Gästkrönikan:
Kuddrum eller knogjärn?


Magnhild Ahlström




JAG ÄR EN FJOLLA, javisst. Det tänker jag bevisa med den här krönikan. Och för att komma i stämning har jag tillfälligtvis bytt namn (se ovan).

Härom kvällen visades filmen Happy Gilmore på TV. Utan att bedöma själva filmen, skulle jag vilja uttrycka en viss irritation över hur denna golfspelande hockeyfanatiker framställs. Hans kärlek till ishockeyn gör det naturligt för honom svära och dela ut rallarsvingar till höger och vänster ute på golfbanan. Och hans tränare blir imponerad över Happys hårda skott när han missar mål och skjuter sönder plexiglaset.

Visst, jag förstår tanken med att porträttera de typiska hockeygubbarna på det sättet, eftersom det rimmar med en stor del av omvärldens uppfattning. Och i ärlighetens namn beter sig många inom ishockeyn på det sättet. Så långt är jag med.

Men det som irriterar mig är att den här bilden odlas och förskönas i de egna leden. Det är tydligen helt normalt att vara en bakåtsträvare och till exempel tycka att ”hockey ska göra ont”. Okej, hockey är en tuff sport och det är klart att det gör ont då och då, men det är ju knappast det som är syftet med spelet.

Eller har jag fel?

I så fall föreslår jag att alla spelare omedelbart slänger sina suspensoarer i soptunnan. För då kommer smärtan att nå nya himmelska höjder nästa gång det är dags att gå på is.

 

En stolt silvermedaljör: Toronto tog hem silvret i 1st World Outgames i Montréal i juli 2006. Nästa ”Gay Olympics”, som det kallats, går av stapeln 2009 i København.
INOM ISHOCKEYN FINNS en ingrodd anda av stelbent råhet, som för länge sedan passerat bäst-före-datum. Faktum är att den aldrig känts särskilt fräsch.

För att inte tala om den utbredda bögskräcken. Jag kan knappt tänka mig något mer svårbegripligt. Med lätthet kan jag i ett nafs räkna upp ett helt gäng ”problem” som är klart mycket större än homosexualitet. Men inom idrotten ses den som ren ondska.

Vad är egentligen problemet? Att den mänskliga rasen skulle dö ut? I så fall kan man väl börja i rätt ände och sluta släppa bomber på varandra.

I skrivande stund pågår just en utställning i Stockholm (var annars, om inte i fjollträsk?), som heter ”Min bästa bög”. Utställningen vill visa att även heterosexuella i ledande positioner har homosexuella vänner. Detta görs genom att samla fotografier på titelns tema från ett 50-tal olika heterosexuella personligheter. Medverkande är till exempel moderatledaren Fredrik Reinfeldt, Stockholms polismästare Carin Götblad, författaren Liza Marklund och komikern David Batra.

Men idrottarna lyser med sin frånvaro.  

Arrangören till ”Min bästa bög” har försökt att få med vartenda känt namn man kan tänka sig inom sporten och även personer inom riksidrottsförbundet. Men ingen har velat ställa upp. Detta beror naturligtvis inte på att alla dessa personer inte känner någon som är homosexuell. Nej, de är livrädda för att visa en sida av sig själva som kollegorna i branschen kan uppfatta som fjollig och vek. För en riktig idrottsman ska hålla käften och knyta näven tills blodsmaken infinner sig. 

 

TÄNK OM LEDNINGEN för någon av Sveriges storklubbar, till exempel Djurgården, Frölunda, Färjestad eller Modo, författade en policy som gick ut på att klubbens samtliga medlemmar skulle medverka i tåget på Pridefestivalen. Inte för att få folk att tro att man plötsligt blivit nån äcklig homoförening, utan för att visa sitt stöd och för att deklarera att man fullständigt skiter i alla konventioner om hur en idrottares sexuella läggning ska vara. Jösses, vilken uppmärksamhet den klubben skulle få. Och jag är ganska säker på att den skulle vinna respekt långt utanför idrottsetablissemanget.

Det skulle vara en uppiggande ståndpunkt, inte minst med tanke på föreningens unga utövare, som inte ska behöva växa upp med en tränare som står dubbelvikt över sargen och vrålar att ”han aldrig någonsin sett ett sånt ynkligt gäng kärringar”.

Många fans skulle så klart reagera negativt och skämmas över favoritlagets nya ståndpunkt och hävda att ”i vår klubb finns inga jävla bögar”.

Skitsnack! Det finns inte ett enda storlag i hela världen som stöds av en hundraprocentig skara heterosexuella fans.   

Idén med att låta en hockeyförening medverka i Pridefestivalen låter kanske helt omöjlig. Men glöm då inte att en lika främmande tanke plötsligt blev till verklighet när machojägarnas ikon Jan Guillou invigningstalade tillsammans med Amelia Adamo på årets festival. Vem hade trott det? Guillou var ju för övrigt en lovande elitsimmare än gång i tiden. Men simning är kanske lite bögigt? En löjlig sport utan närkamper? Kolla bara på de där små badbrallorna.

Jag kan redan nu höra röster som gnäller över vilken tönt jag är som tycker att ishockey ska vara ett spel för mjukisar. Men då har man inte förstått vad jag menar. Jag har förresten inte alltid själv varit Guds bästa barn och när det handlar om sport och spel har jag många gånger gått över gränsen för vad som varit tillåtet – fråga Micke Forsberg, brandman och Lidingö Vikings nye A-lagstränare. Han vet vilken opolerad tjurskalle jag kan vara.

Men vad jag vill är att ishockeyn ska öppna sina ögon och försöka hänga med i en mängd olika avseenden. En konservativ inställning till vad ishockey egentligen handlar om kommer aldrig att utveckla sporten, den saken är klar.

Puss och kram.

(Läs också Magnus krönika ”En orgie i förutfattade meningar” om vad som hände efter krönikan ovan.)



Copyright © Magnus Ahlström 2006

Gästkrönikören Magnus Ahlström är kanslichef på hockeyklubben Lidingö Vikings HC. Hans återkommande krönikor om ishockey som kultur- och samhällsfenomen hittar du på LVHCs hemsida.


www.idrottsforum.org  |  Redaktör Kjell E. Eriksson  |  Ansvarig utgivare Aage Radmann