En Gothia cup-betraktelse

Sonen är på Gothia cup. Det är svårt att få livstecken ifrån honom på 30 mils avstånd. Jag gläds med honom över att han är där. Han har tidigare varit med i cupen och det var då en stor upplevelse, inte minst hade laget roligt och friheten kändes antagligen stor.

Jag ser mig själv som en ganska tillåtande mor, med motton som frihet under ansvar och man lär sig av sina misstag, men samtidigt får misstagen inte vara för stora, för smärtsamma eller för ekonomiskt kostsamma (det sistnämnda gäller mig). Samtidigt så vill jag ju veta (tror jag) vad som pågår i fjortonåringens värld, kanske kan jag rädda honom från något större klavertramp? Ta det lugnt, sade jag innan han åkte. Tänk på att detta ska vara en rolig resa med dina vänner, men tänk före innan du handlar… och skada dig inte när du spelar. Och det är roligare att komma till B-final än A-final för då får ni antagligen spela fler matcher.

VM-finalen igår bekymrade mig. Mina tankar vandrade iväg till Bruce Willis och Die Hard när jag såg Schweinsteiger den sista kvarten. Jag mailar sonen ett filmklipp från nätet som visar vad som kan hända när man skadar sig – man kan skadas ännu mer och utsättas för diverse oangenäma ting av bårbärarna… Sonen har inte svarat på detta mail.

Jag laddar ner turnerings-appen, men genom denna får jag bara reda på spelschemat, och det kan ju vara bra, men i mitt fall vill jag veta andra saker. Hur mycket fritid har de? Vad gör de då? Går det att sova tillsammans med hela laget? Beter sig ledarna sympatiskt? Respekterar ungdomarna varandras och andras olikheter? Hur är vädret…?

På jakt efter sonen börjar jag fundera över om han kanske har lagt ut något på Instagram eller Twitter. Problemet är att jag inte vet vad han heter i dessa sammanhang – kanske kan jag finna några av hans vänners konto och se om de har lagt ut något, men även detta är en återvändsgränd. På taggen #Gothia på Instagram finner jag mest bilder av glada, förväntansfulla och lätt oroande spralliga ungdomar – som kalvar på grönbete. Det är inte bara fotboll som hägrar, kan jag utläsa av bilderna. Mer än så får jag inte veta. Sociala medier gör ungdomarnas kommunikation ljudlös och lösenordsskyddad, åtminstone för den stora massan och föräldrarna. Men jag vet att det i dessa sammanhang handlar om tonårspojkar i grupp, som troligen ska fostras till att bli ”män” med ”rätt” attityd.

Så jag messar sonen: ”Ring gärna om du har tid över. Det är jag som betalar abonnemanget…”

Det är inte lätt att vara förälder.

About author
Katarina Schenker is senior lecturer in sport sciences at Linnaeus University in Sweden. Her research interests concern inclusion and exclusion of children and youth in PE, as well as in the state funded Swedish sports movement. Her research pinpoints how and why teachers’ presumptions and teaching logics act excluding for some children and youth. Additionally, she investigates the relationship between sport and social entrepreneurship in the context of the Swedish sport model and Swedish sport policy. Some of her recent publications are «Health(y) Education in Health and Physical Education», Sport, education and society (2016); «The doxa of PETE – Set in stone?», European Physical Education Review (with Larsson & Linnér, 2016); «Teaching physical activity – a matter of health and equality?», Scandinavian Journal of Educational Research (2017); KIOSK – Idrott och socialt entreprenörskap (with Tomas Peterson, Malmö: Bokbox 2015).
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message