Det var handslaget som visade vem som var på väg ut i kylan…

I mitt förra blogginlägg började jag berätta om minnena av östtyska skidhöjdare som jag kommer att tänka på när jag läser Internationella skidförbundets historia till min lic. uppsats. På resan i Östberlin, som jag berättade om i förra blogginlägget träffade vi flera av de östtyska skidhöjdarna.

En man hade blont hår, rektangulära stålbågar till glasögonen, en halvlång svart skinjacka och svarta skinnhandskar. Ja, han såg ut som om han var direkt tagen från en spionfilm eller en Bondfilm på 70- eller 80-talet.

Han bjöd oss till Palace de Republik i Östberlin. Den enorma byggnaden där de stora besluten togs och pampiga middagar hölls. Till den här middagen var ett antal av de andra höjdarna medbjudna. Det har jag dock inget större minne av.  Det serverades tydligen också enormt mycket mat uppdelat i ett antal rätter. Mitt minne av middagen var att den var pampig, att mannen i svart läderjacka visade mig och min syster till toaletten och sedan fick han vänta LÄNGE eftersom vi var så imponerade av inredningen.  Efter middagen skjutsade mannen i skinnjackan oss till hotellet och ville ta en genväg, men svängde fel och plötsligt höll vi på att köra rakt in i Berlinmuren. En av alla gator som blivit delad mitt i och han ursäktade sig lite generat.

När han släppte av oss utanför hotellet tog jag sats och sa det jag hade övat på hela bilfärden, nämligen – Vielen Dank für alles och fick en stor puss på kinden som tack. Den tuffa ytan hade en väldigt mjuk insida.

Det var inte heller helt enkelt att vara höjdare i Östberlin, en dag kunde du vara ute i kylan. Något du gjort eller någon i din närhet eller någon som tyckte att något hade gått fel och plötsligt skulle några bort. På väg in till middagen viskade därför mannen i den svarta skinjackan till mina föräldrar. När ni hälsar ska ni vara uppmärksamma. Det är i handslaget du känner vem det är som är på väg ut i kylan…

Förskönar jag hur det var i öst och de som arbetade med idrott? Nej. Vet jag att några av dem jag träffade stod på Stasis lönelista? Ja, jag vet det. Vet jag att några av dem fanns med för att övervaka de andra? Ja, det vet jag. Vet jag att några följde med lagen för att försäkra sig om att de inte gjorde något ”oklokt”? Jag, det gör jag. Vet jag att de spionerade på min far så att det finns dokument om hans förehavande i arkiven hos Stasi? Ja, det gör jag.  Men jag träffade även människor. Många av dem fast i sin samtid. Jag var vid det här tillfället dessutom tio och hade ett annat perspektiv, även om jag förstod att vissa saker kunde man göra och andra inte, att man måste tänka på vad man sa etc.

Vad har det med idrottsforskning att göra? Jo, att när man berättar historian från Kalla kriget är mycket ofta svart och vitt och man jämför system, men i dessa system fanns det människor.  Vi ser stora idrottsforskare som skriver om idrotten i öst, men oftast med tydliga glasögon, bland annat Guttman i boken ”From ritual to records”. 

Återföreningen…

Tiden gick, Kalla kriget gick över, Berlinmuren föll, Tyskland enades och ett nytt Europa byggdes med nya stater.

2002 skulle jag ner till skidgymnasiet i Stams utanför Innsbruck i Österrike på tjänsteresa i en månad.

Jag skulle ta bilen ner. Pappa fick en inbjudan till en 50-årsfest i närheten av staden Sol. Det var en av skidstjärnorna från 70-talet som fyllde år. Av en händelse råkar det vara samma dag som jag skulle  befinna mig i Tyskland. Pappa ringer och ber mig åka och representera familjen.

På morgonen vaknar jag i norra Tyskland och det är bara att sätta foten på gasen. Sen eftermiddag når jag staden.  Jag letar rätt på restarurangen där festen ska vara. Jag går in genom dörren och där står födelsedagsbarnet som jag inte har sett på cirka 23 år. Bara jag kommer över tröskeln börjar hon storgråta och kramar mig om och om igen. Alla ska hälsa och jag presenteras för massor av människor jag antingen inte känner eller inte känner igen. Jag blir visad ut till ett stor tält där festen precis har börjat och där sitter de:

Kvinnan som hade haft en relation med en schweizisk åkare och som pappa förmedlat kärleksbrev emellan. Kärleksparet blev dock senare påkommet och kvinnan fick utreseförbud från Östtyskland. Där var tränaren som hade stuckit med sitt lag till Norge på tävlingar trots att de inte hade tillåtelse och som blev påkommen eftersom Östtyska staten hittade resultaten i en norsk tidning. Där var kvinnan som vi hade krupit på golvet i teknikaffären med(förra blogginlägget). Där var syrrans stora hjälte som hade henne som ett frimärke både på sig och efter sig när vi var små. Men där var inte min motsvarighet backhopparen Martin. Där var heller inte mannen i svart skinnjacka. Efter murens fall återförenades han med sin ungdoms kärlek och flyttade västerut. Och där var många andra av stjärnorna från det östtyska undret.

När alla satt till bords gick födelsedagsbarnet upp och berättade att jag nu skulle hålla ett tal. Och det var minst sagt en överraskning jag inte hade räknat med.

Jag kommer inte ihåg vad alla hette eller vad alla berättade, men jag kunde berätta för min far att det fanns en värme jag sällan upplevt. I Östtyskland fanns ett cyniskt idrottssystem, men när idrottshistoria berättas får man aldrig glömma att i systemet fanns det människor.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message