![]() |
||
ISSN 16527224 ::: Publicerad den 1 februari 2006
|
||
![]() |
![]() Mänskliga rättigheter och idrottsjuridik, eller vad handlade konferensen om? Bo Carlsson & Kristin Fransson
I slutet av november åkte vi till en konferens i Johannesburg, där ämnet, ”Fighting Abuse in Sport”, väckte vårt intresse, speciellt eftersom två av sessionerna skulle handla om kränkningar av barn inom idrottens domäner, vilket har blivit en av våra större forskningssatsningar vid Idrottsvetenskap. Att konferensen även var den internationella föreningens för idrottsjuridik, International Association of Sports Law, elfte kongress var för oss av mindre betydelse. Kongresser har tidigare bl a ägt rum i Montivideo, Milwaukee och Nice, och vid ett flertal tillfällen i Grekland. Till den här konferensen/kongressen kom vi, från ett nollgradigt Malmö, till ett 20-gradigt Johannesburg en dag tidigare, och tänkte uppleva stadens ”värme” som (idrotts)turister (?) innan allvaret började på måndagen, men det visade sig hart när omöjligt då hotellpersonalen i princip förbjöd oss att lämna hotellet av oro för Johannesburgs ökända kriminalitet. Att tillbringa en hel dag på ett hotell skapade givetvis en olustig känsla, som sedermera förstärktes av att konferensdagarna, vilket var tre stycken, gick i samma tecken. Vi tillsammans med ett femtontal andra konferensdeltagare blev nämligen transporterades från hotellet varje morgon, efter en och halv timmes väntan på minibussen, till konferensanläggningen, som låg på andra sidan staden, och som visade sig vara en kall skrivningssal på universitetet i Johannesburg, ett universitet som för övrigt, enligt lokala källor, är byggd som en bunker, som de vita ska ta sig till ifall det blir kravaller och oroligheter i Johannesburg. Förutom hotell (som var bra) och konferensen såg vi tyvärr enbart stängsel, grindar och taggtråd, vilket ger en mycket negativ och förmodligen en rätt ensidig bild av Johannesburg. Dessutom kan nämnas att konferensens logistik d v s tider, transporter och mat var undermålig, något som kunde ha förklarats, och kanske accepterats, om konferensens deltagare varit närmare tvåhundra eller femhundra, men nu var vi enbart ett sextiotal tappra ”idrottsjurister” från (om vi bortser från vår skandinaviska närvaro) USA, Sydkorea, Sydafrika, Kenya, Brasilien, Grekland, Storbritannien samt Polen och Slovenien (där för övrigt nästa års konferens/kongress äger rum).
Nu är vi självfallet part i målet, men vår eget bidrag om Child Abuse tillsammans med JP Rossouw och Paul Singh, båda från Sydafrika, var nog en konferensens mest intressanta och proffsiga sessioner. JP Rossouw presenterade en rad rättsfall där barn blivit kränkta inom skolidrotten, såväl fysiskt (felaktiga träningsmetoder) som psykiskt (mobbing), och visade även på vilka sydafrikanska lagar som kan appliceras på den här typen av problem. Ett problem som Rossouw speciellt lyfte fram var elevers tilltro till lärare och den auktoritet och det beroendeförhållande som därvid utvecklas, vilket sannolikt gör att det finns ett stort mörkertal. Vår egen presentation var nummer två på dagordningen. Vi tog vid där Rossouw slutade och presenterade olika organisationers och intressegruppers respons på kränkningar av barn inom idrotten, och lyfte härvid fram Barnombudsmannens, BRIS, allFairs och Friends arbete. Vi avslutade med att tala om olika dilemman som dessa organisationer konfronteras med i sitt arbete: för det första idrottens fenomenologiska (funktionella) struktur, för det andra barns olika utvecklingsnivåer och för det tredje moraliska dilemman som selektion och vinnarkultur. Rossouws kollega, Paul Singh avslutade sessionen med att lyfta fram ett speciellt rättsfall, nämligen Joe Lourenco, och vad fallet haft för betydelse när dt gäller att utveckla en säker och trygg ”idrottmiljö” för barn. Därefter var det slut på barntemat. Men vi ämnar utveckla ett samarbete med såväl Singh som Rossouw i framtiden i syfte att göra olika komparativa studier. Den andra sessionen behandlade diskriminering av kvinnor i brasiliansk idrott, varvid Gabriela Nicacio påtalade att trots att kvinnor dyker upp i allt fler idrottsgrenar vilket hon såg som positivt behandlas de sämre än män vad gäller uppmärksamhet och ekonomi. Föga oväntat eller hur? Hon lyfte dock fram beachvolleybollen där kvinnor fått lika mycket uppmärksamhet, men utan att diskutera sexifieringen av idrotten, där just beachvolleybollen är ett tydlig och kvinnoförnedrande exempel. Därefter var det dags för en idrottsjurist från Nigeria, även kallad PPP (PowerPointPeter) att ”prata” om jämlikhet i nigeriansk idrott. I ett hav av texter, med typgrad 11p, förlorade vi oss bort i dagdrömmeri, vilket gjorde att vi fullständigt missade vad presentationen gick ut på. Suck! På kvällen (kl 18) bjöds det på Lexis-Nexis Butterworths Opening Dinner, som vi på vårt hotell ”missade” eftersom minibussen som skulle ta oss till tillställningen aldrig dök upp i varje fall inte innan kl 20 då vi alla gav upp! Tidigt den andra konferensdagen stod det klart att nu var det slut på ”Fighting Abuse in Sport” som trots allt var konferensens tema. Dagen inleds med en omfattande session om dopning, varvid bl a John O´Leary från Angelia Ruskin University i England dammade av John Rawls tegelsten från tidigt 70-tal i hopp om att finna en universell princip som kunde ena oss i kampen mot dopning. Hjälp! Det är inte mycket bevänt med etiska diskursen om vi måste försätta oss i metafysiska tillstånd som ”the original position” och ”in a veil of ignorance” för att bedriva effektivt antidopningarbete. Dopningsessionen fortsatte med några grekers diskussion om effektiva dopningkontroller, utan att referera till den egna bakgården. Eftermiddagens session var en märklig blandning av sydkoreansk idrottsjuridik (Kee-Young Yeum), krav (från Brian Books) på miljöanpassad golf i Nya Zeeland och Sydafrika, i enlighet med ländernas miljölagstiftning (jmf http://www.idrottsforum.org/articles/carlsson/carlsson041109.html) och en upplysning om att kända idrottare, typ David Beckham, bör skriva ”säkra” anställningsavtal med sin personal, typ barnvakter, som hindrar dem, via skadestånd, att informera massmedia om privata angelägenheter. Dessutom bidrog holländaren Robert Siekmann med en tyvärr fullständigt obegriplig presentation av EU och fotbollshuliganism. Det kan även påpekas att några av programbladets presentatörer inte dök upp! Onsdagen, konferensens tredje och sista dag, inleddes med att ordförande för International Association of Sports Law, James Nafziger, pratade om dopningkrisen i amerikansk fotboll, varvid han särskilt betonade problemet med att utveckla ett effektivt kontrollsystem och samtidigt upprätthålla respekten för civila och mänskliga rättigheter, vilket onekligen är en intressant problematik. Jean-Christian Drolet, en glad doktorand från Hamburg, talade därefter om förhållandet mellan FIFA:s transfersystem och EU-rätten, och menade att FIFA ”spelar på övertid”, och att deras transfersystem är dömt att förkastas av EU-domstolen. Luc Silance, en veteran i sammanhanget, tyckte att konferensen varit för negativ, och ville i stället finna en renässans för den inneboende idrottsetiken och dess historiska ideal, ”les sport et l’Ethique”. Gäsp! PowerPointPeter kom med sin andra presentation. Vi valde emellertid att få lite sol på våra bleka ansikten! Summa summarum: Kontakten med JP Rossouw och Paul Singh kan framöver visa sig vara fördelaktig, men i övrigt var konferensens olika spretiga sessioner inte i vår smak, och vi vill även hävda att man använt sig av falsk marknadsföring när man satt ”Fighting Abuse in Sport” som huvudtema för den 11:e konferensen/kongressen. Efter dessa i vårt tycke besynnerliga konferensdagar i Johannesburg (dels p g a innehållet i konferensen, dels p g a vår fängelsetillvaro) begav vi oss till Kapstaden för några dagars semester, vilket visade sig vara en fullträff, då Kapstaden är en fantastisk stad att uppleva, både som turist och som idrottsturist, med bl a ”Game of the Day”, dagens villebråd/högvilt/byte!
|
![]() |
www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann |