”Slag mot huvudet krymper hjärnan”

Kristiina Pekkola
Lärarutbildningen, Malmö högskola

	Giovanni Alvarez får inte boxas i Sverige. (Foto: Bildbyrån)

Debatten om proffsboxningens legalisering har återigen kört igång i det svenska folkhemmet. I oktober 2001 beslöt regeringen med Ulrika Messing i spetsen att nu var det dags att på nytt utreda frågorna kring proffsboxning och andra kampidrotter. Undertecknad fick en förfrågan i december 2001 om att medverka som expert från kampidrotten judo. Nu, ett år efter det att utredningen släpptes 18 mars 2003, har regeringen fortfarande inte kommit fram till något konkret beslut.

Vad vi egentligen pratar om i dagsläget är ett 20-tal svenska proffsboxare och deras möjligheter att få boxas på hemmaplan. Släpp proffsboxningen fri! Låt killarna och tjejerna få boxas hemma och därigenom få bättre förutsättningar att kunna utöva sin idrott. Rikta energin istället på hur och vad gör vi med de övriga kampstilarna som är på väg att invadera våra idrottshallar.

Att proffsboxningen tagit så stor del av debatten är oerhört oroväckande med tanke på alla de övriga fightning-stilarna som tar över våra sporthallar. Och fler är på väg: K-1, Vale Tudo (portugisiska för ”allt är tillåtet”), Ultimate Fightning, Finnfight och Cage Fightning (de sistnämnda ingår i gruppen NHB – No Holds Barred, vilket är en beteckning på kampsporttävlingar med få regler).

Den första K-1 galan arrangerades i Solna den 7 februari i år och biljetterna (3000) såldes ut på en dag (!).   K-1 är ett samlingsnamn för den gren som förenar bland annat taekwondo, thaiboxning och kickboxning. Matcherna äger rum i en boxningsring. Mest liknar K-1-tävlingarna thaiboxningen. Till skillnad från i thaiboxning är det dock inte tillåtet att armbåga sin motståndare och ingen clinch får förekomma. Deltagarna i en match får dock slå, sparka och knäa varandra. Matcherna avgörs vanligen i tre ronder på vardera tre minuter. Det är förbjudet att sikta mot grenen. I övrigt är de flesta slag och sparkar tillåtna. Utövarna bär shorts, suspensoar, tandskydd och handskar. Inget mer. När man ser några av dessa fightning-stilar utövas live eller på TV är det lätt att dra paralleller till romarriket och dess gladiatorspel.

	Jomhod Kiatadisak och Ole Laursen möttes i ringen vid kampsportsgalan K-1 i Stockholm. K-1 är en blandning av olika kampsporter. Slagen och sparkarna träffar med full kraft, och matcherna slutar inte sällan med knock out. (Foto: Urban Andersson)

Att det är farligt att få sparkar och slag i huvudet, det har vi känt till länge. Men hjälper det att förbjuda utövarna att utöva sin idrott? Och hur farligt är det? Vi låter hjärnexperten Martin Ingvar, professor i kognitiv neurofysiologi, från utredningen Kampidrott i fokus (SOU 2003:24) svara på det.

Hjärnskador? Hur farligt är det egentligen?
Idrottsskador hänför sig huvudsakligen till tre klasser, akuta traumatiska skador, förslitningsskador och skador som utvecklas på lång sikt. De senare innefattar skador efter upprepat våld mot huvudet. Traditionellt har idrottens regelverk klarat av riskbedömningen när det gäller akuta skador medan skador på längre sikt inte har uppmärksammats på samma sätt. Det finns risker för skador på flera organ och kroppsdelar i kampidrotter med slag, sparkar eller grepp. Slag mot mage eller bröst kan t.ex. i olyckliga fall leda till inre blödningar och den som faller olyckligt vid ett kast kan t.ex. råka ut för mer eller mindre svåra nack- och ryggskador. Enligt min mening intar emellertid risken för skador på hjärnan p.g.a. slag eller sparkar en särställning. Hjärnan är speciell eftersom dess funktion medger att vi kan fungera som självständiga individer. Hjärnskador leder därför till ett vitt spektra av följdproblem som på många olika sätt kan inverka på en persons dagliga liv. Hjärnskador kan bl.a. leda till motoriska störningar, talsvårigheter, personlighetsförändringar och förtida åldrande. Med tanke på många kampidrotters speciella karaktär med träffar mot huvudet och därmed sammanhängande risker för akuta och kroniska skador finns det anledning att här koncentrera sig på risken för skador på hjärnan.

Vad när huvudet träffas av ett slag eller en spark?
När ett stillastående, men inte fixerat, huvud träffas av ett rörligt våld bringas det i en acceleration. Den tröga hjärnan accelererar inte lika fort utan pressas mot kraniets insida på platsen för våldet, medan den sugs bort vid motsatt pol. På liknande sätt kan hjärnan skadas vid rotation av huvudet. Hjärnan roterar inte lika fort som kraniet utan blir efter på samma sätt som vattnet i en karaff, som vrids. Roterande rörelser hos kraniet kan bl.a. bli följden av våld mot hakan, där huvudet svänger bakåt. Genom att hjärnan, som är mjuk och formbar, på olika sätt rör sig inuti kraniet kan skador uppkomma bl.a. på följande sätt; pressning mot ben, losslitning av kärl och nerver från ben och hinnor, glidande rörelser av hjärnans yta mot skrovligheter på benets insida, skärning mot vassa kanter samt förskjutningar och slitningar inuti hjärnvävnaden, eftersom dess komponenter har olika tröghet, förankring och elasticitetsegenskaper. Sådana förlopp kan leda till ett antal olika skador av kortsiktig eller mera varaktig karaktär.

	Foto: Urban Andersson

Framtida följder av hjärnskakningar
Forskningen har på senare tid något omvärderat riskerna med hjärnskakningar, framför allt när det gäller framtida följder för den som drabbas av en sådan. Även om den till synes läker ut kan det bli kvarstående skador som får en långsam progressiv karaktär. Skadornas symtom innefattar påverkan på inlärningsförmåga och koncentration, nedsatt stresstålighet samt påverkan på känslolivet med depressionssymtom och känslomässig förflackning. I lindriga fall är det inte möjligt att skilja detta från ett något försnabbat normalt åldrande. Just den glidande övergången från normalt åldrande till tydligt sjukligt åldrande gör det mycket svårt att ange hur många som drabbas av detta.

Alzheimers sjukdom
Vid undersökningar av döda boxares hjärnor har man funnit förändringar som i hög grad liknar de sjukliga förändringar som påvisas hos patienter med Alzheimers sjukdom. (Roberts m.fl. se ovan) Det finns också tecken på att huvudskador som ger avslitningar av nerver eller blodkärl kan sätta i gång processer som ger upphov till Alzheimers sjukdom. (Jordan BD, Relkin NR, Ravdin LD, Jacobs AR, Benett A, Gandy S. Apolidoprotein Epsilon4 associated with chronic traumatic brain injury in boxing. JAMA 1997; 278:136-40)

Det senaste svenska exemplet på riskerna med boxning kan vi läsa om i Svenska Dagbladet, 8/7 2003: ”Ingemar Johansson, en de allra största i den svenska idrottshistorien, lider av Alzheimers sjukdom och vårdas sedan i början av året på Saltsjöbadens sjukhus. Läkare utesluter inte att boxningen kan vara en av orsakerna till sjukdomen.”

Vad var utredningens slutsats?
Att tillåta proffsboxning med vissa reservationer (om detta kan man läsa mer om i http://justitie.regeringen.se/propositionermm/sou/pdf/sou2003_24.pdf). Det här kraven ställer utredningen för att tillåta proffsboxning och kampsportsarrangemang i Sverige:

• Regelsystem: Tydliga regler för vad som är tillåtet och otillåtet i sporten måste finns.
• Domare: Ansvariga domare ska kunna bryta en match om den är alltför ojämn
• Utrustning: Utövarna bör ha den utrustning som ger största möjliga säkerhet i förhållande till idrottens regler
• Förfarande efter knockout: En utövare ska inte få fortsätta en match om han eller hon drabbats av en hjärnskakning. Dessutom ska en deltagare som utsatts för en knockout inte få delta i nya matcher under en karantänperiod.
• Uppföljning: Varje deltagare ska bokföras för de matcher han/hon gått, om de råkat ut för en knockout och om de varit avstängda på grund av en knockout.
• Jämna matcher: Motståndarna i en match ska vara så jämna som möjligt rent skicklighetsmässigt.
• Matchlängd: Matchtiden bör begränsas för att skydda utövarna mot att få för många slag mot huvudet. Efterhand tröttas nackmuskulaturen ut vilket leder till större skaderisk.
• Åldersgräns: Den som tävlar i en kampidrott måste vara färdigväxta. En lägstaålder måste finnas. (Kampidrott i fokus, SOU 2003:24).
  

Krav på tillstånd för offentliga tillställningar
Förslaget i betänkandet var att det införs en reglering med krav på tillstånd enligt ordningslagen (1993:1617) för offentliga tillställningar som innehåller tävling eller uppvisning i kampidrotter med slag eller sparkar riktade mot motståndarens huvud. Detta skall gälla såväl boxning som andra kampidrotter. Denna reglering skall ersätta lagen om förbud mot professionell boxning. En förutsättning för att tillstånd skall kunna beviljas är att arrangemanget kan antas kunna genomföras på ett sätt som medför godtagbar säkerhet för deltagarna. (Kampidrott i fokus, SOU 2003:24)

Tanken var också att prövningen av ansökningar om tillstånd bör göras av polismyndigheterna, eftersom de redan i dag handlägger ärenden om tillstånd till offentliga tillställningar. Men polisen har inte velat ta på sig rollen som tillståndsmyndighet.

Kristiina Pekkola undervisar vi Malmö högskolas idrottsvetenskapliga program i idrottspsykologi. Hon är också sekreterare i Svensk Idrottspsykologisk förening, samt styrelseledamot i Svenska Judoförbundet och i Sisu Skåne.