ISSN 1652–7224Publicerad den 16 december 2009
Klicka här för utskriftsvänlig version
Läs mer och svensk idrott, idrottspolitik och idrottsforskning på idrottsfrum.org

Languages on this page:

Konferensrapport:
SVEBI, Kalmar 2009


Katarina Schenker
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola



SVEBIs årliga forsknings- och utbildningskonferens var i år förlagd till Högskolan i Kalmar den 18–19 november. SVEBI står för Svensk Förening för Beteende- och Samhällsvetenskaplig Idrottsforskning. Föreningen har varit verksam sedan 1975, och arbetar idogt för att främja samhällsvetenskaplig idrottsforskning. Pelarna i det arbete utgörs av de årliga forsknings- och utbildningskonferenserna, SVEBIs årsbok som heter Aktuell Beteende- och samhällsvetenskaplig Idrottsforskning, forskarträffar som vartannat år genomförs i anslutning till årskonferenserna, den elektroniska tidningen Idrottsforskaren, samt SVEBIs D–uppsatstävling för studenter, där första priset är en inbjudan att medverka på årsmötet, helt kostnadsfritt.

I styrelsen för SVEBI sitter för närvarande Göran Patriksson (ordförande) Erwin Apitzsch (sekreterare), Anders Östnäs (kassör), Staffan Karp (ledamot), Jane Meckbach (ledamot), Ann-Christin Sollerhed (ledamot), samt Susanne Linnér (ledamot). Medlemskap i SVEBI kostar blott 150 spänn (50 för studerande och pensionärer) och det är bara att sätta in pengarna på föreningens plusgirokonto 251821-5. Som medlem får man årsboken, tidningen samt rabatt på konferensavgifter – och dessutom förtur vid anmälan. Det kan in det här sammanhanget vara värt att nämna att SVEBI och idrottsforum.org har inlett diskussioner om olika former för närmare samarbete.

De årliga forsknings- och utbildningskonferenserna flyttar mellan universitet och högskolor med idrottsutbildning. 2007 var man på Luleås tekniska universitet, 2008 på Örebro universitet, och i år alltså i Kalmar. Konferenserna är välstrukturerade och lockar gräddan av svensk idrottsforskning, och nya forskningsrön ser ofta dagen på dessa möten. Så också i år, uppenbarligen. Vår rapport från SVEBI-konferensen levereras detta år av Schenker, Katarina Schenker, i form av ett fylligt, illustrerat reportage vars enda svaghet, faktiskt, är att hon inte klarade av att täcka parallella sessioner. Och det får vi ha överseende med.




VEBI[1] står för Svensk Förening för Beteende- och Samhällsvetenskaplig Idrottsforskning. Intresseföreningen som bildades 1975 anordnar årligen en konferens där forskning inom området presenteras. I år hade Kalmar högskola värdskapet för konferensen. Detta var sista tillfället för högskolan, då Kalmar kommer att förenas med Växjö universitet och bilda Linnéuniversitetet[2] vid årsskiftet 2009/2010. 

För egen del var det första gången som jag fick möjlighet att gå på konferensen. Det visade sig vara ett ypperligt tillfälle att få ansikten och personligheter kopplade till namn som jag hitintills bara hade mött i litteraturen. Uppskattningsvis deltog drygt 100 personer, mestadels idrottsforskare, och i flera fall handledare tillsammans sina doktorander. Temat för konferensen var ”Aktuell idrottsforskning”[3]. Det fanns också fyra underteman: Psykologiska perspektiv på idrott, Sport mangement/Ledarskap, Idrottsrörelsen, samt Idrott och skola. Jag valde att delta i de senare två. I det följande kommer jag att presentera konferensen genom att referera till seminarierna. Men jag vill framhålla att dels är det inte lätt att presentera ett forskningsprojekt på 30 minuter så att alla förstår allt, och dels föreligger risken att jag inte har uppfattat allt som presenterades. För er som vill veta mer om seminarierna hänvisar jag till föredragshållarna och deras publikationer.

Konferensen inleddes med att Lars-Magnus Engström tilldelades ett ärofyllt pris[4] för bästa artikel[5] i tidskriften Physical Education & Sport Pedagogy. Den eniga juryn bedömde artikeln som ett ”typexempel på hur god forskning kan och bör bedrivas”. Ett stort grattis Mange!


Konferensen hölls på Sjöbefälsskolan i Kalmar. (Foto: Katarina Schenker)


Flera av presentationerna fann jag tänkvärda och intressanta. Modernast i sin presentationsform var Inger Elisson, Umeå universitet. Eliasson som disputerade den 5 juni år talade utifrån sin avhandling om det svårfångade barnperspektivet[6]. Alla som önskar ta del av en filmatiserad kortversion av Eliassons avhandling kan göra det via Nordic knowledge on the web[7], som är ett EU-finansierat samarbetsprojekt mellan Bodö, Vasa och Umeå. Titta särskilt på vad som händer med flickan som springer av planen 3:35 minuter in i filmen. Eliasson menar att logikerna är olika för barnen, föräldrarna och ledarna. För barnen är det en social logik, föräldrarna ser idrotten som god fostran, och för ledarna gäller en idrottslig logik. Då ledarna har mest makt får den logiken företräde. Ledarna bör således tona ner egna mål och drivkrafter till förmån för barnens vilja och deras lärande.

Stefan Wagnsson, som den 11 december disputerade[8] vid Karlstad universitet, höll föredrag på liknande tema som Eliasson, om föreningsidrotten som socialisationsmiljö för barn och ungdomar. Fostran inom idrotten kan vara positiv, men den behöver inte vara det. Forskning och tidningsrubriker har exempelvis vittnat om idrottare med oacceptabla beteenden. Enligt Wagnssons resultat tycks nyckeln till en ”god” fostran vara det sätt som verksamheten bedrivs på. Det handlar om att fokusera mindre på tävlingsresultat och istället främja uppgiftsorienterade miljöer inom idrotten. Så kallade antisociala handlingar var vanligare då resultatet var det viktiga.


Christine Dartsch, ny föreståndare på Centrum för idrottsforskning,
tillsammans med Anders Östnäs, SVEBIs kassör och mångårige eldsjäl.
(Foto:Katarina Schenker)


Jesper Andreasson, Kalmar högskola, talade om sin avhandling ”Idrottens kön: Genus, kropp och sexualitet i lagidrottens vardag”. Andreasson studerade ett herrhandbollslag i division 2 och ett fotbollslag i damallsvenskan. I handbollstudien hade han ett inifrånperspektiv, i fotbollsstudien blev perspektivet snarare utifrån. Avhandlingen recenserades på Idrottsforum den 18 april 2007[9], och därefter bröt en lärorik diskussion ut mellan recensenten Ingela Kolfjord och Andreasson kring genusforskningens dilemman[10]. Detta föredrag hade titeln ”Omklädningssexism och fotbollsmyter – Genus, kropp och sexualitet i lagidrottens vardag”. Som jag uppfattade föredraget handlade det till stor del om metodfrågor, om bland annat svårigheten att som man observera och delta i en miljö med bara kvinnor. Då det av förklarliga skäl är svårt, är det modigt av Andreasson att belysa denna del av idrotten som inte syns på arenorna.

Nanne Bergstrand,[11] som inte är idrottsforskare utan tränare för framgångsrika Kalmar FF, visade sig ha en ledarskapsfilosofi, som gick ut på att ”sluta jaga framgång”. För Bergstrand var en gemensam värdegrund i laget och föreningen viktig. Alla tränas i att tänka i bilder och skapa bilder av framtiden. Det som man önskar ska hända ska man visualisera i ett avslappnat tillstånd. Således var avslappning, framtidstro och ett helhetsperspektiv ledord i Bergstrands ledarskap. Såväl spelare som tränare behöver ha tillit till framtiden.

Att bemästra en ledarroll kan vara nog så komplicerat. När ledarna också blir lärare i specialidrott på Riksidrottsgymnasier (RIG) och specialidrottsprogram på gymnasieskolor kan kursmål tas bort eller bytas ut, exempelvis sådana som handlar om kön och ledarskap. Eva Olofsson har tillsammans med Magnus Ferry (Umeå universitet) utvärderat verksamheten för Skolverkets och Riksidrottsförbundets räkning och resultatet är bekymmersamt. Man räknar med att var tionde gymnasieelev i Sverige är idrottselev. Det är fler pojkar, det är färre med utländsk bakgrund, och jämfört med populationen i övrigt är det fler som är födda tidigt på året. Snedrekryteringen är alltså tydlig. Av lärarna är 16 procent kvinnor, 45 procent har en lärarutbildning, men endast 28 procent i Idrott och hälsa. 95 procent har en tränarutbildning, och rekryteringen sker inom idrottsrörelsen. Lärarna, liksom deras elever, tycker själva att de är kompetenta inom specialidrotten. Lärarna uppger dock att de inte är lika kompetenta i att sätta betyg. Genomsnittsbetyget för de som läser specialidrott är mycket högt. Mellan 65 procent och 90 procent har MVG, viss variation finns mellan elever på RIGs (som har högre betyg) och gymnasier och mellan flickor (som har högre betyg) och pojkar. Undervisningen är ofta könsåtskild – även i teoretiska delar. Olofsson och Ferry problematiserade internrekryteringen och det faktum att dessa gymnasier och program i så låg utsträckning väljer att anställa lärare som har en relevant högskoleutbildning. Rapporten ”Ämnet specialidrott i gymnasieskolan – en utvärdering av ämnet läsåret 2008/2009” ges i dagarna ut i RF:s rapportserie.


Jan-Eric Ekberg, Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola,
talade utifrån sin avhandling. (Foto:Katarina Schenker)


Undervisningen i Idrott och hälsa i grundskolan är inte heller problemfri. Jan-Eric Ekberg presenterade sin avhandling[12], och resultatet visar att lärarna i hans studie inte följer målbeskrivningarna i den nationella kursplanen för ämnet. Lärarna är främst intresserade av den fysiska aktiviteten och idrotten. Ekberg menar att det inte finns en välutvecklad begreppsapparat för att tala om undervisningen och ämnets innehåll och det finns heller ingen enighet kring vad ämnet ska innehålla. Föreningsidrotten får således ett stort inflytande över innehållet på lektionerna. Då Birgitta Fagrell har recenserat Ekbergs avhandling[13] för Idrottsforums räkning, kommer jag inte beröra innehållet närmare än så här, även om det är viktigt och tänkvärt.

Också Lena Larsson, Kalmar högskola, visade på föreningsidrottens inflytande, fast i detta fall på idrottslärarutbildningen. Larsson, som disputerade så sent som den 23 oktober i år, studerade vad studenterna i utbildningen vid ett lärosäte lär sig, och även vad de möter i utbildningen[14]. Studenterna i studien är påverkade av sin egen skolgång och egna erfarenheter av föreningsidrotten. De har fasta föreställningar om vad flickor respektive pojkar klarar under lektionerna. De ser flickorna som problematiska, och det gäller att i undervisningen försöka ”dölja naturgivna könsskillnader”. Utbildningen har starkt idrottsfokus. Idrottsintresserade studenter blir bekräftade under utbildningen. Larsson menar att studenterna passar som handen i handsken med utbildningen. De vill som lärare efter utbildningen få elever och deras föräldrar att bli intresserade av fysisk aktivitet och hälsa. De vill också kämpa för ämnets legitimitet. Problemet som jag uppfattar Larsson är att studenterna inte utmanas i sin uppfattning om att all idrott är bra och att de teoretiska studierna har allt för stort fokus mot humanbiologi. Studenterna utvecklar inte under utbildningen ett språk som gör att de kan tala om undervisningen (ämnesdidaktik). Det är den egna idrottsliga kompetensen som utgör läroboken, så kallad ”didaktisk” kompetens utgörs istället av en kokbok med recept, det vill säga övningar som eleverna kan göra.

Inger Karlefors[15] följde på samma tema. Karlefors har jämfört idrottslärarstudenter vid Luleå tekniska högskola och i Ghana. Förutsättningarna för studenterna var olika. I Ghana undervisar idrottslärarna 50-60 elever med militärisk disciplin. Aga är dessutom tillåtet. Eleverna är osynliga i undervisningen, och det handlar för studenterna om att leda klassen på ett välplanerat och auktoritärt vis. Studenterna lägger således mycket tid på lektionsplaneringar. När det gäller material, måste lärarna/studenterna vara händiga och kunna skapa sitt eget material. Studenterna i Luleå har material och lokaler, även om det inte är anpassat efter skolans kursplan. De vill kunna motivera varje elev och vara rättvis. Gemensamt för studenterna i Ghana och i Luleå är att studenterna vill inge respekt, inte bli ifrågasatta och att man kan idrott. Karlefors menar att ämnets svaga klassifikation (med hänvisning till Bernstein och Jan-Eric Ekberg) ger utrymme för föreningsidrottens starka inflytande.


Fredriksskans IP, Kalmar FFs nuvarande hemmaarena, sett från andra sidan Malmfjärden.
(Foto:Katarina Schenker)


Hittills har innehållet som jag har presenterat ovan handlat om idrottsrörelsen och/eller skolan. Mats Trondman valde utifrån ett fritidsforskningsperspektiv att tala om fritiden, idrotten och skolan. På ett underhållande vis framförde han ett förhållandevis teoretiskt innehåll, även om han relaterade det till en empirisk studie. Fyra definitioner av fritiden är vanligt förekommande: (1) fritid kan ses som aktivitet, (2) fritid kan vara erfarenhet, en känsla, (3) vad man gör på fritiden ska kännas som ett val. och (4) fritid kan betraktas som funktion, det är något som ska uppnås. De första tre alternativen handlar om fritidens egenvärde för individen. Den fjärde varianten är en funktion som fritiden ska uppfylla, exempelvis skapandet av sociala nätverk eller motverka droganvändning. Skolan däremot har en annan logik, där egenvärdet är mindre centralt. Trondman menade att funktionen för fritiden aldrig kan uppnås om egenvärdet inte finns. Utifrån ett samhällsperspektiv är således inte valet av fritidsaktivitet viktigt. Mer angeläget däremot är att tillhanda hålla ett brett utbud av fritidsmöjligheter för ungdomarna. Om det finns en balans mellan ledig tid och fritidsysselsättning är stressnivån hos unga som lägst. Att inte ha någon sysselsättning alls medför de högsta stressnivåerna. Trondman menade att fritidens logik inte passar i skolan. Elever som av någon anledning har valt bort fritidsaktiviteten under fritiden, ska istället utföra den under obligatorisk skoltid, i hopp om att de ska välja den som fritidsaktivitet. På frågan om idrotten kan växa svarar Trondman att det handlar om hur öppna eller slutna idrotterna är. Exempelvis är gymnastik en sluten form. Många går på barngymnastik, men efter några år är endast ett fåtal kvar i en tävlingsverksamhet. Boxning däremot kan man träna, utan att behöva tävla, och man får inte tävla om man inte tränar. Som jag förstår Trondman, så är det ett brett utbud av aktiviteter, och då nödvändigtvis inte bara idrottsliga aktiviteter, som behöver erbjudas barn och unga för att samhällets mål ska uppnås. Det måste vara meningsfullt för ungdomarna.

Vissa väljer att inte idrotta, för andra är idrott mer som en religion. Ett annat perspektiv är att religionen kan medföra både möjligheter och begränsningar för idrottande. Dagmar Dahl[16] stod för ett i sammanhanget udda men spännande inslag med sitt plenumföredrag om synen på idrott inom kristendom, islam och buddism, om etiska perspektiv och utmaningar. Dahl disputerade inom området den 5 juni 2008 vid Norges Idrettshøgskole. Hon har gjort textanalyser och dessutom intervjuat representanter för olika religioner och idrotten. Det bör påtalas att det inom islam finns kulturella skillnader mellan hur föreskrifterna tolkas. Kroppen kan dock betraktas som en gåva och aktiviteten ska således inte skada kroppen. Bönen framhålls också som fysiskt krävande. När det gäller beklädnaden framhåller några av informanterna som företrädde islam att korrekt klädsel är en viktig del, men samtidigt menade de utifrån sin tolkning att beslutet bör ligga hos individen. Inom Buddism är vägen viktigare än målet. Det viktiga är inte vem som vinner. I en kamp ska man göra en egen god insats så att den bäste vinner oavsett om man själv segrar eller inte, det handlar om att hjälpa motståndaren att visa vad han eller hon kan. Trots olikheterna mellan religionerna finns också likheter. Bland annat framhålls respekten för människovärdet, och man betonar nödvändigheten av samarbete och fairplay. Idrotten ses också som en global mötesplats.

Väl hemma igen, kommer jag att minnas, förutom alla intressanta föredrag, staden Kalmar som vacker men ödsligt folktom på natten, Kalmar högskola som en god arrangör, Kalmarstudenterna som framåt och trevliga, och SVEBI-styrelsen som eldsjälar. Jag är också glad över att ha fått möjligheten att träffa flera trevliga konferensdeltagare.

Noter



Copyright © Katarina Schenker 2009


www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann