De svenska idrottshjältarna segrade över reklamen i Sverige

Segerfest i Kungsan

Segerfest i Kungsan. Folkmassan sluter upp. Långt där framme ser man de blågula som har intagit scenen. Foto: Kalle Johansson

Det har varit ishockey-VM. Förra årets VM sågs som ett organisatoriskt misslyckande. Kommunikationen, mediestrategierna och marknadsföringen hade inte funkat och läktarna gapade tomma. Till i år var läxan gjord, matcherna har varit välbesökta och stämningen hög. Den här gången är det en annan del av kommunikationen som har fått kritik. Kommunikationen mellan TV-producenterna och tittarna. I Sverige har ishockey varit på reklamkanaler sedan 20 år tillbaka. Många är kritiska mot att ha sport på reklamkanaler och till viss del kan jag också vara det. Men sport och reklam-tv funkar om producenterna och TV-kanalerna kan idrottens melodi och logik och klarar av att dirigera sitt lag. TV4 har inte riktigt lyckats. Övrig media har varit kritisk, vilket helt eller delvis framgår i nedanstående artiklar.http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/landslag/hockeyvm/article16810354.ab

http://www.idrottensaffarer.se/kronikor/2013/05/det-blev-anda-ett-pinsamt-vm?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Det blir för mycket reklam. Och visserligen kan man anklaga en kanal för att ha för mycket reklam, men den kritiken brukar aktualiseras när reklamen blir för påtaglig och påverkar helhetsintrycket av idrotten och programmet. Enligt de tyska forskarna Dohle och Vowe finns det olika delar i den så kallade medialiseringsprocessen av idrotten. Processen där idrotten utvecklas i relation till media. På gott och ont beroende på vem som håller i taktpinnen.  En kategori är Upplevelser . Det betyder den upplevelse som tv-tittaren har. Hur sportprogrammen är producerade och redigerade. En annan faktor är hur kommentatorerna förmedlar upplevelsen av sporten. Det finns också en kategori som heter TV-rättigheter. Den går helt och hållet ut på TV-rättigheterna för sportprogram.  De två kategorierna är skilda åt, men om det är en producent utan gehör för sportens melodi och dramaturgin i både sporten och programmet kommer reklamen att bli så påtaglig att den upplevs som påträngande(en del reklam gör det oavsett om det är mycket eller lite reklam). Då smälts de två kategorierna ihop. Det uppstår när TV-rättigheter har sålts till priset av upplevelsen. I medialiseringsprocessen ingår även idrottsorganisationerna och de har idag ett mycket stort ansvar. Under förhandlingar om TV-rättigheter måste de se till att de går vinnande ur striden, vilket betyder att de måste förstå vilken kvalitet de olika intressententerna kan erbjuda. Om de har delegerat uppgiften till någon annan aktör måste de se till att de fortfarande har en maktposition i förhandlingarna och har kompetens som kan avgöra vilket bud som FAKTISKT är det bästa, inte bara vem som erbjuder mest kapital eller vem som kan erbjuda mest täckning. En huvudfråga är; vem är bästa producenten? Jag pratade med en idrottstränare på elitnivå här för leden. Han var mycket orolig för hur produktionen ska bli på kommande OS då EBU:s kanaler har förlorat rättigheterna. Det betyder också att de inte är producenter för evenemangen och framförallt i skididrott har både SVT och NRK ett mycket gott rykte. Nu är det inte heller bara en producent som måste granskas. Det är för det första vilket produktionsbolag som är ansvarig. Det är bildproducenten. Den som producerar bilderna från arenan. Sedan är det de olika tv-bolagen som äger kanalerna och  slutligen är det de enskilda producenterna för programmen. Någon kan vara bra, men sammanlagda intrycket dåligt för att någon annan del inte fungerar. Därför måste idrottsorganisationen och dess företrädare ha mycket god kunskap om de olika kanalerna runt om i världen som är relaterade till den aktör som köper TV-rättigheterna. Vad händer annars? Effekterna kan vara drastiska för idrotten. Upplevelsen av idrotten kan ändras i negativ riktning med svikande intresse som följd. Jag ser ingen anledning till panik ännu eller rädsla för att allt håller på att ”gå utför” på grund av reklam och kommersialisering. Det går att göra bra produktioner på reklamkanaler och det görs bra produktioner på reklamkanaler. Det viktigaste är att idrottsorganisationerna har tillräcklig kompetens i sitt arbete med medieaktörerna.

Ishockey är inte min favoritidrott att följa på TV(är dock uppdaterad på resultaten) och en del är kritiska mot VM-formatet där inte alla spelare har möjlighet att ställa upp. Men i vilket fall som helst så vann reklamen över ishockeyn för mig i år. Vid reklampauserna bytte jag kanal och glömde gå tillbaka. Jag tittade därför på programmet Mästarnas Mästare samtidigt som Sverige slogs om guld, därefter slog jag och min sambo över till ishockeyfinalen, men i nästa reklampaus var vi borta igen.

Om man dock går igenom förra veckans tittarsiffror så vann fortfarande TV4 och ishockeyn i Sverige. Jag undrar hur det ser ut i andra länder? Medan jag trodde att man hade slutat att gå till Kungsträdgården  i Stockholm när Sverige vinner VM-guld i hockey så gladdes och njöt tusentals under träden, framför scenen i just Kungsträdgården där de blå-gula hade segerfest.

Men segerns sötma får inte lura idrottsorganisationerna när det är dags att förhandla nästa gång. TV-siffrorna var strålande och Sverige vann, men vad hade hänt om VM inte hade gått Sveriges väg? Eftersom TV-produktionen var ett hett ämne(i Sverige) trots att Sverige vann, vad tror ni hade hänt om de Blå- Gula hade gått förlorande ur kvarten till exempel? Vem hade orkat titta på reklamen då?

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message