Gymnaster i gisslandrama?

I nättidskriften Feministiskt perspektiv intervjuas Hanna Olsson, som är författare och terapeut, om Norrmalmstorgsdramat och Stockholmssyndromet. (Artikeln är författad av Karin Linder, 7/12-12.)

Olsson menar att begreppet Stockholmssyndromet bör utvecklas – i sin nuvarande form innebär det i korthet att den kidnappade utvecklar en relation till förövaren och tar parti för denne. Men efter att ha intervjuat den kvinna i gisslan som ringde till dåvarande statsministern och bad om hjälp framkommer att det inte bara fanns ett hot, utan två. Förutom från kidnapparen bedömde kvinnan det som att hotet även kom från polisen som genom sitt agerande hotade de gisslantagnas liv.

Den som är hotad från flera håll måste bedöma vilket hot som är minst hotfullt och utifrån det skapa en strategi för att överleva. Förövaren kan då framstå som rationell, medan offret framstår som irrationellt. Att reducera dramat till att endast innehålla kidnapparen och den kidnappade, gör offret till dubbelt offer. Agerandet ses inte som normalt – istället konstrueras ett syndrom där offrets berättelse inte blir relevant, vilket innebär att makt fortsätter att utövas och den utsatta fortsätter att vara offer.

Även Natascha Kampusch, som hölls fången i en källare i åtta år, problematiserar begreppet Stockholmssyndromet utifrån ett liknande perspektiv. Olsson menar att det finns samma mekanismer i mäns våld mot kvinnor, där en vanlig fråga är varför kvinnorna inte lämnar sina våldsamma män.

Jag har tidigare (5/12-12) tagit upp mina farhågor gällande att de problem som Jonas Stier lyfter angående ledarkulturen inom svensk elitgymnastik. Risken är att saken kommer att reduceras till en fråga om den del av elitgymnastiken som benämns som kvinnlig artistisk gymnastik. Men värdegrundsfrågor bör inte reduceras utan de behöver behandlas i ett större perspektiv i relation till idrottsrörelsens strukturer och organisation.

Tyvärr tycks det som att RF:s utgångspunkt är att det är en enstaka och isolerad företeelse. Karin Mattsson Weijber meddelar via RF:s hemsida (cirka en vecka efter att Stiers rapport publicerades):

Det är viktigt att komma ihåg att kritiken riktas mot en väldigt liten del av Gymnastikförbundets verksamhet, huvuddelen av verksamheten bedrivs på att bra sätt i enlighet med värdegrunden. Men det förringar inte de problem som nu kommit i dagen.

Gymnastikförbundet är utsatt för press från flera håll – av sina medlemmar, RF och staten. RF har dragit in elitstödet till den artistiska gymnastiken fram tills Gymnastikförbundet har presenterat en adekvat åtgärdsplan. Även idrottsministern, som i DN har uttalat sig starkt kritiskt, följer aktivt utvecklingen och DN fastslår att de kommer att fortsätta granska ärendet och lyfta fram eventuella missförhållanden.

Så vilka förövare och offer finns i detta sammanhang? Med Stockholmssyndromet som utgångspunkt kan man se andra problem ifall frågan reduceras till en liten del av förbundets verksamhet. Att i detta fall reducera ”dramat” till att endast innehålla å ena sidan en osund ledarkultur inom artistisk gymnastik och å andra sidan de drabbade flickorna, gör flickorna till dubbla offer.

Jag föreställer mig att en femtonåring som har vigt en större del av sitt liv till en elitsatsande verksamhet också sannolikt har detta som en betydande del av sin identitet. Om andra (med makt) ifrågasätter varför hon har tränat med skador och funnit sig i kränkningar utan att lämna verksamheten, ifrågasätts också den egna identiteten och värdet av stora delar av det liv som man har levt och själv värdesatt. Som människa otillräkneligförklaras man och samhället sviker återigen (det första sveket är att den osunda ledarkulturen möjliggörs).

I detta sammanhang kan vi också fundera över vilka i Gymnastikförbundet som har blivit svikna genom åren, och om, och i sådana fall på vilka sätt de nu försöker finna vägar för att rättfärdiga sina livsval.

De första åtgärderna som Gymnastikförbundet redovisar, handlar, vad jag kan se, främst om att nå och kommunicera med ledare och tränare, styrdokument, ett par chefstjänster och en ”[m]edicinsk kartläggning av klubbar som tävlar på SM- och JSM-nivå”. Utifrån ett barnrättsperspektiv och med resonemanget ovan i åtanke hoppas jag att åtgärderna också innefattar att utbilda barn och ungdomar i vad Barnkonventionen innebär, att de får öva sig att sätta ord på sina upplevelser, lära sig vilka rättigheter de har och lära sig att våga säga ifrån ifall ledare går över gränsen.

Om vi lyfter blicken finns nämligen fler förövare. ”Hoten” kommer från fler än ledare med osund ledarkultur. ”Krypskyttarna” vid Norrmalmstorg finns i samhällsstrukturerna. Vilken plats har man i samhället om man inte är den elitsatsande idrottaren? Och vilket är minst smärtsamt; att få grundvalarna ifrågasatta eller att försöka tro på det som man alltid har trott på?

Denna verksamhet har varit sanktionerad av oss skattebetalare via regeringen, riksdagen och RF, trots att den inte bedrivs i Barnkonventionens anda. Och ifall vi inte önskar ett nytt individbaserat ”artistisk gymnastik-syndrom”, behöver även representanter för idrottslärar- tränar-, ledar- och sportmanagementutbildningar fundera över hur vi i utbildningar och i övrig verksamhet hanterar våra delar av ansvaret.

About author
Katarina Schenker is senior lecturer in sport sciences at Linnaeus University in Sweden. Her research interests concern inclusion and exclusion of children and youth in PE, as well as in the state funded Swedish sports movement. Her research pinpoints how and why teachers’ presumptions and teaching logics act excluding for some children and youth. Additionally, she investigates the relationship between sport and social entrepreneurship in the context of the Swedish sport model and Swedish sport policy. Some of her recent publications are «Health(y) Education in Health and Physical Education», Sport, education and society (2016); «The doxa of PETE – Set in stone?», European Physical Education Review (with Larsson & Linnér, 2016); «Teaching physical activity – a matter of health and equality?», Scandinavian Journal of Educational Research (2017); KIOSK – Idrott och socialt entreprenörskap (with Tomas Peterson, Malmö: Bokbox 2015).
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message