ISSN 1652–7224 Publicerad den 14 december 2004
Vem gagnas av spekulationer om rasfördomar inom idrottsrörelsen?

Johan R. Norberg
Idrottsvetenskap, Malmö högskola



Karin Borevi, biträdande forskningsledare vid Integrationspolitiska maktutredningens forskningsprogram, med sin och Bo Bengtssons artikel i bakgrunden.

På DN-debatt torsdagen den 11 november publicerade statsvetarna Bo Bengtsson och Karin Borevi en artikel med titeln ”Rasfördomar i folkrörelser hindrar politisk integration”. Huvudbudskapet var att stora folkrörelser – däribland idrottsrörelsen – begränsar möjligheterna för personer med invandrarbakgrund att erhålla förtroendeposter. Dessutom sade man sig ha funnit ”tydliga inslag av rasifiering; föreställningar om biologiska eller kulturella skillnader som tillåts legitimera ojämlikhet”.

Idrott är ett globalt samhällsfenomen. Dess utformning och regelverk är universella och oftast välkända var man än befinner sig i världen. Mot denna bakgrund är idrottens potential som integrationsarena i det närmaste självklar. I idrotten kan människor finna en mötesplats där ålders-, kultur- och språkbarriärer annars utgör ett hinder. I idrotten kan invandrare och etniska minoriteter integreras i sina nya samhällen utan att förlora den egna identiteten. Idrotten kan således utgöra en kulturöverbryggande arena där människor av olika ursprung men med ett gemensamt intresse får möjlighet att lära känna varandra och därigenom även förstå och respektera skilda värderingar och ideal.

Men nu är det inte denna typ av allmän kulturell eller social integration som Bengtsson och Borevi intresserar sig för. Istället står den politiska integrationen i blickfånget, liktydigt med föreningslivets förmåga att integrera invandrare i det svenska samhällets politiska liv. Och här ser de problem. Huvudbudskapet är att idrottsrörelsen, tillsammans med andra stora folkrörelser, begränsar möjligheten för medlemmar med invandrarbakgrund att erhålla förtroendeposter.

Den konkreta frågan gäller således invandrares representation på ledarnivå inom idrottsrörelsen samt vilka mekanismer – eller maktutövningsstrategier – som kan förklara eventuell exkludering. I forskarrapporten går Bengtsson noggrant igenom befintliga data. Han tvingas konstatera att källäget är magert. Med hänvisning till Riksidrottsförbundets egen integrationsstudie noteras dock att invandrarungdomar söker sig till idrottsrörelsen i nästan lika stor utsträckning som ungdomar födda i Sverige (pojkar mer än flickor). Därefter framhålls en föreningsstudie från SCB som visar att personer med invandrarbakgrund inte är underrepresenterade som ledare sett i relation till deras andel av idrottsrörelsens medlemskår. Mot detta påpekar dock Bengtsson att sociologen Tomas Peterson visat en underrepresentation av ledare med invandrarbakgrund inom ungdomsfotbollen samt att RF:s egen studie visat att invandrarungdomar i lägre utsträckning än svenskfödda ungdomar blir erbjudna ledarutbildning. Däremot nämner han inte att samma rapport även visar att invandrarungdomar i lika stor utsträckning som övriga ungdomar har haft eller har ledaruppdrag.

Jag anser att det är synnerligen viktigt att studera idrottsrörelsen som integrationsarena och har förståelse för misstankar om att personer med utländsk bakgrund ofta är underrepresenterade på ledande positioner inom idrottsrörelsen, liksom i många stora folkrörelser. Men det faktiska kunskapsläget är begränsat. Det finns inga explicita studier av den etniska representationen inom Riksidrottsförbundet och dess special- och distriktsförbund. Likaså saknas konkreta studier av de mekanismer och orsakssamband som kan påverka invandrares möjligheter och begränsningar att erhålla olika ledaruppdrag. Slutligen ger befintliga data inte nämnvärt stöd för påståendet att invandrare är underrepresenterade på förtroendeposter inom idrottsrörelsen.

Av dessa enkla skäl undrar jag vem som gagnas av dåligt underbyggda larmrapporter eller spekulationer om rasfördomar inom idrottsrörelsen. Saken blir inte bättre av att Bo Bengtsson i den egna rapport påpekar att ett begrepp som ”rasifiering” är vetenskapligt tvivelakltigt ”trots dess polemiska kraft”.

 

www.idrottsforum.org  |  Redaktörer Bo Carlsson & Kjell E. Eriksson  |  Ansvarig utgivare Aage Radmann