En innerlig nekrolog över Lars-Magnus ”Mange” Engström, nestorn i svensk idrottsforskning, kunde läsas igår i DN. Även om jag bara träffade Mange en handfull gånger kan jag inte annat än instämma i det hans akademiska ”barn”, Håkan, Karin och Per, skriver om honom. Hans nyfikenhet och respektfulla bemötande av människor är något som jag minns i synnerhet.
När det gäller Manges forskning är det den longitudinella studie (40 år!) över en grupp människors fritidsvanor i olika skeden av livet som han påbörjade på 1960-talet som flest känner honom för.
Jag och en av Manges kollegor från forna Lärarhögskolan, Professor Emerita Gunilla Dahlberg, satt härförleden och samtalade om honom i fikarummet på Stockholms Universitet.
Förutom att vi mindes hans värme och vitala existens, visade det sig att båda tänkte på honom när vi var ute och promenerade. För det var så han sa: 30 minuters rask promenad om dagen är ett minimikrav för bibehållandet av en hyfsad hälsa.
Det är så klart inte fullödig beskrivning av en en forskargärning att koka ner den samma till en sådan enkel sats. Men det finns någonting poetiskt i att Mange alltid är med oss när vi är ute och promenerar. Det tror jag att han hade tyckt om.
