Hur kallt var det i östtysk idrott under Kalla kriget?

DDR(Detta är min personliga berättelse av personliga erfarenheter)

Du har tränat i hela ditt liv för den här tävlingen. Du har satsat allt. Du ser inga fysiologiska hinder mot din framgång. Men du är idrottare från ett land bakom järnridån så du får inte visum till landet som ska hålla tävlingen. Om du var östtysk idrottare kunde det hända då och då, bland annat inför VM i Chamonix 1962 i de alpina skidgrenarna, när kalla kriget hade nått sin absoluta fryspunkt. Denna och andra idrottsrelaterade händelser skapade stor irritation och många kontroverser inom Internationella Skidförbundet(FIS) under kalla kriget.

Jag sitter just nu och arbetar med FIS historia som en del av min licentiatuppsats. Det är intressant. Något som gör det ännu mer intressant för mig är att jag känner igen flera av namnen. Personer som jag har träffat som uppenbarligen har satt större avtryck i skidhistorian än vad jag har varit medveten om.

Jag är född 1972 och var barn och tonåring under kalla kriget. Det betyder också att jag hade just barn- och ungdomsperspektivet på 70- och 80-talets samtid. På TV hörde vi ständigt och jämt om de hårda, kalla öst och faran för att det skulle bli krig. Framförallt när USA och Sovjet tävlade i upprustning under ”Stjärnornas Krig”. När vi tittade på sport av olika slag och kanske framförallt hockey framstod idrottarna och lagen ibland som maskiner och det var nästan något omänskligt över dem(senare har det också visat sig att vissa resultat var omänskliga). Det fanns alltid en fara. Vissa dagar var den mer påtaglig än andra…

Jag hade ett perspektiv till. Min pappa hade arbetat som reseledare i Östtyskland som student och 1974 var han attaché för det Östtyska(det östtyska undret) skidlandslaget under VM i Falun 1974. Därefter var han det under Svenska Skidspelen varje år. 1983 blev han erbjuden att bli Generalsekreterare för spelen. Det gav oss övriga i familjen möjlighet att träffa och följa åkarna på nära håll. Pappa kom framförallt åkarna och några av ledarna nära. Han behandlade dem inte som ”östtyskar i västeuropa” utan som vilka som helst. Omständigheterna var dock inte som för vem som helst. Östtyskarna var under extra hård kontroll och åkarna från Sovjet hade till exempel större frihet under resorna till Falun. Varje gång lagen kom ville de köpa teknikprylar. Detta var problematiskt ur många synvinklar, inte minst praktiskt, eftersom östtyskarna inte fick lämna hotellet hur som helst. En dag åker i alla fall pappa, jag och syrran med en av åkarna till en teknikaffär. När vi har varit där ett tag kommer några av de sovjetiska åkarna in i affären varpå vi fick slänga oss på golvet och krypa bakom hyllorna så att de inte skulle se östtyskan. För man visste inte vem man kunde lita på. Eller som åkaren sa: Det är bättre för dem att de inte ser mig ifall de skulle bli utfrågade. Under bilfärden låg åkaren på golvet så att ingen skulle upptäcka henne. Det var bara ett av otaliga exempel. Det hände även att åkare hoppade av från öst. När det inträffade var stämningen så spänd hemma att man kunde ta en kniv och skära igenom den.

1983 blev familjen inbjuden till Östberlin av Östtyska Skidförbundet. Jag var tio och ett halvt. Vi blev inbokade på Sport Hotel. Vi bodde på andra våningen som alla utländska gäster. Vi var ständigt övervakade. Vi hade varit i Östtberlin flera gånger tidigare och hälsat på pappas vänner, men sedan fyra år tillbaka var det förbjudet. Det var inbjudan från skidförbundet som möjliggjorde resan.

Tillbaka till mitt forskningsarbete. Jag läser om FIS kongress 1959 och läser att den östtyske representanten Ludwig Schröder var mycket arg för att två östtyska åkare inte hade fått visum till för-OS i Squaw Valley. Situationen ställde höga diplomatiska krav på FIS och framförallt deras president Marc Hodler som menade att politik och sport inte hörde ihop. Något som han skulle märka var ofrånkomligt under det kalla kriget. Det här var också bara en av flera gånger som Schröder tog upp frågor som kunde relateras till den politiska samtiden, frågor som man inte visste hur de skulle landa.

Schröder var den första vi träffade i Berlin. En stor man med tjocka, mörka ögonbryn. Vi åkte sightseeingbåt med honom och på kvällen var vi bjudna hem till honom och hans fru. Deras vardagsrum såg precis ut som de lägenheter man ser på film som handlar om Östtyskland. Brunt, ganska mörkt och relativt omodernt. Mamma hade sagt att vi var hemma hos en östtysk skidhöjdare och att vi måste sköta oss. Jag funderade med viss oro på vad som kunde hända om man inte skötte sig i Östtyskland. Middagen bestod av s.k Kalte Platte. Alltså bröd med massor av kallskuret. Inte min favoritmat, men jag hittade ett litet runt, hårt bröd som jag ville skära itu och lägga ost emellan. Vi skulle ju sköta oss och vi var i Östberlin med allt var det innebar så jag vågade inte annat än att försöka skära upp den stenhårda brödbiten med kniv och gaffel. Och som jag kämpade. Jag sågade och sågade tills Ludwig fick syn på mig, fnissade och sa åt mig att man inte behövde överdriva det fina bordsskicket. Lätt generad tog jag upp brödbiten med händerna och konstaterade att även östtyska skidhöjdare kunde vara som vem som helst.

För att texten inte ska bli alltför lång att läsa på datorn så fortsätter min berättelse vid nästa bloggtillfälle.

2 total comments on this postSubmit yours
  1. avatar

    Hej Marit!
    Jag heter Linnea Pålsson och går andra året på gymnasiet i Skövde och håller på med ett arbete om hur det var att leva i Östtyskland under kalla kriget. Jag har tänkt att fokusera på hur idrottarna hade det och tyckte att ditt inlägg var väldigt intressant! Jag skulle gärna vilja veta lite mer om dina, och kanske även din pappas upplevelser, så skulle jag kunna få ställa lite frågor?
    MVH Linnea

  2. avatar

    Hej Linnea!
    Det är som sagt var mina personliga erfarenheter, men du kan skriva till mny@du.se så kan jag svara på dina frågor om jag kan.
    Med vänlig hälsning
    Marit

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message