kan aktiviteten inte vara det primära i undervisningen. Jag ser det som ett problem att aktiviteter (i form av ”Rörelse” och ”Friluftsliv och utevistelse”) står som centralt innehåll i kursplanen. Det borde vara fullt möjligt att låta humanistiska värden vara styrande i ämnet. Med en utgångspunkt i hälsa och livsstil kan kanske ämnet få en inriktning mot epistemologiska och ontologiska värden som ger bättre möjligheter till jämlikhet. Och då kan ämnet ibland innehålla både bollspel och tävling. Utifrån en humanistisk princip går det emellertid inte att skapa en generell regel, utan detta behöver avgöras i varje specifik situation av en professionell lärare som i ord kan motivera sina didaktiska val utifrån varje elevs bästa.

 

 

About author
Katarina Schenker is senior lecturer in sport sciences at Linnaeus University in Sweden. Her research interests concern inclusion and exclusion of children and youth in PE, as well as in the state funded Swedish sports movement. Her research pinpoints how and why teachers’ presumptions and teaching logics act excluding for some children and youth. Additionally, she investigates the relationship between sport and social entrepreneurship in the context of the Swedish sport model and Swedish sport policy. Some of her recent publications are «Health(y) Education in Health and Physical Education», Sport, education and society (2016); «The doxa of PETE – Set in stone?», European Physical Education Review (with Larsson & Linnér, 2016); «Teaching physical activity – a matter of health and equality?», Scandinavian Journal of Educational Research (2017); KIOSK – Idrott och socialt entreprenörskap (with Tomas Peterson, Malmö: Bokbox 2015).
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message