Den fjärde cykelnormen – ”omertà”

Print Friendly, PDF & Email

Bill Sund
Historiska institutionen, Stockholms universitet


bill-sund-120924”The law of silence: it exists not only in the Mafia but also in the peleton”, skriver den modige och forne irländske proffscyklisten Paul Kimmage i sin bok Rough Ride: Behind the Wheel with a Pro Cyclist redan år 1990 (s. 229).  Eller som Daniel Coyle formulerar sig i boken med Tyler Hamilton The Secret Race. Inside the Hidden World of the Tour de France: Doping, Cover-Ups, and Winning at all Costs: ”The Omertà’s strength was well established: in the sport’s long history, no top-level rider had ever revealed all. Support riders and team personnel who spoke about doping were cast out of the brotherhood and treated as traitors” (s. 5).

Såväl Paul Kimmage som Tyler Hamilton, som berättar historien om doping för Daniel Coyle, bryter mot ”omertà”-normen och framhåller vilka strategier (”the rules of the game”) som använts under årens lopp. Hamiltons berättelse är särskilt intressant då han varit hjälpryttare åt och lagkamrat med Lance Armstrong och senare även cyklat under sportchefen Bjarne Riis i CSC-stallet. Riis bekände för några år sedan att han var dopad när han vann ”le Tour de France” år 1996. Hamilton har mycket att berätta och han gör det också. Boken kan läsas som ett slags förarbete till USADA:s rapport om Armstrong. Denna skarpa rapport omfattar 1000 sidor och bygger bland annat på vittnesmål från 26 personer, inklusive 15 cyklister, med gedigna och detaljerade kunskaper om Armstrong och hans stall US Postal Service Team. Internationell cykelpress karaktäriserar nu Lance Armstrong och hans gärning med orden ”from pioneer to paria” och i samma publikation om Tourens hundraåriga historia anses Armstrongaffären vara den största skandalen hittills ”when its most succesfull rider was exposed as a cheat” (100 Years of the Tour de France, 2012).

När jag själv skrev om cykelsporten i Backe upp och backe ner: Svensk cykelsport och cykelhistoria i ett internationellt perspektiv (2012) ställdes jag inför frågeställningen och ställningstagandet om det också funnits en fjärde norm, alltså en ”omertà”-norm, inom den internationella professionella cykelsporten, men jag valde att i princip avgränsa mig mot dopingproblematiken, då jag ansåg frågan krävde speciell forskning. Men några nedslag om dopingfrågan i ”le Tour de France” och i svenska förbundet kring 1950 blev det i alla fall. Nu står det ändå i princip klart att man bör addera även denna norm till de tre övriga: alltså till (1) den hierarkiska regeln med en stallkapten och dennes underordnade hjälpryttare; till (2) regeln om solidaritet även med konkurrenterna som behöver stöd och hjälp under loppet, kanske efter en vurpa, utifrån grundsatsen om att vi yrkesmän måste hjälpas åt under en ”hård dag på jobbet”; samt till (3) regeln om samverkan – alltså att rycka och dra, om nödvändigt, även tillsammans med konkurrenter. Cykelsportens logik är komplicerad med sin mix av lagsport och individuell sport, där såväl ”alla för en” som ”en för alla” gäller. Det skall också poängteras att denna ”omertà”-norm inte innebar att samtliga cyklister var dopade. Det finns kända undantag även på hög nivå.

Även om dessa tre överordnade normer kan tyckas vara osportsliga och upprört många sanna idrottsälskare inom och utom cykelsporten under årens lopp, är ”omertà”-normen av ett helt annat kvalitativt slag, då den handlar om dold maktutövning och avskärmar sporten från det omgivande samhället och riskerar cyklisternas hälsa. Betänk att denna norm, den totala tystnaden, externt och ofta även internt inom organisationen, annars är mest känd för att vara en av grundvalarna i underjordiska och kriminella organisationer som den sicilianska maffian, Cosa Nostra, eller inom illegala politiska organisationer och nätverk som terrororganisationen al-Qaeda.

”Omertà”-regeln finns naturligtvis även, i uppmjukad form, i helt vanliga företags- och andra organisationer. Även demokratiska organisationer kan vara relativt slutna. Transparens är närmast ett modebegrepp, men större öppenhet eftersträvas nu i många sammanhang och måste givetvis också finnas inom sportens värld, där de ekonomiska faktorerna har blivit alltmer avgörande. Vi vet också att först när medlemmar i den sicilianska maffian började hoppa av och berätta kunde maffialedare sakföras, men en viktig förutsättning var att det fanns icke-korrupta jurister och domare på Sicilien – och det fanns det då. En liknande process har nu den professionella cykelsporten genomgått, även om den länge har skyddats av sportens egna utövare, vilket kommer till synes i Michael Barrys bok om Armstrongs stall, Inside the Postal Bus: My Ride with Lance Armstrong and U.S. Postal Cycling Team (2005), där han endast redogör för internationella cykelförbundets UCI:s dopingkontroller.

Att tävlingssporten haft sådana ”omertà”-drag har naturligtvis inte varit obekant för de sammansvurna och insatta men för den stora, breda publiken har det knappast varit känt. Här behövs nu djuplodande forskning där forskare från olika discipliner bör samverka, alltså samhällsvetare, humanister och medicinare, för att kunna analysera och förklara hela den historiska utvecklingsprocessen i dess skilda men samverkande dimensioner. Den medicinska kunskapen är naturligtvis helt central för att nå fullständiga resultat och full förståelse för dopingens hela problematik.

 

Kunskapsläget

Vad vet vi nu och vad finns att tillgå? En hel del givetvis: till exempel Riksidrottsförbundets utförliga rapport om doping och antidoping samt Angela J Schneiders forskning om doping och etik. Och på nätet finns dokumentation och långa historiska listor på dopade cyklister – alldeles för många av de stora cyklisterna återfinns på nedanstående Wikipedia-lista – och på de stoppinsatser som gjorts från arrangörer och förbund samt regeringar. I dopingkontroller har följande, i mitt urval av mer kända cyklister, fastnat och/eller bekänt att de använt förbjudna medel och då börjar jag först 1949 och slutar 2010:

  • Fausto Coppi, 1949
  • Jacques Anquetil, 1965
  • Tom Simpson, 1967
  • Eddy Merckx 1969/1973 (han tillbakavisade anklagelsen 1967, se t ex Daniel Friebes Eddy Merckx the Cannibal, 2012)
  • Joop Zoetemelk, 1977
  • Freddy Maertens, 1980
  • Francesco Moser, 1984
  • Laurent Fignon, Johan van der Velde, 1989
  • Sean Kelly, 1991
  • Stephen Roche, 1993
  • Marco Pantani, 1995/1999/2001
  • Levi Leipheimer, Bjarne Riis, Filippo Simeoni, Erik Zabel, 1996
  • Richard Virenque, Alex Zulle, 1998
  • Lance Armstrong, 1999 (han tillbakavisade detta och hänvisade till en utförd sårbehandling)
  • Tyler Hamilton, 2004/2008
  • David Millar, 2004
  • Ivan Basso, 2006/2007
  • Floyd Landis, Jan Ullrich, 2006
  • Tom Boonen, Michael Rasmussen, 2008
  • Alejandro Valverde, Alberto Contador, 2010

Genom bekännelselitteraturen, inte minst genom Hamilton, och tävlingsbeslut känner vi till den medicinska kunskapens och läkarnas helt avgörande roll när det gäller att dels införa, dels upptäcka olika sofistikerade dopingmetoder; särskilt tycks italienska och spanska läkare haft en viktig roll att serva stallen med att hålla deras cyklister slugt dopade utan att bli upptäckta. Tyler Hamilton redogör ingående för hur han behandlades och dopades av den italienske specialisten doktor Michele Ferrari, när han ingick i Armstrongs stall, och sedan av den spanske doktorn Eufemiano Fuentes när han tävlade för CSC och med Bjarne Riis som sport- och stallchef. Dessa redogörelser utgör bokens mest belysande delar och krossar närmast ”omertà”-regeln. Spelets regler bestod då av tre punkter:

1. Take red eggs for recovery once every week or two; make sure not to take them close to races.

2. Get EPO at races, from the team doctors. You don’t buy it; try to avoid keeping it in your house, except in special situations (like injury, or a long break between races). You inject it subcutaneously, into the fat layer beneath the skin. That helps it release more slowly, and provides sustained effect.

3. Be quiet about it (…) It was part of being cool (…) my only job was to close my mouth, extend my arm, and be a good worker (s. 58-59).

 

Utgångspunkter för forskning

Man kan alltså slå fast att utan dessa samtyckande cyklister och tjänstvilliga läkare funnes ingen doping. Alla stall hade tillgång till medicinsk expertis, liksom de stora loppens arrangörer. Det är en av utgångspunkterna för studier av dopingproblematiken. En annan sådan är att klarlägga och förstå hur cyklisternas samtycke till denna strukturella makt byggdes upp och vidmakthölls: att den hemlighölls utåt vet vi och i detta sammanhang konstruerades omertà-regeln.  Det gällde att vinna och inom den professionella cykelsporten fanns ”vinnarskallar” av format som var beredda att vinna även om de riskerade sin hälsa, vilket också många har gjort. Det var en av grundvalarna för ”omertà”. Man skall även ha klart för sig att de professionella cyklisterna gjorde sitt jobb, de var pressade yrkesmän, och hade en tuff arbetsmiljö att förhålla sig till, om än utifrån olika hierarkiska positioner i stallet/teamet.

Det var två utgångspunkter: den tredje utgångspunkten bör vara cykelsporten som sådan, alltså dess utveckling och organisation såväl nationellt som internationellt, särskilt relationerna mellan det internationella cykelförbundet UCI och de stora loppen? Vad har ledande personer inom sporten känt till? Vilket egentligt ledarskap har utövats och i vilken utsträckning har det bara handlat om ”laissez faire” från deras sida? Vilken roll spelade de kommersiella intressena? Och har det förekommit renodlad korruption? Ty olika åtgärder har satts in, allt ifrån den franska lagstiftningen på 1960-talet (en antidopninglag stiftades 1964), via Festinaaffären under Touren 1999 och så vidare till dags dato med USADA:s avslöjande och bestraffning av Lance Armstrongs doping, som troligen kommer att bli epokgörande.

Kort sagt vill jag se en forskning – utifrån att cyklisterna utövar ett yrke med en speciell fysisk och psykosocial arbetsmiljö – som fokuserar på:

  1. Den medicinska aspekten, läkarnas avgörande roll.
  2. Cyklisternas samtycke.
  3. Cykelsportens sportsliga och ekonomiska utveckling, organisation och management/ledarskap.

 

Maktperspektiv

Syftet med forskningen är att nå kunskap om och förstå hur denna doping kunnat utvecklas och bestå under årens lopp trots att åtgärder satts in. Med mer kunskap kan dopingen bekämpas effektivare. Hela undersökningen bör präglas av ett maktperspektiv eftersom problemtiken handlar om makt, vilket också Hamilton framhåller, och ”omertà”-regeln är djupt maktmässig. Det är således maffiametoder inom sportens värld som skall studeras. Trist men sant. I litteraturen om makt finns egendomligt nog ingen makttyp för ”omertà”. Inom den kriminologiska forskningen förnekades också länge att maffian utgjordes av hierarkiska organisationer; istället betraktades maffian som tämligen lösa nätverk. Utifrån den danske forskaren Sören Christensens med fleras maktmodeller skulle dock ”omertà” i organisationer kunna analyseras genom maktens tredje dimension, alltså makten över människors uppfattningar och intressen, där kulturell hegemoni, etik och strukturell makt återfinns, samt genom den fjärde dimensionen: makt i komplexa system.

 

Referenser

Litteratur

  • 100 Years of the Tour de France, 2012
  • Barry, Michael Inside the Postal Bus. My Ride with Lance Armstrong and the U-S. Postal Cycling Team. Boulder, CO: Velo Press 2005
  • Christensen, Sören et al Makt, beslut, ledarskap. Märkbar och obemärkt makt. Stockholm: SNS förlag 2011
  • Doping- och antidopingforskning. En inventering av samhälls- och beteendevetenskaplig forskning 2004-2007. Riksidrottsförbundets FoU rapport 2008:1
  • Friebe, Daniel Eddy Merckx the Cannibal. London: Ebury Press 2012
  • Hamilton, Tyler and Daniel Coyle The Secret Race. Inside the Hidden World of the Tour de France: Doping, Cover-Ups, and Winningat all Costs. New York: Bantam Books 2012
  • Kimmage, Paul Rough Ride. Behind the Wheel with a Pro Cyclist. London: Yellow Jersey Press 1990/2001
  • Schneider, Angela J & Fan Hong (red) Doping in Sport: Global Ethical Issues, ed by and. Aldershot, Oxon: Routledge 2007
  • Sund, Bill: Backe upp och backe ner. Svensk cykelsport och cykelhistoria i ett internationellt perspektiv. (Malmö Studies in Sport Sciences vol. 12). Malmö: idrottsforum.org, 2012

Internet

Copyright © Bill Sund

 

1 comment on this postSubmit yours
  1. Please read the rather magisterial L’épreuve du dopage: sociologie du cyclisme professionel, 2008, before reinventing the wheel (pardon the pun)!

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message