Om idrott och manliga tårar

Print Friendly

Kutte Jönsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


kutte300Det var en match som skulle gå till historien.

Förutsättningarna för att VM-semifinalen mellan ärkerivalerna England och Västtyskland, på Stadio delle Alpi i Turin den fjärde juli 1990, skulle utvecklas till ett klassiskt idrottsdrama fanns redan innan matchen började. Särskilt betydelsefull var matchen i England. Inte sedan 1966 hade nämligen ett engelskt fotbollslandslag nått så långt som till en semifinal i en VM-turnering.

Och förväntningarna på episk dramatik kom att infrias. Efter ordinarie speltid stod det 1-1. Efter förlängning stod det fortfarande 1-1. Straffsparksläggning skulle få avgöra matchen. Och den vanns till slut av Västtyskland.

Men nu är det varken resultatet, eller ens hur matchen fick avgöras, som gjort att den gått till historien. Utan någonting helt annat: en isolerad händelse som utspelade sig åtta minuter in i förlängningen, när den engelske stjärnan Paul ”Gazza” Gascoigne tacklade omkull västtysken Thomas Berthold. För detta fick Gascoigne ett gult kort, hans andra under turneringen. Två gula kort betydde avstängning i nästa match, i Gascoignes fall en eventuell VM-final. Insikten om detta faktum rasade snart med full kraft in i Gascoigne. Och han började gråta.

Tårarna som föll nerför Gascoignes ansikte sände en mindre chockvåg genom fotbollsvärlden. Också bland hans lagkamrater. Den som först noterade tårarna var anfallsstjärnan Gary Lineker, som genast började gestikulera till den engelska bänken och förbundskaptenen Bobby Robson. Linekers budskap var tydligt och klart: ”Håll ett öga på Gascoigne!” För det Lineker trott sig se var en i det närmaste okontaktbar spelare på väg mot ett psykiskt sammanbrott.

Något sammanbrott kom nu aldrig. Tvärtom återhämtade sig Gascoigne snabbt, skakade av sig gråten och fullföljde matchen strålande. Men fotbollshistoria hade ändå skrivits på det korta ögonblick Gascoigne hade gråtit.

Händelsen fick omedelbart ett stort genomslag i den engelska nationen. Senare skulle poeten Ian Hamilton, i en uppmärksammad artikel i litteraturtidskriften Granta från 1993, skildra dem som ”krigarens tårar”. Och som ”patriotiska tårar”. Tårarna fick på så vis representera de känslor som fortplantats i den engelska nationen efter förlustmatchen. Dessutom kom de att utgöra en bärande del av det nationalmonument som de engelska medierna redan höll på att bygga över Gascoigne.

Många kom också snart att fråga sig hur man skulle förstå dessa tårar. Var det i själva verket något nytt som höll på att hända i idrottsvärlden? En del hävdade det. En analys som genast fick fäste var att tårarna representerade Mannens (temporära) fall. Ur resterna av det som hade gått sönder i Mannen Gascoigne, trädde istället Barnet fram, i all sin rena oskuldsfullhet. Många av kommentarerna handlade också om hur man i Gascoigne hade skymtat, om så bara för ett ögonblick, en otröstlig och förtvivlad liten pojke.

Tveklöst blev många djupt berörda av händelsen, vilket naturligtvis också säger en del om den kulturella kontext i vilken matchen ägde rum. För mer än någonting annat avslöjade händelsen, i blixtbelysning, de normer som verkar inom idrottskulturen. Därför skulle man även kunna hävda att Gascoignes tårar, på sätt och vis, klädde av idrotten sin kulturella fernissa och blottlade dess innersta rum. Eller uttryckt på annat sätt: det världen fick se är det som blir kvar när politiken och moralen skalats bort från idrotten, och när de ideologiska överbyggnaderna rasat samman. Ja, kanske var det till och med en skymt av idrottens renaste själ man fick se genom Gascoignes tårar, men tolkat i termer av en förlorad manlighet. Intressant nog ökade detta bara Gascoignes status. Hans tårar blev ställföreträdande tårar för en hel nation. Men kanske gav dem också en vink om en uppdämd trötthet på det manlighetsideal som länge hade odlats inom fotbollen.

Denna tolkning skulle samtidigt inte vara möjlig att göra om det inte varit för det då rådande manlighetsidealet. Om kulturen hade varit en annan skulle tolkningarna också ha varit det. I själva verket har synen på manlig gråt varit under ständig kulturell förändring. I sin artikel ”En historia om manlig gråt”, från antologin Rädd att falla från 1998, beskriver exempelvis genusforskaren Claes Ekenstam hur det under medeltiden och renässansen var norm för män att gråta offentligt. Att gråta ansågs bland annat vara ett tecken på en högt utvecklad sensibilitet. Med tiden kom emellertid normen för manlig gråta att utmanas. Under det sena 1700-talet distanserade sig exempelvis de franska revolutionärerna gentemot aristokratin genom att inte gråta. Denna nya inställning till den manliga gråten, som snart kom att bli en del av ett nytt framväxande manlighetsideal, har sedan följt med in i modern tid.

På så vis skulle man även kunna likna idrottens manlighet vid en maskerad, något som bland annat kan innebära att de emotioner som ofta kapslas in i de idrottande kropparna också kan läcka.

Så när den moderna idrotten växte fram under 1800-talet så var det med det nya manlighetsidealet som norm. Genom idrotten skulle dygder som självbehärskning och kontroll över såväl kropp som själ etableras. De revolutionära anti-aristokratiska, och militaristiska, idealen bäddades in i såväl den tävlingsfostran man ägnade sig åt på de brittiska internatskolorna för pojkar som i de gymnastikrörelser som växte fram i länder som Sverige och Tyskland vid den tiden. Att gråta (offentligt) framstod därmed som ett tecken på svaghet och omanlighet.

Nu är det sedan länge en väletablerad uppfattning att den moderna idrotten, så som vi känner den, vilar stadigt på maskulina hällar. Men det betyder å andra sidan inte att manlighetsidealen alltid håller tätt. Tvärtom är dessa ideal förhandlingsbara. På så vis skulle man även kunna likna idrottens manlighet vid en maskerad, något som bland annat kan innebära att de emotioner som ofta kapslas in i de idrottande kropparna också kan läcka. Och ibland består läckaget av fysiska tårar, vare sig de bedöms som äkta eller inte. Ty historien har ju också lärt oss att även gråt och tårar kan vara en del av masken, beroende på kulturellt sammanhang.

Inte desto mindre. Under de tjugofem år som gått sedan ”tårarna i Turin” blev ett begrepp i idrottsvärlden, har en del hänt. Gascoignes tårar var på sätt och vis slutet på en epok. Efter honom, under tidigt 90-tal, bars andra fixstjärnor fram, med en annan, ”mjukare”, framtoning. Som David Beckham. Beckhams uttalade intresse för mode, kläder och hårfrisyrer innebar onekligen en utvidgning av den då tämligen trånga manlighetskostym som framför allt engelska fotbollsspelare ”tvingats” bära under ett helt sekel. Med honom var inte bilden av den nordeuropeiska fotbollskulturen lika uniform längre.

Det betyder emellertid inte att idrottsmännens tårar inte kan bli föremål för debatt. Som i samband med fotbolls-VM i Brasilien 2014. Aldrig har det väl gråtits så mycket som under det mästerskapet. Tårarna kom främst från hemmanationens spelare. Som när deras största stjärna, Neymar, föll i gråt när nationalsången spelades inför Brasiliens gruppspelsmatch mot Mexiko. Somliga kom till och med att ifrågasatta om det ens var äkta tårar. Bland de skeptiska fanns journalisten och Brasilien-experten Henrik Brandao Jönsson, som misstänkte att tårarna snarare var en del av marknadsföringen och ett sätt att skapa stämning kring Brasiliens matcher. Trots denna sin misstanke drog han till sist slutsatsen att tårarna nog ändå var äkta, inte minst för att den manliga gråten inte är lika brännmärkt i sydamerikanska och sydeuropeiska länder som den kan vara i nordeuropeiska länder. Och kanske kan detta även delvis förklara varför tårar fällda av nordeuropeiska idrottsmän fortfarande ofta får reaktioner.

Ett av de mer uppmärksammade exemplen på det ägde rum i samband med den svenske MMA-brottaren Alexander ”The Mauler” Gustafssons förlust mot Anthony ”Rumble” Johnson den tjugofjärde januari 2015 på Tele2 Arena i Stockholm.

Det var en match som på förhand hade blivit ordentligt haussad. Många tänkte sig nog att den skulle göra MMA-sporten fullt ut accepterad, men även skänka Gustafsson status som en av Sveriges främsta idrottare. Trettiotusen biljetter hade sålts innan matchen, och det trots att den skulle gå halv fyra på morgonen. Men matchen blev något av ett antiklimax.

Efter bara drygt två minuter hade Johnson golvat Gustafsson. Och Gustafsson bröt ihop. Med ansiktet inborrat i sin tränares axel var det som om han försökte skydda sig från åskådarnas blickar och världen. Som om skammen över förlusten fick honom att bara vilja försvinna. Men det fanns ingenstans att gömma sig.

I publiken satt bland andra författaren Bob Hansson. I en artikel i Sydsvenskan (1/2 – 2015), berättar han hur Johnson under segerintervjun hade sagt sig ”må dåligt eftersom han [Gustafsson] gråter”. Även kulturjournalisten Fredrik Strage kommenterade Gustafssons tårar. I en artikel i Dagens Nyheter (30/1 – 2015), konstaterar han att tårar kommit att bli ”hårdvaluta i mediabranschen”, och att gråten (som i såpoperasammanhang tenderar att bli banal), återfick sin kraft med Gustafssons tårar.

Ska man förstå detta som att manliga tårar kommit att bli alltmer socialt och kulturellt accepterade? Ja, det är naturligtvis tänkbart. Men inte utan reservationer. Tårarna måste sannolikt fortfarande komma av ”rätt anledning”.

Så är tårar till följd av fysisk eller individuell smärta förmodligen mindre accepterade än tårar som kommer efter en ”skamfylld” förlust som gjort också andra besvikna – allt i enlighet med elitidrottarens ”soldatmoral”. Och samtidigt är det en bekräftelse på den höga status manliga elitidrottare har fått i det offentliga rummet.

För så länge som tårarna inte anses utgöra ett direkt hot mot rådande manlighetsideal så blir de istället en del av ett utvidgat manlighetsideal. Samtidigt som de kan öppna en väg in mot tävlingsidrottens innersta rum.

Copyright © Kutte Jönsson 2015
Tidigare publicerad i Blå Boken, årsbok för Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande, 2015, och publicerad här med benäget medgivande av Blå Bokens redaktör, Åke Jönsson.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message