Häxjakt (mild spoilervarning för den som ännu inte har läst hela Engelsforstrilogin)

kevin walker

Under hösten har en häxjakt kunnat beskådas i svensk media. Den påstådda häxan ifråga, Kevin Walker, har fått spe för att han trots sin påstått undermåliga artistkompetens och skrala sångkapacitet blivit en av de två som kan vinna underhållningsprogrammet Idol vars final kommer gå av stapeln på fredag. Belackarna vill mena på att det enkom är Kevins täcka utanverk som tagit honom vidare. Främst är det Alexander Bard, en av jurymedlemmarna i programmet, som har stått med första stenen i högsta hugg. Något som är intressant i sammanhanget är att medan Bard har örfilat Kevin med den ena handen, har han med den andra smekt sin egen gunstling Erik Rapp ömt på kinden. Innan vi funderar vidare vad detta kan tyda på bör vi kanske, i idrottsrelevansens namn, tillägga att Kevin spelar elitfotboll i GIF Sundsvall som i höstas var en hårsmån från att kvalificera sig för spel i Allsvenskan, Sveriges högsta liga för herrar.

Häxor har också figurerat denna höst i och med publicerandet av boken Nyckeln, av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, som fullbordade den så kallade Engelsforstrilogin. Egentligen borde denna samling berättelser kanske kallas för ∏logi med tanke på det både bakåt- och framåtsyftande seriealbum, Berättelser från Engelsfors, som publicerades mellan del 2 och 3. I dessa ∏ böcker får vi stifta bekantskap med Ida, Rebecka, Vanessa, Elias, Linnéa, Anna-Karin och Minoo. Dessa tappra själar kämpar genom böckerna såväl med att klara betygen och att hantera sina relationer som med att rädda världen från att uppslukas av demoner från en annan dimension. Det de vid en första anblick har gemensamt med herrar Walker och Rapp (låter ju som en ny svensk deckarduo, om än osannolik!) är sitt ursprung i trakterna runt eller åtminstone i närheten av Bergslagen: Örebro (Kevin), Leksand (Erik) och slutligen det fiktiva Engelsfors (romanhäxorna). Händelsevis är Kevin och Erik också namn som i Engelsforstrilogin kopplas samman med häxornas mer profana antagonister.

bfe_440

Men det är inte geografiska samband som skall avhandlas här. De två företeelser som här skall diskuteras och relateras till varandra är häxjakt och idrott.

Ett intressant stråk i Engelsfors∏login är nämligen idrottens roll och funktion. Precis som i given amerikansk high school-film är de killar som är duktiga – i en för den lokala kulturen populär – lagbollsport högst upp i hierarkin bland Engelsfors unga medborgare. Detta visar sig inte minst i skolans rum och praktiker för icke stoffinlärningsinriktade aktiviteter som skolbal, cafeteria och skolgård. Här kan sportfånarna (eller ”jocksen” som de kallas i Nordamerika) rumstera fritt utövandes kränkande behandling av avvikare av olika slag: nördar, emos, pluggisar, homosexuella, etc.

Gympasalen i Engelsfors gymnasium är därtill vid olika tillfällen skådeplats för de kraftmätningar som anmärkningsvärt nog varken har med den lokala ungdomshierarkin eller idrottsligt kunnande att göra, utan med de eldprov som äger rum inom ramen för möten med krafter från andra sidan. Fast helt distinkta är nu inte dessa sidor: ibland försvagas eller accentueras de sociala positionerna i den tillsynes sömniga småstaden med hjälp av trolldom. Däri ligger också ∏logins styrka.

Men, bör det tilläggas, det görs också distinktioner mellan olika idrotter. Ida, den dryga överklasstjejen i häxcirkeln, menar t.ex. att fotbollskillar är ”så mycket coolare” än ishockeykillar. Idas begär efter just killar av denna schattering kommer sig av hennes åstundande av Gustav, en underskön yngling som även åtrås av hennes häxkollegor Minoo och Rebecka. Där ishockeykillarnas brutala framfart bland Engelsfors underdogs ibland äger rum som en direkt översättning av denna sports tacklingar och bruk av tillhyggen, framstår Gustavs avslappnade stil mer som en gentlemannaspelare (ni vet på den tiden när man bara dribblade i fotboll) som med grace och finess snurrar upp häxa efter häxa. ”Playern” Gustav blir fördenskull inte kritiserad för sitt damtycke.

I ljuset av detta – populära idrottskillar i provinsen med hela bygdens stöd vad de än företar sig – är kopplingarna mellan rättegången i Nyckeln (i vilken några av de mest populära idrottskillarna ställs mot en av de mest utsatta tjejerna) och det uppmärksammade våldtäktsmålet i Bjästa häromåret för uppenbara för att kunna negligeras. Utan att skrapa upp såren för mycket i detta tragiska skeende är logiken i bägge fall att den allmänna opinionen är på de populära killarnas sida, vad brottet än må vara. Man skulle även kunna dra paralleller till den utsatta position som tjejen i en Luleåskola hamnade i för att ha anmält en utsmyckning utanför skoltoaletten som sexistisk. Syndabocksmekanismen frodas inte bara i sagans svenska skolor. I de fall jag här har nämnt är den genuskodad: ensam tjej som inte tillhör de populära killarnas svans blir föremål för oegentlighet, och därefter, i samband med att ärendet förflyttas till juridisk instans, utpekad och ansatt av hela det kollektiv som hon och de anklagade verkar i.

Som om det inte var nog med att Engelsfors som kollektivt väsen gör livet surt för våra häxor, är även häxcirkelns inre relationer ofta konfliktfyllda. Vissheten om att det bara är om de samarbetar som de kan rädda världen är den enda generellt sammanhållande faktorn i deras lilla samfällighet. Sammankastade av ödet likt kvarsittarna i den klassiska High-school-filmen The Breakfast Club stöts de mot varandra och varandras livsvillkor. Det är ingen slump att ett promotionfotografi (se ovan) för folket bakom Engelsfors∏login parafraserar denna films affisch. I The Breakfast club möter vi nörden, knäppskallen, rebellen, sportkillen och rikemansflickan som efter många konflikter enas i att de är trötta på det begränsade handlingsutrymme som dessa olika etiketter innebär för dem. Anthony Michael Halls nörd uttrycker i en avgörande scen hur fel han tycker det är att rebellen, sportkillen och rikemansflickan erkänner att de inte kommer hälsa på honom och Ally Sheedys knäppskalle nästa gång de möts i skolan.

The-Breakfast-Club-Poster

Det har talats mycket om nördarnas revansch i samhället de senaste åren. Bill Gates och Steve Jobs är två namnkunniga exempel på nördar som förändrat världen. Författaren Sara Bergmark Elfgren ägnade hela sitt sommarprat förra året åt sitt eget nördskap och den uppenbarelse det innebar när hon började på universitetet att få reda på att hon inte var konstig för att hon gillade fantasy och obskyr film. Men vad händer med knäppskallarna och de utstötta, som Linnéa och Elias i Engelsfors∏login, samt Ally Sheedys ”basket case” i The Breakfast Club? Var får de sin revansch? Vad som händer med i Engelsfors skall jag inte avslöja, men Ally Sheedys revansch går ut på att hon, efter att ha blivit ”remakad” av Molly Ringwalds rikemansflicka, blir attraktiv för Emilio Estevez sportkille, vilket ger åtminstone mig en lite fadd eftersmak. Det är nu det börjar bli dags att återvända till morgondagens drabbning i Globen, eller snarare att diskutera den drabbning som inte blev av och det som fick mig att skriva denna essä.

Det är nämligen så att Erik Rapp inte gick till final. Min förhoppning inför semifinalen i fredags var att de två coola ungdomarna Erik och Elin skulle gå till final och följaktligen att Kevin skulle åka ut. Mina föraningar var dock att Elin skulle åka ut eftersom Kevin har byggt upp en hängiven röstarskara. Men att Erik skulle åka ut fanns inte i min bok. Hans framträdanden i fredags var rysligt starka och den där berömda utvecklingen som juryn alltid vill att idolerna skall genomgå var uppenbar i detta fall. Först blev jag snopen, och sedan började undra över min snopenhet. Egentligen tyckte jag att det var ganska skönt att han inte kom dit för att det hade blivit så konstigt hur det än hade blivit: om Erik hade vunnit så hade han fått göra en skiva med halvkassa låtar och om Kevin hade vunnit hade det inte varit för sina vokala insatser utan för sitt leende. Nej, det var något annat som jag blev snuvad på. Detta har att göra med de roller som jag (och många med mig, antar jag) har tillskrivit dem: Sportkillen och den utstötte/nörden. Idolfinalen på imorgon skulle vara en slutgiltig uppgörelse mellan dessa två i populärkulturen så nötta stereotyper: den sorglösa sportkillen mot det känsliga freaket.

Även om han inte har beskrivit sig som utstött flyttade, enligt qx.se (”Sveriges största Gaynyhetssajt”), idoldeltagaren Erik Rapp, när han skulle börja gymnasiet, till Stockholm för att ”Leksand var en liten stad och det var lätt att växa in i en roll”. Alexander Bard har också under hösten gett uttryck för att han upplever sin ungdom på nytt genom Erik: homosexuell kille i småstad som bara väntar på att få blomma ut i en arena som bara kan finnas i större städer. Kevin har å sin sida av Bard i olika ordalag blivit anklagad för sin ytlighet, ljumma person och begränsade röst. Men det som gör Kevins medverkan och framgång i Idol så provocerande har nog främst, skulle jag vilja påstå, att göra med att detta format är ett av de få där man stereotypen ”den populära sportkillen” inte har det direkta stöd som tillhörigheten till ett territorium i form av ett lag, en stad eller en bygd innebär. Häxjakten är möjlig för att ”sportkillen” lämnat sin trygga hemvist i omklädningsrum, centralkapprum och skolbaler. Det är ett av få tillfällen när ”den populära sportkillen” sätts under lupp som individ, snarare än som en gruppvarelse med självklar territoriell tillhörighet.

Visst kommer det stöd på sociala medier och i form av röster till Kevin, men det som gör honom till högvilt i Idol och föremål för indignation, är att alla som någon gång känt att de tillhörde den nedre delen i de hierarkier som avhandlats ovan kan projicera sin avsky på Mr Walker nu när han, för att parafrasera seriehjälten Fantomen, kommit till storstaden för att dricka sin mellanmjölk som en vanlig man. Idol skall vara en arena för de fula ankungarna, för dem som skall göra den där berömda utvecklingen. De magra röstresurser, platta personlighetsdrag och fördelaktiga yttre som Bard har tillskrivit och häcklat Kevin för har bara ytterligare bekräftat för belackarna deras övertygelse om vad de trodde sig veta om ”sportkillar” och spätt på deras avsky för sådana. Det finns en föreställning om idrott som ondska i vissa populärkulturella yttringar (i andra inte) som blir synliga i och med att Kevin har lyckats med att ta sig till Idolfinalen. Dessa föreställningar bör utmanas och undersökas närmre.

Jag är glad att Erik åkte ut och att Kevin är i final. Han sjöng dessutom riktigt bra i kvartsfinalen. Jag är glad att jag blev snuvad på konfekten av en Hollywoodsk upprättelse. Alla har rätten att få spränga det fack de sägs tillhöra. Se gärna Idol i morgon kväll och läs gärna Engelsfors∏login trots den svärta den tillskriver idrotten (och låt er inte avskräckas av de små spoilers som här yppats).

About author
Jag forskar om idrott på Linnéuniversitetet. Med projektnamnet "BodyBildung" försöker jag hitta kopplingar mellan tanke och rörelse, teori och praktik, samt mellan filosofi och sport.
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message