Det finns kunskap om och stort intresse för FYSS, Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling och FaR, Fysisk aktivitet på recept. Men blir implementeringen verkligen till något som leder oss framåt?

Ett hälsofrämjande arbete borde enligt min mening utgå från barnen och deras möjligheter till att vara fysiskt aktiva. Därför saknar jag i stor utsträckning riktlinjer för förskrivning av motorisk träning för barn.

Barn med motoriska svårigheter får sällan, eller väljer att inte, vara med i kamraters ”rörelselekar”. Här finns en risk för en ond cirkel, där motoriska svårigheter leder till minskad övning och därmed ännu sämre motorik (Ericsson, 2003). En orsak till befrielse från idrottslektioner är ibland att barnet blivit mobbat på grund av sin klumpiga motorik. Hade mobbade och överviktiga elever deltagit mer aktivt i skolans idrottsaktiviteter om de känt sig säkrare i sina kroppsrörelser?

Den största förändringen i barns och ungdomars hälsa under de senaste 25 åren är en ökande förekomst av psykiska och psykosociala hälsoproblem. Psykisk ohälsa kan hindra barn från att tillgodogöra sig undervisning och att vara fysiskt aktiva tillsammans med kamrater. Även här finns alltså ett behov av ett förebyggande arbete, och metoder för riktade förebyggande insatser behöver utvecklas. Trots detta saknas i stor utsträckning riktlinjer för hur skolhälsovården skulle kunna arbeta för att förebygga att barn får motoriska och psykosociala problem.

Skolhälsovårdens mål, som definieras i skollagen, är att bevara och förbättra elevernas psykiska och kroppsliga hälsa och verka för sunda levnadsvanor (Socialstyrelsen, 2004). I skollagen framgår att skolhälsovården främst ska vara förebyggande. En viktig uppgift är också att bevaka varje elevs rätt till att få goda förhållanden för sitt lärande. I skolhälsovårdens hälsofrämjande arbete ingår att känna igen elever med ökad sårbarhet, att upptäcka sådant som går att påverka och att aktivt bistå elever som behöver särskilt stöd. Fortfarande är det dock alltför sällsynt att skolläkare tillämpar FaR och förskriver motorisk träning för elever som behöver det. Därför blir möjligheter att få stöd i sin motoriska utveckling och vid behov extra motorisk träning helt beroende av vilken skola enskilda elever går på.

Skolhälsovårdens rutiner vid skolstarten har kritiserats för bristande kunskap och resurser. I Socialstyrelsens riktlinjer för skolhälsovården (a.a.) framgår att barnkompetensen inom skolhälsovården måste stärkas och arbetet mer präglas av hälsofrämjande insatser och förebyggande åtgärder. En kompetent skolhälsovård i samarbete med skolans pedagogiska personal är, enligt Socialstyrelsen, en viktig hälsofrämjande resurs för samhället, både när det gäller förebyggande åtgärder och tidig upptäckt av barn i behov av stöd och andra åtgärder. ”Förutom betydelsen för de enskilda eleverna kan tidiga preventiva insatser på sikt reducera vård- och sociala stödkostnader för samhället” (a.a., s. 4).

Det finns ett uttalat behov av att utveckla effektiva metoder för identifiering av barn med motorik- och koncentrationsproblem vid skolstarten, så att dessa får den hjälp med motoriska och perceptuella svårigheter de behöver. Detta synsätt förstärks av resultat som framkommit i Bunkefloprojektet - en hälsofrämjande livsstil (2003), såväl när det gäller motorik, koncentrationsförmåga som skolprestationer. Det finns alltså goda skäl för skolhälsovården att medverka till att utveckla tekniker för observationer och rutiner vid tidpunkten för barns skolstart. Enligt Socialstyrelsen (2004) är det en utvecklingsuppgift för skolhälsovården att ta fram och införliva evidensbaserade arbetsmetoder både i sitt arbete och i sitt samarbete med andra verksamheter.

Enligt skollagen ska alla elever i grundskolan erbjudas tre hälsobesök hos skolhälsovården. Syftet med hälsobesöken är att hitta oupptäckta funktionssvårigheter, sjukdomar och andra hälsoproblem. Hinder för elevers utveckling och inlärning bör identifieras och kartläggas. Det första hälsobesöket ska ske under det första skolåret och då borde, enligt min mening, även motorikobservationer ingå. Motorikobservationer vid skolstarten ger också möjlighet att identifiera barn med stora motoriska brister som kan ha även andra svårigheter och där ytterligare undersökning behöver göras.

Skolhälsovården har alltså genom hälsobesöken möjlighet att ta reda på och kartlägga hälsoproblem och belastningar samt deras samband med inlärning och skolgång. Barn med risk att utveckla koncentrationssvårigheter, motoriska och/eller kognitiva svårigheter skulle kunna identifieras vid skolstarten med hjälp av relativt enkla metoder. Flera förslag på hur en undersökning vid skolstarten skulle kunna se ut har presenterats, men för närvarande finns inte konsensus inom området.

Det mätinstrument som använts för att observera elevers motorik i Bunkefloprojektet, MUGI observationsschema (Ericsson, 1996), skulle kunna fungera vid screening-undersökningar även i andra skolor. Det är avsett att användas framför allt av idrotts- och speciallärare i samverkan med skolhälsovården för att få en uppfattning om vilka elever som skulle kunna ha nytta av extra motorisk träning.  

Avhandlingen Motorik, koncentrationsförmåga och skolprestationer (Ericsson, 2003) belyser betydelsen av ökad idrottsundervisning och extra stöd i form av motorisk träning i skolan. Resultaten visar att skolan behöver ha en större beredskap för att stödja barn med motoriska brister.

Studien visar att motoriska brister oftast inte går över av sig själv och att två idrottslektioner per vecka inte är tillräckligt. Utan någon form av medveten motorisk träning har de flesta barn med motoriska brister kvar dessa långt upp i skolåren. Därför borde specialundervisning i motorik vara en självklarhet för alla elever som behöver det. Detta stöd skulle underlättas om skolläkare och skolsköterskor i större utsträckning tillämpade FaR, så att motorisk träning kunde erbjudas innan motoriska brister hann ställa till olika problem för barnen.

Resultaten indikerar dessutom att ökad fysisk aktivitet och extra motorisk träning kan ha betydelse för skolprestationer i svenska och matematik. Förbättrad koncentrationsförmåga märks framför allt hos elever som hade stora motoriska brister och som fått anpassad motorisk träning i en mindre grupp utöver den ökade fysiska aktiviteten. I de fall där koncentrationssvårigheter är en följd av motoriska brister och för elever där motoriska problem hindrar dem från att kunna utnyttja sina förutsättningar att lära sig läsa, skriva och räkna borde skolläkaren tillämpa FaR och förskriva motorisk träning som ett komplement till andra specialpedagogiska insatser.

RF och SISU Idrottsutbildarna har tagit fram ett utbildningskoncept för idrottens organisationer och genomför utbildningar av aktivitets- och idrottsledare, som ska ta emot personer med FaR. Förhoppningsvis ingår i detta koncept även hur motorikobservationer kan genomföras och hur motorisk träning kan bedrivas. Det vore önskvärt att fler lärare, skolsköterskor och idrottsledare hade kunskap om hur man kan observera och stimulera barns och ungdomars motoriska utveckling. Enligt mina erfarenheter som idrottslärare, föreningsledare och lärarutbildare kan just motoriska brister vara ett hinder och en stor tröskel att ta sig över för både barn och vuxna som känner sig okoordinerade och klumpiga och därför inte vill utsätta sig för att bli betittade under fysisk aktivitet tillsammans med andra. Då kan det kännas lättare att få lov att träna balansförmåga och koordination enskilt eller i en mindre grupp och att där i lugn och ro få sakkunnig hjälp med att automatisera motoriska rörelsemönster.

Mer information om forskningsresultat, motorikobservationer och motorisk träning finns på www.mugi.se, www.bunkeflomodellen.com och på www.idrottsforum.org.