
När vuxna män,
och en och annan kvinna,
gör något tillsammans
Släpp fram fruntimret, säger en lätt svajande gentleman i obestämbar ålder, medan han pekar på oss i kön till de uppställda bajamajorna.
Skärp er, säger han högre och viftar irriterat med armen, släpp fram fruntimret, var lite justa grabbar, för fan
Eftersom jag inte alls är van vid att tilltalas på detta sätt är det först när alla männen både före och efter mig i kön vänder sig om och tittar på mig som jag inser att fruntimret som ska släppas fram är jag.
Ska jag
tack
ursäkta
tack så mycket
stammar jag och ser mig frågande omkring, alltså
ska jag verkligen
Ja, ja, skynda på, säger killen framför mig och vinkar fram mig med handen.
Jag kliver ut ur kön och börjar gå fram mot bajamajorna. Jag nickar tacksamt åt alla håll och liksom trippar så snabbt jag kan fram till toadörren, som om trippandet på något sätt skulle förstärka min tacksamhet över denna ynnest.
Hon kunde ju inte pissa i pissepausen, rosslar min gentleman förklarande till sina bröder i kön, klart hon behöver pissa nu
Jag är på bortamatch, supporterresa, med laget i mitt hjärta på derbymatch hos värsta konkurrenten. Ungefär 300 supportrar i sex bussar. En förkrossande majoritet män, killar, karlar i alla åldrar, en och annan flickvän, en orolig mamma
också jag. Medelålders fotbollsfanatiska kvinna. Enbart där för sin egen skull.
Den pissepaus som gentlemannen ovan refererade till inträdde efter ungefär halva resan. Med ett par kalla i sig redan vid påstigningen spred sig oron i bussen ganska exakt efter en halvtimmas resa. Pissepaus! Ropades det från allt fler håll och tillslut kliver supportfunktionärerna fram till busschauffören. Efter en del förhandlande och mobiltelefonerande svängde två av bussarna in vid vägkanten och ut strömmade praktiskt taget alla utom jag. På en lång rad ställde sig cirka hundra män och lättade på blåsan. Jag satt kvar i bussen och såg genom fönstret hur två vithåriga damer med kaffetermosar och cyklarna lutade mot ett träd, slagit sig ner på en gräsplätt intill den cykelväg som sträckte sig parallellt med bilvägen. När bussarna svängt in till vägrenen och alla karlarna klivit ur reste sig båda upp med varsin kaffekopp i handen. Båda hade likadana knallgula solkepsar på sig som de nu sköt bak i nacken, båda sträckte sig på tå och började sedan fnissa. De fick syn på mig bakom bussens glasruta och jag vinkade uppmuntrande till dem. De vinkade tillbaks och den ena pekade på en liten kamera hon plockat upp ur cykelkorgen. Så höjde hon kameran mot motivet framför sig och knäppte en bild. De fnissade, vinkade mot mig igen och knäppte en bild till.
Busschauffören, som också tagit en nypa luft, såg lite förvirrat på mig när han klev in i bussen igen.
Jag kan vänta lite till om du också behöver
alltså när de klivit på igen
Tack, svarade jag, men det går bra, och såg framför mig hur jag ensam skulle ha klivit av och satt mig på huk vid vägrenen, medan hela bussen väntade på att jag skulle bli klar.
Väl framme på bortaarenan slussas vi snabbt, via en specialingång, in i en sorts ingenmansland. Ett inhägnat område med korvförsäljning, folköl i plastmugg och några bajamajor. Ett antal poliser står uppställda intill ett staket, bakom vilket hemmapublikens vrål gång på gång tränger igenom. Plötsligt kommer två ruttna äpplen virvlande över staketet och landar med ett klafs några centimeter från mig och mitt sällskap. Poliserna är genast framme och frågar oss artigt om allt är ok. Sedan eskorterar de oss vidare genom ingenmanslandet. Den yngste polisen ler mest av alla och nickar liksom välvilligt åt mitt håll flera gånger. Jag är omtumlad. Han kan ju inte veta att jag ockuperat hus och demonstrerat utan tillstånd, spridit obskyra flygblad och trashat porrbutiker på både östkusten och västkusten, samt haft tvivelaktigt umgänge under flera perioder av mitt liv. Det är en kort, men dock ovan upplevelse, att ha en polis på min sida, som någon sorts, ja, faktiskt
beskydd.
Ha en trevlig kväll, säger han, när jag avlevereras vid trappan som leder in till den för bortasupportrar avdelade läktarhalvan. Han är säkert en av de våra tänker jag när jag kliver uppför trapporna. Stackarn! Kommenderad att jobba denna kväll! Och kanske har han av olika skäl tvingats flytta till den här stan, och hans enda chans att få leva ut sin kärlek till sitt (och mitt) lag är att beskydda dess supportrar en kväll som den här!
Sedan börjar matchen. Och vi dansar, och vi sjunger och vi hoppar, och vi hoppar ännu mer, och vi ligger under med 01 i paus. Och det börjar regna. Och vi sjunger igen. Och hoppar igen och dansar. Och ligger under med 02! Och vi hoppar som tokiga och det blir 12. Och vi sjunger ännu mer och vecklar ut fanor och hoppar så läktaren skakar och det är 22 och det ösregnar, och det är magiskt, och det är slutsignal. Vi sjunger oavbrutet och trappan från läktaren är avstängd, vi sjunger i trettio minuter till och laget kommer bort till läktaren. Vinkar och gör kullerbytta. Så öppnas trappan och vi slussas, under polisbeskydd igen, snabbt ut från stadion, ut till de väntande bussarna. Någon har virrat bort sig men hämtas glatt upp av andra och dyngblöta kläder tas av och ersätts med torra. Man delar helt enkelt på de torra kläder som finns. Jag får en gammal arméfilt att knö´ in mig i. En ung kille med gipsad fot får hjälp att bygga upp ett tröjberg att mjukt vila gipsklumpen i. Vi kan inte sluta sjunga och det dånar av glädjetjut hela vägen hem. Utan pissepaus.
Supporterresor till bortamatcher är uppvisningar i medmänsklighet. Säg inget annat! Så här vansinnigt kul är det när vuxna män, och en och annan kvinna, gör något tillsammans.
Ing-Britt Melin är verksam vid Drömmarnas Hus i Malmö, och medlem nr 1437 i MFF-Support