![]() |
Utlagd 13 januari 2004
|
Robert Bengtsson InledningNu har tiden kommit för att i en rapport göra en sammanfattning av innehåll och erfarenheter från det idrottshistoriska symposiet 67 november 2003. Det faller sig naturligt att då också se bakåt i tiden och göra jämförelser med de två tidigare tillfällen vi fått möjlighet att genomföra detta arrangemang. Mycket var nytt denna gång, men de grundläggande idéerna för symposiet har vi försökt bibehålla. Jämfört med symposiet 2001 hade deltagarskaran denna gång vuxit betydligt, då vi fick möjlighet att bjuda in forskare och studenter från alla de nordiska länderna, tillsammans med intresserade journalister. Detta medförde nya förutsättningar, som bl.a. kom att påverka ämnesvalen i symposieprogrammet. Vi försökte trots det stora deltagarantalet ge arrangemanget en informell inramning samtidigt som vi hopppades kunna hålla den vetenskapliga fanan högt. Har vi lyckats? Det kan bara Du som deltog svara på! Höga ambitioner är en sak men praktiken är ofta en annan. Utan Er, som under nästan ett års tid medverkade i planering och förberedelse rav symposiet och utan Er, som välvilligt ställde upp som föreläsare och medverkade i debatterna hade detta inte kunnat genomföras. Av alla lovord som i efterhand kommit oss arrangörertill del, hoppas och tror vi att även övriga deltagare haft stor behållning av arrangemanget. Tack för Er medverkan! Ett speciellt tack vill vi rikta till Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande, vars museikommitté gjort symposiet möjligt genom sitt ekonomiska stöd, och till dess ordförande Ulf Lönnqvist, som välvilligt ställde sig till förfogande som moderator undersymposiets båda dagar. Ett speciellt tack vill vi också rikta till Malmö Stads representationskommitté för en oförglömlig festkväll och till kommunalrådet, tillika ordföranden i fritidsnämnden, Lynn Ljungberg för sin medverkan, både som stöd och inspiratör. Ett annat speciellt tack vill vi rikta till Roger Gottfridsson, som i sin roll som funktionär i Svenska Journalistförbundet varit en ovärderlig länk i kontakterna mellan sina kolleger och oss arrangörer. För text och bild i denna rapport svarar Robert Bengtsson, praktikant från Malmö högskola, och för redigeringen redaktör Ingvar Ek.
Rolf Edling | Anders Hammer
Välkomna!
![]()
![]()
![]() Matti Goksöyr, professor vid Idrottshögskolan i Oslo, inledde. Hans föredrag kom att handla om idrottens kulturella identitet i främst Norge, men också skillnader och likheter mellan de nordiska länderna när det gäller synen på nationalism och idrott. För norsk del har Sverige genom hela 1900-talet varit den givna huvudmotståndaren inom idrotten. För svensk del har dock inte alltid Norge varit den självskrivna motståndaren. När det gällt fotboll har det varit Danmark, gällde det friidrott var det Finland och i skridsko och skidor var det Norge. Skidor har sedan länge varit en nationalsymbol för Norge. Enligt Goksöyr har det alltid varit lättare för norrmännen att ta ett nederlag i fotboll än i skidor. Faktum är att det lag som Sverige spelade flest landskamper i fotboll mot åren 1908-1920 var Norge. Man kan ställa sig frågan varför Sverige hellre mötte just Norge än Danmark.
Goksöyr avslutade med att spela upp ett klassiskt radioreferat med den legendariske Björge Lillelien från avslutningen och kulmen av fotbollslandskampen mellan Norge och England 1981. Norge hade vunnit, högljudda jubeltjut hördes, Lillelien var upphetsad och skrek att Thatcher var slagen liksom Lady Di och många fler. Ett exempel på hur starkt idrotten kan vara förknippad med ett lands identitet. Kristian Gerner, professor i historia vid Lunds universitet, talade sedan om "undret i Bern". Det hela handlade om Hollands förhållande till Tyskland inom fotbollen. Allt började i Bern 1954, då Holland i VM förlorade en match mot Tyskland. Holland var då inte någon stor fotbollsnation. För tyskarna var dock segern betydelsefull och sågs i viss mån av det tyska folket som en räddning av deras förlorade heder. När däremot Holland 20 år senare återigen förlorade mot Tyskland blev reaktionen annorlunda bland det holländska folket. Man kunde då i de holländska tidningarna läsa om att nederlaget jämfördes med ockupationen under andra världskriget. När sedan Holland fick revansch 1988 och slog Västtyskland beskrevs segern som Hollands andra befrielse efter kriget.
Johan Norberg, Malmö högskola, tog vid och berättade att han nyligen avslutat ett forskningsprojekt med namnet Idrottens väg till folkhemmet som behandlar idrottspolitik åren 1913-1970. Norberg har forskat på relationen mellan idrottsrörelsen och staten. En viktig fråga han tar upp är vem i denna relation som har haft initiativet i utvecklingen av idrotten.
Ekonomiskt bidrar stat och kommuner f n med cirka sju miljarder kronor per år till idrotten. När Riksidrottsförbundet (RF) och SCIF i början av 1900-talet ansökte om bidrag från staten, använde man sig av argument som idrottens samhällsnytta. Man menade att det behövdes hjälp från staten för att man skulle kunna nå ut till alla. Staten beslutade att bidrag skulle ges och ett stort ansvar lades på RF och SCIF. Staten skulle inte styra, utan stödja en ideell verksamhet. Norbergs utgångspunkt var att idrotten är en folkrörelse, som vill ta ansvar för sin egen verksamhet med så lite inblandning från staten som möjligt samtidigt som staten indirekt skulle ha en kontrollerande roll. Huvudpoängen i anförandet var att förhållandet visade sig vara tvärtom. I sin forskning hittade Norberg tendenser till att idrotten ville vara en del av hela samhället samtidigt som staten var försiktig med inblandning, och inte alls ville ha idrotten i sitt knä. Den inställning staten har till idrotten idag har varit ungefär densamma alltsedan 1913.
Tomas Peterson, professor i Idrottsvetenskap vid Malmö högskola, talade om två viktiga begrepp inom idrotten, som blir alltmer prominenta, nämligen professionalisering och kommersialisering. Vår nordiska idrottsmodell utsätts nu för tryck från båda dessa. Enligt Petersons hypotes leder denna utveckling till en allt större motsättning mellan den ideella idrottsföreningen och idrottsföretaget. Under tidens gång har den moderna idrotten spridits över världen som en diffusionsprocess likt ringarna på vattnet. Kärnan, som skapat ringarna, är den engelska sporten. Idag sker idéspridningen på ett helt annat sätt. Med hjälp av media kan idrotten överblickas helt annorlunda nu än förr. Peterson menar att idrotten härigenom har en tendens att bli alltmer likartad i stora delar av världen. Därför behövs nu bättre kunskap om idrotten i denna kommersialiseringsprocess. Den snabba utvecklingen kräver mer forskning kring ämnet. Under den efterföljande debatten kom frågor från åhörarna som rörde EU:s förslag angående idrotten och vad detta innebär för framtiden. Norberg menade att det är ett klart exempel på att staten nu visar framfötterna. Peterson menade att EU:s förslag på sikt kommer att leda till att idrotten måste bekosta sig själv och att detta kan innebära minskad tillgänglighet för dem som vill idrotta. Många inlägg handlade om nationella uttryck. Man spekulerade i att idrotten var en av arenorna där nationella uttryck fick sin form. En fråga gällde om idrotten idag var den enda arena där nationella uttryck är legala. Gerner menade att massmedia har en stor betydelse för detta. Han påminde om de enorma känsloyttringar finnkamperna under 30-talet väckte. Goksöyr tyckte sig se idrotten som ett friområde där denna typ av reaktioner är tillåtna. Anders Björnsson ställde en fråga om inte statens förhållande till idrotten skiljer sig från dess förhållande till andra folkrörelser. Norberg höll delvis med men betonade att kommunerna överlag hade större inflytande på idrotten än staten. Tomas Peterson fick möjlighet att ytterligare utveckla sina teser om den ökande professionaliseringen. Viktig för förståelsen av denna process ligger i en analys av den massmediala bevakningen. Professionaliseringen uppstår ur ett ömsesidigt beroende mellan idrotten och massmedia. Ulf Lönnqvist påpekade att den nordiska idrottens folkrörelsetanke inte existerar överhuvudtaget i de mellaneuropeiska länderna. Där ses idrotten mer som en affärsrörelse. Det uttrycktes även funderingar kring varför man i Sverige nuförtiden spelar nationalsången innan hockeymatcherna. Är detta ett tecken på nationalism eller amerikanisering?
![]() Bo Reimer, professor vid K3, Malmö högskola, talade om den utveckling av massmedias bevakning av idrotten, som skett genom åren och hur den påverkat idrotten. Han berättade om att han upplever ett motstånd inom mediaforskningen kring idrott. Detta trots det stora utrymme denna ges inom alla former av media. Ännu är inte idrotten något prioriterat område inom forskningen. Stora genombrott för televisionens möjligheter att bevaka idrott, var när man på 50-talet uppfann zoomen på kamerorna och när man på 60-talet kunde börja sända repriser av viktiga händelser. Första reprisen sändes 1963 från en match i amerikansk fotboll och för att tittarna inte skulle bli förvirrade fick man upprepade gånger säga att det faktiskt var en repris av ett mål och inte ett nytt. Utvecklingen går mot att göra idrottsevenemangen alltmer tittarvänliga. Den moderna tekniken gör det också möjligt att anpassa sändningarna till olika länders önskemål. Tidigare var det producenten som egenmäktigt valde vad som skulle visas eller inte. Ett exempel var när Gunnar Larsson tog OS-guld 1972 i simning. Detta visades inte direkt i svensk television, utan producenten valde vid det tillfället istället något annat. EnTV-sändning måste hela tiden vara intressant inte minst för att motsvara annonsörernas krav. Man kan medvetet skapa dramatik kring händelser som vid OS i Atlanta, som då den skadade gymnasten Carrie Strug framställdes som den som avgjorde tävlingen i sitt sista hopp. I själva verket var tävlingen redan avgjord. Knut Helland, professor vid universitetet i Bergen, menade att relationen idrott och media egentligen inte är något nytt. Endast formerna har förändrats. Han berättade om att man redan i slutet av 1800-talet i England använde sig av brevduvor för att förmedla t.ex. laguppställningar, pausresultat och slutresultat. Det kan jämföras med dagens sms-meddelanden via mobiltelefonerna. Helland exemplifierade hur nära relationen idrottmedia kunde vara förr, genom att berätta om Per Christian Andersson (född 1892), Norges första sportjournalist. Han var emelllertid inte bara journalist utan hade samtidigt en mängd andra roller. Bland annat kunde han som styrelseledamot inom fotbollen ta ut sig själv som spelare till landslaget. Ibland var han även självutsedd domare.
En annan intressant tendens i mediabevakningen av idrotten är det ökande intresset för individerna. En intervju med en idrottsman betyder att intervjupersonen ställs upp mot en vägg där annonsörernas loggor bildar bakgrund. Helland berättade om att vid en tävling där man spelade matcher under 17 dagar ägnade 15,5 timmar på träning och 11 timmar på presskonferenser. Peter Dahlén, professor vid universitetet i Bergen, visade flera exempel på hur TV och film blir alltmer synlig i sportsammanhang. Han menar att detta har blivit en centralt integrerad del av sportjournalistiken. Dahlén visade en bild på utsidan av ett nummer av Hockey News där man har en stor text som lyder The gangs of New York framför hockeyspelare från New York. Detta anspelar tydligt på filmen med samma titel. Ett annat exempel är filmen Space Jam där Michael Jordan spelar mot Bugs Bunny och andra animerade figurer. Tidigare hade det varit Jordan som marknadsfört Nike, men här är det Jordan själv som marknadsförs. Att Hermann Maier kallas Herminator är ingen slump. Det har tydligt ursprung från filmen Terminator. Vidare finns ett annat exempel att hämta från NHL-ishockeyn. Här har ett lag döpts till Annaheim Mighty Ducks. Laget ägs av Disney, som dessutom gjort en film baserad på ishockeylaget. Eva Queckfeldt, historiska institutionen vid Lunds universitet, har studerat hur sporten i tidningar har förändrats sedan TV:s genomslag på 60-talet. Hennes eget antagande var att tidningarna tidigare först och främst refererade idrottstävlingarna. När man numera kan se tävlingarna på TV vill man istället läsa om det som inte syns på TV-rutan, det vill säga kommentarer från tävlingarna. Hennes antagande visade sig vara korrekt. Artiklarna har blivit klart mer kommenterande under åren 1964-1988. En annan tydlig förändring gäller de publicerade bilderna. Tidigare var nästan alla bilder i tidningarna porträtt, vilket förekommer mer sällan idag. Numera är det oftast s.k. actionbilder som publiceras. Den fototekniska utvecklingen är naturligtvis en del av förklaringen. Anders Björnsson, vetenskapsjournalist, diskuterade skillnader och likheter mellan forskningsjournalistik och sportjournalistik. Hans utgångspunkt var forsknings- och vetenskapsjournalistiken, en genre som är betydligt yngre än sportjournalistiken. Men det finns likheter i sättet att närma sig det som ska beskrivas. Vetenskapens värld fungerar inte bara som ett intellektuellt system utan också som ett maktsystem. Det handlar om politisk makt, det vill säga om under- och överordning, vem som är "bäst". Det handlar också om ekonomisk makt, om resurser, anslag och institutionsbyggnad. Slutligen handlar det om kulturell eller ideologisk makt, makten över våra sinnen, vår uppmärksamhet och vårt tidsutnyttjande. Denna makttriad, efter Max Weber, borde också kunna tillämpas på idrottens värld, som också i långa stycken fungerar som ett maktsystem och inte bara som ett kroppskulturellt system. Man kan också fråga sig vad som döljer sig bakom dessa maktkategorier, i social mening.
För Björnsson framstår det som tydligt att vetenskapsutövare idag fyller ungefär samma funktion som präster, alltså det första ståndet, tidigare gjorde. De svarar på frågor om hur tillvaron och verkligheten är beskaffad och hur vi ska bära oss åt för att nå framsteg. Idrottsutövare, åtminstone toppidrottsmännen, har fått en roll i samhället som motsvarar det gamla krigarståndet. De får en prestige och ofta även materiella belöningar som skiljer dem från människor i mera vardagliga positioner. De beundras för tapperhet och för sina prestationer. Sportjournalistikens närmaste förebild är krigsreportaget på samma sätt som den vetenskapliga rapporteringen i medierna gärna antar karaktären av postillor, helgonlegender och andliga sånger.
I passets avslutande paneldebatt deltog Reimer, Helland, Dahlén, Queckfeldt och Björnsson. En fråga som aktualiserades var om dagens tävlingsidrott kan finnas kvar i framtiden i sin nuvarande form. Diskussionen handlade i huvudsak om den fortlöpande anpassning idrotten tvingas till av de krav som ställs "utifrån" av sponsorer och massmedia. Queckfeldt pekade på, som exempel på detta, att det finns klara tendenser att det som är massmedialt intressant leder till en situation där den lilla idrotten glöms bort. Reimer talade om att det blir allt svårare att skilja på det äkta och det iscensatta inom idrotten. Björnsson instämde i att alltmer i samhället blir iscensatt. Det finns enligt honom ett stort intresse för iscensatta företeelser och idrotten tenderar att bli en sådan. Från åhörarna framhölls ett bra exempel på hur media kan påverka och förändra idrotten. Bordtennisbollen har t.ex. gjorts större enbart för att pingis ska bli mer tittarvänlig för TV-publiken. En annan tänkvärd kommentar från åhörarna var ett påpekande om att det vid OS i Aten 1896 endast fanns 13 journalister på plats. Motsvarande siffra idag vad det gäller antalet mediamännniskor under olympiska sommarspel ligger på över 20.000.
![]() Mikael Lindfeldt, docent i etik vid teologiska institutionen, Åbo akademi, inledde. Lindfeldt, som skrivit boken "Idrott och moral", tog upp tankar ur denna i sitt föredrag. Man kan se moral utifrån olika synsätt. För en del är moral något som är klart och tydligt, men för andra är det något mer relativt. I sin bok har Lindfelt pekat på aspekter på idrotten som fenomen. Han har isolerat fyra aspekter, som han menar sammantaget beskriver innebörden av det vi kallar idrott.
Idrotten tenderar att bli sedd ur ett objektivistiskt moralperspektiv där man fokuserar på vissa handlingar och inte på varför de utfördes. Som exempel pekade Lindfeldt på olikheter inom idrotten och hur olika idrottsstjärnor förhåller sig till sina dopningincidenter. När Jari Isomätsä blev ertappad för dopning sa han att han inte tänkte be någon om ursäkt. Enligt honom hade han ingen att be om ursäkt till. Han skulle få sitt straff och det var allt. En annan inställning hade Ludmila Enquist när hon åkte fast. Hon visade stor ånger och bad det svenska folket om förlåtelse. Även om det är skillnad på Isomätsäs och Enquists inställningar så kan inte idrottens regelsystem göra någon skillnad på deras handlingar.
Lindfeldt ställde frågan: Är dopning ett moraliskt eller idrottsfunktionellt problem? Lindfeldt spekulerade i att hälsoargumentet egentligen är det enda hållbara argumentet för att behålla kontroller. Jan Lindroth, professor i idrottshistoria vid Stockholms universitet, talade om Linggymnastiken och dess ideologi. Fundamentet för denna form av gymnastik var fyra byggstenar:
Intresset för Linggymnastiken dog ut samtidigt som det andra världskriget slutade. Det finns många anledningar till varför det skedde just då. Ett skäl var att stora delar av läkarkåren föredrog andra former för fysisk aktivet. Bland fysiologerna ansåg flertalet att idrotten bättre utvecklade t.ex. hjärt- och lungfunktionerna än linggymnastiken. Den avgörande orsaken kanske ändå var det ideologiskifte, som berörde många områden i samhället efter krigsslutet. Lindroth frågade sig om det som vi idag betraktar som normalt, d.v.s. tävlingsidrotten,kommer att bestå för evigt. Linggymnastiken, som under 1800-talet var den ledande formen för kroppskultur, kom att utmanas och slutligen också att besegras av tävlingsidrotten. Det var då inte endast ett skifte av metoder utan även en djupgående ideologisk nyordning. Frågan är om vi nu ser början på ett nytt ideologiskifte. Else Trangbaek, Institut for Idraet vid Köpenhamns universitet, talade om kvinnor i idrotten. Vem bestämmer kvinnornas gränser och vem bär ansvaret för det? Vem har makten över kroppen? Hon berörde de kulturella och biologiska barriärer som begränsat kvinnornas möjligheter att delta i idrottslivet. In på 1900-talet hävdades att kvinnor hade begränsad energi p.g.a. sin reproduktivitet och att deras kroppar inte var lämpade för idrott. Ett stort genombrott var när kvinnor fick delta i OS för första gången 1928. Trangbaek påpekade också att dopning oftast syns tydligare på en kvinna än en man. Speciellt gäller det dopning med hjälp av anabola steroider, som hos kvinnan bland annat kan leda till grövre haka och förstorat adamsäpple. Bo Carlsson, Malmö högskola, har studerat den del av underhållningsindustrin, som idrotten har blivit en allt större del av. Han visade exempel på hur lätt många människor låter sig påverkas av t.ex. film och datorspel. Carlsson berättade om att det finns många svenskar som t.ex. tror att det svenska rättssystemet har en jury. Samma sak kan iakttas i Tyskland. Det kan tolkas som en påverkan från den amerikanska filmindustrin. Hur är det då med idrottens moralregler i underhållningsindustrin? Det finns otaliga sportdatorspel, men vad är det för moral som regerar? Det talades om ett hockeyspel utrustat med en mätare där man kunde avläsa och dessutom reglera intensiteten i de slagsmål som var inbyggda i spelet. I ett fotbollsspel ingick en funktion, som gick ut på att skaffa sig röda kort, d.v.s. bli utvisad. Enligt Carlsson är detta också ett socialt problem. Att speltillverkarna pekar på att det finns krigsspel eller andra med våldsinslag räcker inte som förklaring. Det är mer sannolikt att man i verkligheten kommer i kontakt med huliganer än att man "flyger stridsplan över Vietnam". En fråga i den efterföljande diskussionen gällde huruvida en idrottsman kunde betraktas som en artist vilken som helst. Han skulle därmed också ha rätten att bryta sig loss och överskrida gränser. Idrottsmannen skulle inte längre vara soldat utan artist. Lindfelt menade att alla har olika förhållningssätt, det man kallar etik och moral. En del kan göra vad som helst för pengar medan andra resonerar precis tvärt om. Andra kan riskera hälsan även om de inte får några pengar därför idrotten är en del av deras liv. En fråga kom upp bland åhörarna angående dopning: Vad hade Lindfeldt menat med att dopningen endast var en hälsofråga? Lindfeldt svarade att olika samhällen har olika syn på vad som är dopning och inte. Att det visat sig att många friidrottare i USA tagit THG gör oss i Sverige mer upprörda än i USA. Ett annat exempel från åhörarna gällde en Tour de France-cyklist som berättat om att dopningen var en del av hans vardag. En dag på jobbet, helt enkelt.
Moderatorn för paneldebatten Tomas Peterson inledde med att introducera Aage Radmann och Nils-Olof Zethrin för en kortare information. Aage Radmann, enhetschef för den idrottsvetenskapliga utbildningen vid Malmö högskola, presenterade högskolans idrottslärarprogram, idrottsvetenskapliga program och fristående kurser. På det idrottsvetenskapliga programmet har stor vikt lagts på att studenterna skall kunna komma i kontakt med olika arbetsplatser inom idrottsrörelsen. Man ordnar tillsammans med c:a 140 organisationer praktikantplatser flera gånger under utbildningens gång. Radmann hoppas att studenterna snart ska kunna gå vidare med forskarstudier inom idrottsvetenskapen även om MAH ännu inte blivit ett universitet. Nils-Olof Zethrin från historiska institutionen vid Stockholms universitet, samarbetar för närvarande med RF med den största idrottshistoriska satsningen i Sverige. Som ett inslag i RF:s hundraårsfirande 2003 har man valt ut hundra svenska platser som ansetts vara speciella kulturmiljöer för idrotten. Ett exempel är idrottshallen Bollen i Ystad som byggdes 1936. Zethrin har nyligen blivit klar med en fotobok som visar ett urval av dessa hundra miljöer. Boken visar upp trettio platser. Alan Bairner, professor vid Loughborough University i London, talade om sin forskning kring svenskarnas idrottsnationalism och svensk sport i allmänhet. Han har försökt att iaktta svensk sport utifrån. Vad han tycker är märkligt är det förhållandet att så få svenskar har skrivit om svenskarna och deras idrottsliga nationalism. För en utomstående ter sig svenskar och nordbor sig annorlunda än andra. Det faktum som gör att många svenskar blivit populära och framgångsrika idrottare utomlands kan till en viss del förklaras av att de allmänt betraktas som ovanligt goda lagspelare och lagkamrater. Dessutom har de en ovanligt fin förmåga att anpassa sig till andra kulturer och lära sig språk. En generell uppfattning om svenska idrottsmän utomlands är de är ödmjuka även när det gäller pengar. Bairner menade dock att undantag fanns som till exempel Fredrik Ljungberg. I nordamerikansk media kan man läsa och höra om Peter Forsbergs välgörenhetsarbete. Henrik Larsson är ett annat exempel på en svensk som nästan blivit en legend i Glasgows Celtic. I skotska tidningar kan man läsa om Larssons familjeliv och hans kärlek till Glasgow.
Bairner är imponerad av svenskars respekt för idrott. Sverige är ett land som tar hand om och hyllar små klubbar. Han menar, att för att svensken ska kunna se tillbaka på sin nationella identitet, som är så starkt kopplad till idrotten, är det viktigt att institutioner som Idrottsmuseet i Malmö får allt stöd. Vi lever nu i en tid där svenskars nationella identitet, precis som många andras, pressas av amerikanisering och globalisering. Efter Bairner var det dags för paneldebatten med Tomas Peterson, Mikael Lindfeldt, Alan Bairner, Matti Goksöyr, Bo Reimer, och Anders Björnsson. Diskussionen om nationalism genomsyrade debatten.
Bairner talade om hur en skotte kan resonera. En skotte vill inte identifiera sig med en engelsman. När engelsmännen uppträder som huliganer har det blivit ett avgörande skäl till att "vi som skottar" inte skall göra det. Det behöver alltså inte betyda att skottarna är ett fredligare folk, utan snarare att nationalismen är så stark att man inte vill förknippas med vad man tycker är en engelsk företeelse. Goksöyr talade om hur de nordiska länderna har velat bli igenkända genom historien. Norge har lagt stor vikt vid att vara stolt för att man är norsk. Svenskarna har alltid lagt stor vikt vid att vara nordiska. Danskarna vill bli sedda som européer medan finnarna vill utmärka sig som fredliga. Lindfeldt påpekade att alla idrottare har olika förhållande till sin nationella identitet. T.ex. så ville finnen Janne Holmér från Åland inte att Finlands flagga skulle hissas när han vunnit EM i maraton. Han kunde inteidentifiera sig med Finlands flagga. Men eftersom det inte fanns någon åländsk flagga så fick den finska flaggan hissas till sist ändå.
Anders Björnsson nämnde sedan att svensken ofta har två förhållningssätt till sin nationalitet. Å ena sidan är det lite löjligt att vara svensk. Man kan klaga över höga skatter osv. Å andra sidan är det helt okej att vara stolt när Sverige når framgång inom idrott. Faktum är, som Goksöyr påpekade, att idrotten är ett fält där man kan ha många identiteter. Tomas Peterson avslutade debatten med att tacka SCIF, Malmö Stad och Idrottsmuseet för ett utmärkt initiativ och ett fint genomförande av arrangemanget.
Avslutning
Lars Wass från SCIF avslutade symposiet. Han påpekade att detta var det tredje i raden. Han framhöll att detta senaste var det bästa hitintills och berömde arrangörerna från Idrottsmuseet i Malmö för de i detta välordnade arrangemang lyckats skapa en trevlig och vänlig stämning samtidigt som man lyckats hålla en hög vetenskaplig nivå. Wass passade även på att tacka för allt stöd från Malmö Stad samt Anders Hammer för hans stora entusiasm.
Deltagare
|