Fotbollens jämförelsetabu

Den svenske fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic har nyligen uttalat sig nedlåtande om svensk damfotboll.  Det uppmärksammades stort, särskilt i Sverige givetvis, och ledde till intensiv debatt. Ute i Europa blir han jämförd med Messi och liknande storheter, men när han kommer hem till Sverige jämförs han med damfotbollsspelare. Jämförelsen är enligt Ibrahimovic fånig och respektlös, likaså förväntningarna på att han ska delta i detta jämförelseprat. ”Lägg ner det där, det är inte ens roligt.” ”Du kan inte jämföra herrfotboll med damfotboll”. Han avslutade med ett skämt som anspelade på fotbollförbundets gåva nyligen till landslagskompisen Anders Svensson (en ny bil): ”De [damfotbollslandslagets spelare] kan få en cykel med min autograf så blir det bra.”

Mycket skulle kunna sägas om Ibrahimovics uttalanden och den efterföljande debatten. Här ska jag nöja mig med att kommentera ”jämförelsetabut” – att dam- och herrfotboll inte kan jämföras, och säga något om varför det ändå ständigt görs.

Två idrotter?

En vanlig ståndpunkt har alltsedan 1960-talets slut varit att damfotboll ska värderas utan sneglande på herrfotbollen. Dam- och herrfotboll kan inte jämföras – sägs det – vilket dock är självmotsägelse då det förutsätter att en jämförelse redan gjorts. Men förmodligen menas att dam- och herrfotboll inte bör jämföras. Ett skäl är att dam- och herrfotboll påstås vara mycket olika (”två olika idrotter”) och därför inte bör jämföras. Det är riktigt att systematiska jämförelser, för att vara meningsfulla, förutsätter en viss grad av likhet hos det som ska jämföras, men olikheterna mellan dam- och herrfotboll är inte så stora att jämförelser inte är meningsfulla. (Och dam- och herrfotboll är givetvis en och samma idrott.)

Några skäl till de återkommande jämförelserna, och att de görs trots jämförelsetabut, är fotbollens maskulina prägel och hegemoniska ställning. Kvinnor och flickor på en fotbollsplan var länge något helt främmande. Att jämföra herr- och damfotboll blev en reflexmässig reaktion hos dem som såg damfotboll för första gången. Herrfotboll var och är en självklar referenspunkt. Fotbollens status som ”kungen bland idrotter” är också viktig i sammanhanget. Förhållanden inom svensk fotboll engagerar mer än motsvarande inom relativt små lagidrotter som volleyboll eller basket.

De många fotbollsexperterna

Det här betyder också att det funnits många svenska män som ansett sig kompetenta att värdera fotbollspelares prestationer, då de själva spelat fotboll och länge följt idrotten från åskådarplats. De visste t ex hur ett riktigt volleyskott skulle se ut och upplevas. Det var dessutom möjligt, till skillnad från exempelvis ett hundrameterslopp i löpning, att visuellt uppfatta skillnaderna mellan männens och kvinnornas prestationer. Resonemanget förutsätter naturligtvis att kvinnor och män inte tävlar mot varandra i samma lopp. Under 1960- och 1970-talen var också många damfotbollsspelare oerfarna och hade inte tränat systematiskt under ungdomsåren och de flesta låg kunskapsmässigt långt efter herrfotbollsspelarna. Det var med andra ord inte svårt att se att spelet på planen avvek från det man var van att se. Dessa aspekter är ytterligare några skäl till att damfotbollsspelares prestationer värderats, kommenterats och jämförts med de manliga motsvarigheterna på ett sätt som inte gällt för andra kvinnliga idrottsutövare.

Hyllade och omtyckta elitidrottare respekteras därför att deras prestation, i någon mening, imponerar. Idrottare kan uppfattas som modiga och dumdristiga (t ex backhoppare) eller som extremt träffsäkra (t ex lerduveskyttar). Idrottsutövare med framgångar i numerärt sett stora idrotter imponerar och respekteras därför att deras prestation framstår som mer märkvärdig då konkurrensen, på grund av det stora antalet utövare, är tuffare (t ex löpare). Många gånger imponerar också den träningsmängd som antas ligga bakom prestationen ifråga (t ex friidrottens sju- och tiokampare).

Hur är det då med svensk damfotboll? Enligt min mening imponeras många män inte av den svenska damfotbollselitens prestationer eftersom de själva presterar, eller tidigare presterat, ungefär lika bra. Så upplevs det medvetet eller omedvetet. Att kvinnor på friidrottsarenorna hoppar kortare (längdhopp) och lägre (höjdhopp) än män och i störtloppsbacken åker några sekunder långsammare än män, påverkar inte manliga betraktares värderingar på samma sätt eftersom de själva inte (med några få undantag) kan hoppa omkring sju meter i längd, två meter i höjd eller vågar kasta sig utför en störtloppsbacke.

Det verkar också som om en del män provoceras av damfotbollsspelarnas och ledarnas krav på mer resurser och uppmärksamhet i media och med anledning av detta nedvärderar damfotboll och då särskilt spelarnas kunnande. Syftet har varit att ge damfotboll dess ”rätta värde”, det vill säga ett mycket lågt värde.

Angelägna och nödvändiga jämförelser

Enligt min mening kan självfallet dam- och herrfotboll jämföras, som allt annat omkring oss. Människor inom idrotten är besatta av jämförelser (även svåra; är ishockeyspelaren ”Foppa” bättre än 1950- och 1960-talets ishockeylegendar ”Tumba” ?), vilket för övrig även gäller forskare. Jämförelser lär oss mer om verkligheten.

Det helt centrala är som jag ser det fotbollsjämförelsens syfte; handlar det om att förringa och trycka ned damfotbollen/damfotbollsspelare eller är syftet att seriöst diskutera likheter/olikheter inom fotbollen med sikte att förbättra flick- och damfotbollens villkor? Jämförelser av det senare slaget är angelägna. Det kan röra studier av fotbollsmässiga framgångsfaktorer (exempelvis träningsmetoder) men också av villkor som ger förutsättningar för fotbollsspelande på elitnivå (exempelvis träningstider, spelarlöner). Att samhälleliga eliter, dit herrfotbollsspelare som Ibrahimovic kan räknas, inte gillar lönejämförelser och liknande (bilgåvor), är inget nytt och inget att bry sig om (eliter vill alltid ensidigt bestämma vilka jämförelser som är adekvata, och dit hör definitivt inte lönejämförelser).

Viktigt är också slutligen att medlemmar, ledare och spelare i fotbollsföreningar (den lokala vardagsnära fotbollspraktiken är viktig) noga bevakar hur resurserna fördelas mellan flick-/dam- och pojk-/herrfotboll. En jämförelse av detta slag förutsätter en noggrann granskning av föreningsbudgeten och ekonomiska resultatsammanställningar. Inte så lustfylld och enkel syssla kanske, men ändå av stor vikt i det föreningsbaserade jämställhetsarbetet.

About author
Jonny Hjelm är professor i historia vid Umeå universitet. Han har tidigare studerat svensk damfotbolls historia och nuvarande läge. Sedan 2008 forskar han om tävlingsidrottens status och ställning i Sverige. Jonny Hjelm är en regelbunden skribent på idrottsforum.org.
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message