![]() |
||||
|
||||
![]() |
Varför utnämna en idrottsminister?
En betraktelse över politikens förhållande till idrotten i skenet av Göran Perssons senaste regeringsombildning Annika Eliasson
Att Sveriges EU-medlemskap har fått följder för den svenska idrottsrörelsen i form av ökande förutsättningar för idrottare att flytta mellan EU:s medlemsländer är något jag redan kunnat visa bl. a. här på idrottsforum.org. Idrottsrörelsen verkar under samma yttre förutsättningar som resten av det civila samhället. Även om idrottsrörelsen är kompetent att besluta om sina egna regler, så gör den det inom de ramar som allmän lag sätter. Idrottens regler kan inte tillåta något som annars är förbjudet enligt lag eller förbjuda något som lag påbjuder. Bosman-domen är ett exempel på detta, liksom på hur den gemensamma EU-lagstiftningen också utgör allmän lag inom EU:s medlemsländer, där den dessutom är överordnad nationellt beslutad lagstiftning. I sammanhanget bör också nämnas att EU av och till haft ansatser att utveckla en gemensam idrottspolicy, även om detta fortfarande ligger i sin linda. Att idrotten också kan användas för politiska syften finns det gott om exempel på, såsom Berlin-olympiaden 1936 och idrottens ställning inom det forna östblocket både för kontaktskapande med andra länder (t.ex. den kinesiska ping-pong-diplomatin) och som nationell samlande symbol (bl.a. det ungerska fotbollslandslaget, ”Guldlaget”, i mitten av 1950-talet och det sovjetiska hockeylandslaget under 1960-1980-talen). Det är också värt att påpeka att idrotten i många länder haft en betydelse för att skapa en nationell identitet, inte minst i länder som levt under koloniala förhållanden, och att detta då haft politiska konsekvenser. Idrotten kan alltså inte verka helt oberoende av politiken. Är då en idrottsminister ett uttryck för att politiken försöker ta kommando över idrotten? Inte nödvändigtvis det beror på vilken form för styrning idrottsministern kommer att ge uttryck för i sin maktutövning. I princip finns det två olika tänkbara former för styrning: dels en minister som vill implementera en egen policy ”uppifrån och ner” i förhållande till idrottsrörelsen, dels att styrningen sker nerifrån, där ministern och hans medarbetare snarare samlar in idéer från idrottsrörelsens ”gräsrotsbyråkrater” och koordinerar dessa för att utforma en policy. Själva tillkomsten av en ministerpost som har ansvar för idrottsfrågor är i sig också ett tecken på att regeringen anser idrotten vara tillräckligt viktig för att vara värd en egen policy. I den mån som regeringen vill använda idrotten för att uppnå politiska mål säg t.ex. att det vore ett politiskt mål att Sverige skulle få arrangera ett OS är det troligt att regeringen skulle vilja använda idrottsrörelsen som ett redskap för att uppnå detta mål, vilket i så fall skulle tala för en styrning ”uppifrån och ner”. En sådan politik eftersträvar regeringen för övrigt inom många andra områden… Å andra sidan är ju idrottsrörelsen i huvudsak organiserad ”nerifrån och upp”, där verksamheten i allt väsentligt bedrivs lokalt med lokala idrottsföreningar som de intressenter som utgör huvudmän för idrottsrörelsen och som delegerar makt uppåt i den mån det befinnes nödvändigt. Ett effektivt stöd till idrottsrörelsen borde därför också vara organiserat enligt principen ”nedifrån och upp”. Vilka skäl kan då regeringen ha för att skapa en speciell idrottspolicy? Ett skäl har jag redan varit inne på: regeringen kan vilja genomdriva egna politiska mål medelst idrotten. Med ett synsätt där styrning ska bedrivas ”uppifrån och ned” är detta den enda logiska förklaringen. Alternativt kan regeringen rent symboliskt vilja få det att framstå som att den har en idrottspolicy, även om denna kan vara praktiskt taget renons på innehåll. Det här hänger samman med om policyn anger några mål att uppfylla eller ej. En policy som saknar uppställda mål blir ju svår att fylla med innehåll, eftersom policyn inte ger någon vägledning om vart det substantiella innehållet i policyn ska leda. Jag vill likna en sådan situation vid en orientering efter en karta utan utsatta kontroller eller rentav en orientering där ingen ens satt ut några kontroller i terrängen. Sedan är en symbolisk policy, som saknar uppställda mål, näst intill omöjlig att utvärdera, eftersom avsaknaden av mål gör det ungefär lika lätt att bedöma vad policyn uppnått som vad det är att bedöma en orientering där deltagarna inte kunnat markera några kontroller. En symbolisk policy gör det också omöjligt att tala om hur policyn styrs; det enda som säkert kan sägas är att det i vart fall inte går att styra den ”uppifrån och ned”. Om policyn däremot ställer upp några mål, t.ex. att främja jämställdhet och integration inom idrotten eller att stoppa huliganbråk, kan en utvärdering avgöra om och/eller i vilken utsträckning som målen uppnåtts. Samtidigt kan ju en utvärdering eventuellt visa att de vidtagna åtgärderna inom policyn inte leder till de avsedda resultaten. Därför ligger det en politisk risk i att sätta upp mål för en policy, något regeringen slipper med en symbolisk policy. Ett annat sätt att minska den politiska risken är att visserligen sätta upp mål, men att låta dessa vara så vaga och opreciserade att de blir svåra att utvärdera. Detta är för övrigt ett beprövat sätt att dölja motsättningar som kan ha kommit i dagen mellan de parter som utformat policyn. Å andra sidan kan regeringen eventuellt, enligt principen om styrning ”nerifrån och upp”, ha för avsikt att utforma en idrottspolicy genom att samordna idéer från idrottsrörelsens ”gräsrotsbyråkrater” och andra intressenter inom idrotten. Detta skulle också underlätta ett samarbete med idrottsrörelsen, eftersom den också i allt väsentligt är organiserad enligt principen ”nerifrån och upp”. Att Bosse Ringholm själv, som ordförande för Enskede IK, tillhör dessa ”gräsrotsbyråkrater” kan vara ett tecken på att detta är avsikten. Om inte annat, så kan utnämnandet av Bosse Ringholm till idrottsminister åtminstone vara ett sätt för regeringen att legitimera att det finns en sådan minister. Eventuellt kan det också vara ett tecken på att regeringen kommer att ge idrottsfrågor ökad uppmärksamhet när idrotten blir till ett ansvarsområde för en vice statsminister. I så fall torde detta komma att visa sig inom en tämligen snar framtid. Detta skulle t.ex. kunna visa sig genom ett ökat statligt stöd till idrotten, något som också kan tänkas ligga i statens intresse genom att ett sådant stöd ”vårdar” det civila samhället. Ett livskraftigt civilt samhälle ligger nämligen också i den demokratiska statens egenintresse, eftersom det är en förutsättning för en demokratisk maktutövning. I en tid när de traditionella formerna för politiskt deltagande engagerar allt färre, och då inte minst bland ungdomen, har staten än större anledning att försöka främja medborgarnas uppslutning kring det civila samhället. Som en folkrörelse som engagerar många unga kan idrottsrörelsen här spela en viktig roll genom att bidra till ungdomarnas demokratiska fostran. Idrottsrörelsen skulle också kunna lära staten och de politiska organisationerna något om samarbete över generationsgränser. Detta är särskilt viktigt när återväxten inom det politiska systemet blir allt klenare, något som bl.a. visar sig i att allt fler heltidsengagerade yngre politiker själva har politiker till föräldrar. Idrottsrörelsen, å andra sidan, fungerar ju i bästa fall som en mötesplats för människor i ytterst skiftande åldrar, med olika ursprung, kön och social bakgrund. Om Bosse Ringholm kan ta med sig idrottsrörelsens erfarenheter in i politiken och på det viset öka medborgarnas engagemang i det civila samhället är det, enligt min mening, i allra högsta grad berättigat att ha en särskild idrottsminister. Återstår bara att se om Bosse Ringholm är rätt person att uppnå detta, eller om han snarare kommer att bli ihågkommen för flygresor och ekonomiska oklarheter!
|
![]() |
||
www.idrottsforum.org | Redaktörer Bo Carlsson & Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann
|