![]() |
Utlagd 23 mars 2004
|
Finns det tid och rum för barn? Ingegerd Ericsson I samtidsdebatten hävdas ibland att vi lever i ett barnfientligt samhälle och att detta är orsaken till att så få barn föds. Om vi lät barnens perspektiv ligga till grund för samhällsplanering och politiska beslut, skulle vi då kunna skapa ett bättre samhälle? Jag har haft förmånen att under några dagar, dels i ett vinterkallt Stockholm och dels i ett sommarvarmt Vadstena, få samtala och diskutera med forskare från skilda discipliner kring temat barns miljö och barns behov av rörelse. Initiativ till Stiftelsen Vadstena Forums symposium 2003 kom från stiftelsesekreterare Gösta Blücher i samverkan med Linköpings universitet. Även Boverket, Formas, Riksantikvarieämbetet, Riksbankens jubileumsfond och Vägverket har bidragit till att förverkliga ett spännande möte mellan samhällsplanerare, politiker, arkitekter, byggfolk och forskare. Vadstena Forums Symposium 2003 syftade till att belysa hur synen på barn och barndom förändrats samt att diskutera nutida barns villkor och förväntningar. Samtalen handlade om barnens situation i bostadsmiljön, i skolan, i förskolan, i naturen och många andra miljöer där barn rör sig. De uppsatser som presenteras i boken Finns det rum för barn? (Blücher & Graninger, 2003) låg till grund för dessa diskussioner och utgör samtidigt en dokumentation av symposiet. Bland bidragen kan följande intressanta exempel nämnas. Louise Nyström föreläste om stadsbygden som arena för barn under rubriken ”Som man bygger får man barn”. Pia Björklid och Mats Reneland medverkade kring temat ”Barns rörelsemönster och konflikter med trafik” där även barns tillgänglighet till skolor och idrottsanläggningar diskuterades. I detta sammanhang var det också intressant att lyfta fram det nationella uppropet ”Gå och cykla till skolan” som startades av Lunds tekniska förvaltning och vars budskap aktivt använts i Bunkefloprojektet en hälsofrämjande livsstil (1999), där bland annat positiva försök med ”Vandrande skolbuss” genomförts. Kerstin Ögren och Anne-Li Lindgren tog upp samspelet mellan vuxna och barn, konflikthantering och samverkan samt vuxnas föreställningar om barns delaktighet i ett historiskt perspektiv. ”Barn ett riskprojekt” diskuterades under ledning av Elisabeth Näsman och några aspekter på offentlig politik och familjeliv redogjorde Ingrid Söderlind för. Karin Arvastson och Mikael Wahldén har skrivit om barns förståelse, delaktighet och ansvar för sin kulturmiljö. Barns behov av rörelse behandlas i tre uppsatser: ”Trädgården tiden, lusten och varat” av Patrik Gran, ”Om barns behov av rörelse; den vardagliga aktiviteten” av Agneta Yngve, Andreas Nilsson, Maria Hagströmer och Michael Sjöström samt min egen ”Motorik, koncentrationsförmåga och skolprestationer”. Yngve, Nilsson, Hagströmer och Sjöström diskuterar bland annat Riksidrottsförbundets förslag om elevers rätt till 30 minuter fysisk aktivitet per dag inom skolans ram och menar att utbildningsminister Tomas Östros varit offer för en massmediekampanj och en högljudd vilseledd opinion som krävt ett beslut om detta. Författarna påstår att det inte finns något sakligt stöd för att organiserad fysisk aktivitet skulle främja en aktiv livsstil och är kritiska till koncentrationen kring skolan och skolidrotten, vilket de menar är ett ”exempel på dåligt folkhälsoarbete”. De skriver avslutningsvis att det dåligt underbyggda beslutet att införa 30 minuter fysisk aktivitet inom skoldagen riskerar att ”belasta framåtsyftande folkhälsoarbete”. Det är ganska hårda ord, skrivna av forskare som samtidigt är medvetna om att barns och ungdomars kroppsliga och själsliga tillväxt stimuleras av fysisk aktivitet, vilken även påverkar deras hälsoutveckling positivt. När Yngve, Nilsson, Hagströmer och Sjöström ifrågasätter att de mest behövande kan tillgodogöra sig utökad fysisk aktivitet under skoltid tyder det på att de inte tagit del av de forskningsresultat och positiva erfarenheter från Bunkefloprojektet (Ericsson, 2003), vilka diskuterades såväl i Stockholm som under Vadstena-symposiet. Dessa resultat redovisas i min uppsats, som i boken följer direkt på Yngves, Nilssons Hagströmers och Sjöströms bidrag. Där framgår bland annat att de elever som vunnit mest på utökad idrottsundervisning och daglig fysisk aktivitet i skolan är just de elever som hade de största motoriska bristerna vid projektstarten 1999. De positiva effekterna gäller såväl balansförmåga, koordination, koncentrationsförmåga som skolprestationer i svenska och matematik.
Forskning om motorik Forskning har visat att klyftan mellan fysiskt aktiva och fysiskt passiva barn har ökat (Engström, 1990). Motorikobservationer i Bunkefloprojektet visar att endast 43% av eleverna vid skolstarten hade god motorik motsvarande vad som kan förväntas av 6-7-åringar (Ericsson, 2003). Man kan fundera över om det finns tid och rum för barn att träna sin motorik, när så stor andel av barn som börjar skolan har en otränad eller ”oerfaren” motorik. Finns det tillräckligt stora ytor där barn får springa, hoppa och klättra? Och finns det tid för barn att leka färdigt? Hur små ytor ”förvarar” vi våra barn på i förskola och skola? Var går gränsen för när bristande utrymme får negativa effekter för barns motoriska utveckling? Skolan är den enda arena där vi når alla barn, och idrott och hälsa är så gott som det enda skolämnet där eleverna får möjlighet att utveckla och träna motoriska färdigheter samt tillägna sig kinestetiska kunskaper. 90-talets nedskärningar av idrottsämnet till endast 30-80 minuter per vecka (Ericsson, 2001) verkar få negativa effekter för barns motoriska utveckling. Efter två skolår med endast två idrottslektioner per vecka har endast 63% av eleverna god motorik, dvs. en motorisk status motsvarande balans- och koordinationsförmåga hos 6-7-åringar. Ett år senare har fortfarande 36% små eller stora motoriska brister (Ericsson, 2003). Detta visar i enlighet med andra studier att motoriska brister inte går över av sig själv (Cantell, Smyth & Ahonen, 1994; Cratty, 1997; SEF, 2000). Skolans två idrottslektioner per vecka är inte tillräckligt för att ge positiva motorikeffekter. Utan någon form av motorisk stimulering/träning kommer de flesta barn med motoriska brister att ha kvar sina motoriska problem långt upp genom skolåren. Därför borde en ökning av medveten motorisk träning för alla elever och specialundervisning i motorik för elever som behöver det, vara en självklarhet inom skolans ram. Tidigare forskningsresultat (exempelvis Frisk, 1996; Cratty, 1997, Ericsson, 1998; Cantell, 1998; Kadesjö & Gillberg, 1999) har visat att många barn som har motoriska brister vid skolstarten får problem med läs- och skrivinlärning senare i skolan. Resultaten från Bunkefloprojektet visar att även graden av motoriska brister kan ha betydelse för skolprestationer i svenska och matematik. Resultaten indikerar dessutom att skillnader i skolprestationer mellan elever med god motorik och elever med motoriska brister kan minska med utökad fysisk aktivitet och medveten motorisk träning i skolan (Ericsson, 2003). Ska skolan medverka i folkhälsoarbetet eller fortsätta att ge signaler om att fysisk aktivitet inte är viktigt? Ska skolan fortsätta att marginalisera idrottsämnet och därmed medverka till att klyftan mellan fysiskt aktiva och passiva skolbarn ökar? I Bunkefloprojektet schemaläggs en rörelselektion per dag för alla elever och dessutom extra motorisk träning för elever som behöver det. Dessa hälsofrämjande insatser syftar inte enbart till att påverka eleverna, utan även föräldrar, mor- och farföräldrar, ja hela befolkningen till en fysiskt aktiv livsstil, där även goda kostvanor ingår som en av flera hälsofrämjande faktorer.
Bristande kunskap om skolämnet idrott och hälsa I debatten om skolans idrottsundervisning märks emellanåt en bristande kunskap om mål och innehåll i skolämnet idrott och hälsa. Inte bara konditionsträning är hälsofrämjande. Ett viktigt mål med idrott och hälsa i skolan är att eleverna ska få kinestetisk kunskap, dvs. få möjlighet att träna och automatisera grovmotoriska rörelsemönster. Balans-, koordinations- och teknikträning är inte alltid pulshöjande, men väl så hälsofrämjande. Se på det lyckliga barnet, som just lyckats ta emot en passning. Eller se på den stolte gosse som vågar bjuda upp till dans, utan att först bättra på självförtroendet med alkoholhaltiga droppar. Han vågar om han fått möjlighet att öva danssteg; något man inte lär sig enbart genom att se andra dansa. Listan med exempel på hur fysisk aktivitet påverkar självkänsla och psykiskt välbefinnande kan göras lång och är ändå bara en del av idrottsämnets hälsofrämjande karaktär. Enligt Läroplanen Lpo94 (Utbildningsdepartementet, 1998) har skolan ett särskilt ansvar för elever som har brister i sin fysiska förmåga eller andra svårigheter i samband med kroppsrörelse och friluftsliv. Undervisningen skall bidra till jämställdhet mellan pojkar och flickor, stärka känslan av gemenskap mellan invandrarbarn och svenska barn samt utveckla förståelse och respekt för barns olika bakgrund.
Sammanfattningsvis Barns motorik (balans- och koordinationsförmåga) visar sig således vara påverkbar med insatser i skolan, men ingen har påstått att en utökning av skolämnet idrott och hälsa skulle vara hela lösningen för att komma till rätta med svenska folkets stillasittande livsstil och ökande fetma. För att få bästa effekt behövs troligen en kombination med en hel del andra åtgärder. Vi försöker i Bunkefloprojektet, som ett led i ett framåtsyftande folkhälsoarbete, visa effekter av daglig fysisk aktivitet med medveten motorisk träning i skolan. Vi ser med spänning fram emot forskning som visar positiva effekter av andra åtgärder.
Utökad och mer medveten motorisk träning behövs De forskningsresultat som i korthet redovisats i denna artikel ger anledning att formulera följande pedagogiska implikationer.
Mer information om skolämnet idrott och hälsa samt om forskning kring motorikobservationer och motorisk träning finns på http://www.mugi.se.
Referenser
|
||
www.idrottsforum.org | Redaktörer Bo Carlsson & Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann |