En feministisk didaktisk reflektion

Skolämnet Idrott och hälsa bedrivs i många fall på ”de idrottsaktiva pojkarnas planhalva” (Skolverket 2010:75). Lärarna behöver tongivande elevers lojalitet för att få undervisningen att fungera. ”Blyga flickor” som inte tar för sig vid samundervisningen kan kompenseras gentemot dominerande pojkar med exempelvis särundervisning (2010:64-65).

Samtidigt har skolan ett ansvar för att ”motverka traditionella könsmönster” och verka för jämställdhet (Lgr 11). Detta uppfattar jag gäller för hela skoldagen, på raster och i alla skolämnen.

Jag tror att det finns en medvetenhet bland lärare i idrott och hälsa om att flickor inte alltid kommer till ”sin rätt” i ämnet, även om det är troligt att många lärare inte vet hur situationen kan förändras. En början kan vara att lära sig av jämställdhetsarbete i samhället för att skapa en jämlikare undervisning. Nedan ges ett exempel på sådant som är möjligt att lära sig utifrån jämställdhetsarbetet inom idrotten. Beskrivningen är hämtad från Hovden (2012) och fallet Norge, men metaforerna är mina:

Jämställdhetsarbete kan ske utifrån olika ideologiska perspektiv. På 70-talet influerade liberala politiska diskurser jämställdhetskampen inom idrotten. Det handlade om att kvinnor också har rätt till idrotten. Det männen fick skulle kvinnorna också få. Detta medförde emellertid att kvinnorna fick anpassa sig till den idrott och organisation som männen byggt upp på sina villkor, vilket innebar att även om den formella jämlikheten fanns så var villkoren för att verka i denna miljö ojämlika. På 80-talet handlade genuspolitiska diskurser mer om ”equal outcomes”. Fokus handlade om att se över strukturerna inom idrotten och skapa särskilda strategier för att stärka kvinnornas positioner, ett konkret sådant exempel är representation i beslutande organ. Utifrån ett mer radikalfeministiskt perspektiv ifrågasattes dock ståndpunkten om ”equal outcomes” eftersom spelplanen trots allt sedan tidigare var bestämd av männen. För att göra ännu en idrottsliknelse skulle man kunna säga att kvinnorna genom olika riktade insatser blev ”dopade” för att kunna vara med i ett spel vars regler männen bestämt och för att kunna få ”equal outcomes”. Istället skulle sådant som värdesätts av kvinnor värderas lika med annat normgivande inom idrotten, det vill säga att också kvinnor skulle få möjlighet att (metaforiskt) bestämma spel, spelplan och regler inom idrotten. För att fortsätta med metaforerna: resultatet från en match i ett spel kan inte mätas med resultatet i en annan match i ett annat spel (för att de bygger på olika tankesystem, jämför med equal outcomes), men båda matcherna ska däremot utifrån detta perspektiv värderas som lika viktiga.

De olika perspektiven på jämställdhetsarbete kan ge följande förståelse för skolämnet idrott och hälsas didaktiska modell:

  • Lika tillträde och lika regler (samma kursplan, samma undervisningsinnehåll och samma kunskapskrav) gör att alla kan delta, men alla har inte lika möjligheter att lyckas i sitt deltagande. Är spelplanen pojkarnas så lär den förbli det.
  • Att kompensera flickor med stödinsatser (exempelvis särundervisning eller mer dans), förändrar inte det faktum att (den metaforiska) spelplanen är pojkarnas. Betygen kan dock bli mer lika.
  • Om spelplanen inte enbart ska vara pojkarnas skapelse behöver normerna för ämnet först synliggöras för att sedan omförhandlas till sådana som inte värdesätter någon elev högre än någon annan.

Om vi inte är nöjda med perspektivet att flickorna behöver kompenseras, en utgångspunkt som också innebär att flickorna ses som underordnade pojkarna, behöver normerna synliggöras. Men det är svårt. En början är emellertid att våga fråga sig vilka tabun som finns i ämnet – vad får inte ifrågasättas?

Man kan fundera över om även forskning bedrivs på pojkarnas planhalva i de fall  historiskt kulturell bestämd kroppsövning och kroppsligt lärande ses som axiomatiskt för ämnets innehåll och då utgör en central del i det som studeras. Jag kan inte svara på frågan, men tycker att den är värd att ställas och diskuteras.

 

Referenser

Hovden, Jorid (2012) Discourses and strategies for the inclusion of women in sport – the case of Norway, Sport in Society: Cultures, Commerce, Media, Politics, 15:3, 287-301.

Skolverket (2010). På pojkarnas planhalva?: ämnet idrott och hälsa ur ett jämställdhets- och likvärdighetsperspektiv. Stockholm: Skolverket.

Se också Helena Tolvheds artikel på SVT-Debatt 25/2-2014: Sportens värld måste bli mer jämlik

About author
Katarina Schenker is senior lecturer in sport sciences at Linnaeus University in Sweden. Her research interests concern inclusion and exclusion of children and youth in PE, as well as in the state funded Swedish sports movement. Her research pinpoints how and why teachers’ presumptions and teaching logics act excluding for some children and youth. Additionally, she investigates the relationship between sport and social entrepreneurship in the context of the Swedish sport model and Swedish sport policy. Some of her recent publications are «Health(y) Education in Health and Physical Education», Sport, education and society (2016); «The doxa of PETE – Set in stone?», European Physical Education Review (with Larsson & Linnér, 2016); «Teaching physical activity – a matter of health and equality?», Scandinavian Journal of Educational Research (2017); KIOSK – Idrott och socialt entreprenörskap (with Tomas Peterson, Malmö: Bokbox 2015).
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message